Kikki Danielsson – verklighetens mappie

Kikki Danielssons komplimang.

Jag hade ljugit något djävulskt om jag sagt att jag såg denna tweet komma. En komplimang om mitt utseende från ingen mindre än sångstjärnan Kikki Danielsson, som under de senaste månaderna gjort succé på Twitter som @KikkiDee . Förvånande och otippat tyckte även jag, till en början. Nu tycker jag det bara är logiskt. Kikki sticker onekligen ut in den hipstertäta twitterfloran, där folk tävlar i sarkasm, ytligheter, ironi, (i bästa fall) spetsfundigheter och rena påhopp (i sämsta fall.) Där hypomaniska ”livscoacher” och ”entreprenörer” gödslar med plattityder och banala aforismer. Där journalister och självutnämnda sociala mediexperter bråkar om den rätta vägen.

In kommer den udda fågeln från Osby och ger oss en helt annan jävla tonskala av emotioner. Högre oktan helt enkelt. Hon sprider äkthet och värme. Inget man är bortskämd med.

Hon är ärlig, spontan (helt uppenbarligen), okonstlad och totalt omedveten om att vad coolhet och yta heter. Vilket förmodligen också har varit hennes framgångsrecept under alla år. Kikki är på sätt och viss den starka mappie Amelia Adamo försökt, eller borde ha försökt vara under alla år, men aldrig lyckats efterlikna. För det krävs antagligen en jäkla massa soul power och en känsla för att helt släppa på pretentionerna och bara vara sig själv. Att i ordens mest bokstavliga betydelse sälla sig till verklighetens folk.

Kikki må ha tagit sina törnar, men hon kommer tillbaka. Och hon tar för sig. Jag applåderar detta!

Robben Ford säljer gitarrlektioner online – men är det värt priset?

Robben Ford -säljer videos.

Jag är nog sent ute med att snappa ut detta, men Robben Ford, alla musik-musikers favoritgitarrist, säljer gitarrlektioner på sin nya hemsida, Robben Ford’s Guitardojo. Säkert är lektionerna av hög kvalité (Robben Ford är en erkänt duktig pedagog och ofta anlitad vid gitarrclinics och liknande), men jag undrar ändå om det är värt det. Som jag fattar det kostar varje videolektion cirka 5 dollar. Det blir en del pengar. Dessutom, att kalla det gitarrlektioner känns inte helt rätt. En lektion förutsätter interaktion och kommunikation, i min värld. Betänk dessutom alla tusentals, (miljontals?) gitarrlektioner som finns gratis på Youtube, och man inser att Robben Ford verkligen tror på sitt varumärke.

Vilket jag tycker är ganska uppfriskande. Han är sanning en fantastisk bluesgitarrist som verkligen lyckas kombinera jazz och blues på ett i mina öron unikt sätt.

Vi får väl se hur det går!

Kompis med underskattad indiehjälte

Genes första platta är sjukt bra.

Martin Rossiter är en ypperligt skön kille som har fattat grejen med sociala medier. Under 90-talet var han sångare i grymt underskattade Gene (att bandet, som ju gjorde allt rätt inte fick lika mycket uppmärksamhet som hopplöst daterade Suede är en gåta), men sedan dess har hans karriär, på det stora hela, stått ganska stilla. Livet kom väl emellan. Han har arbetat som musiklärare, fått barn och hela den biten.

Därför blev jag minst sagt förvånad när jag i somras kollade min Facebook på ett vandrarhem i Kraków. En vänförfrågan. Från ingen mindre än Martin Rossiter. Var detta på allvar? Var det han? Ja, det var det.
Varför han addade mig? Mycket mest troligen för att jag några veckor tidigare gått med i gruppen  GENE (UK BAND) APPRECIATION GROUP på Facebook.
Martin Rossiter jobbar sympatiskt. Istället för att vänta på att fansen ska adda honom, addar han dig. Han är rolig, sympatisk och svarar på folks inlägg. Som en ”vanlig” kompis på Facebook helt enkelt.

Snacka om att jag kommer köpa den där soloplattan som jag hoppas kommer snart…

Gene, som sagt. Vilket band.

Vem och vilken åsikt äger The Smiths?

Jag läser en intressant kolumn i The First post, i vilken Brendan O’Neill med framgång pekar på ironin i att Morrissey och Johnny Marr, på lite olika grunder, fördömer David Cameron som Smithsfan. ”The Smiths were fundamentally conservative, with a small c at least. Allergic to modernity, nostalgic for the past, disdainful of casual sex, and a little bit concerned about foreigners…”

Lär av nunnorna

En sista grej förresten. Här har vi en organisation som kan sociala medier. Katolska kyrkan må kritiseras för en inte helt uppdaterad syn på moral och etik i alla avseenden, men här har vi ett gäng nunnor som har fattat sociala medier. Ask a catholic nun uppdateras flitigt med citat, rådgivning och intressanta länkar = mervärde. De är dessutom snabba med att besvara frågor. Svårare än så här behöver det inte vara att driva en Facebooksida som är riktigt bra. Bara att lära sig.

Men hur mycket hatar mina vänner mig?

Här har vi en intressant och rolig app till Facebook. Baserat på bland annat hur ofta folk kommenterar din status, räknar den ut hur populär du är bland dina vänner. Naturligtvis grovt missvisande (ja, jag fick en bottenplacering) då jag är tveksam till om den tar hänsyn till hur många vänner du har (ju fler vänner desto fler kommentarer) och vad det är för vänner du har har. Okynneskommenterare är inget att ha. Eller värre: okynnesgillare. Gillaknappen. Denna slappa feature.

Ett RUT-avdrag värt namnet?

Rut från Hässelby i Ring P1 klagar på att Sveriges Radio jämnt hänvisar folk till webben. ”Det är diskussionsforum hit och dit. Jag tycker det är som att få en tidning med bara rubriker”, säger Rut som säger att hon som pensionär inte har råd till en dator. Jag har jobbat som webbredaktör på Sveriges Radio under två år och är van vid resonemanget.

Skulle du kunna gilla en fastighetsmäklare?

Föga sexigt.

Idag sitter jag och funderar över mäklare, bostäder, inredning –  allt som har med att bo, och bostäder, att göra. Jag ska hjälpa en god vän och väletablerad mäklare att arbeta med sociala medier – främst Facebook.

Min grundläggande fråga: Varför ska folk gilla henne, och hennes firma, på Facebook?
Jag har redan kommit fram till några saker.