Roky Erickson fick ett värdigt musikaliskt avslut

Det glesnar i leden. Jag lyssnar knappast dagligen, eller ens månatligen, på Roky Erickson, men när jag väl gör det slås jag alltid av hur unikt, modernt, musikaliskt klarsynt och melodiöst det låter, oavsett album. Förutom sitt i mångt och mycket tragiska livsöde har Erickson blivit känd för sitt bidrag till den psykedeliska rocken. Fair enough, men för mig är han en briljant låtskrivare vars verk förmodligen skulle överleva inom vilken genre som helst. Det må så vara att hans liv till stora delar präglades av svår psykisk ohälsa men den musiken han gjorde är för mig mycket målinriktad och påtaglig. Det är som att det fanns en ren, stark och opåverkad kärna i Roky som aldrig lät sig kuvas.

Mitt favoritalbum med honom är helt klart hans sista, True love cast out all evil från 2010, hans första riktiga album med orginallåtar (flera av dem med upp emot 40 år på nacken) på 14 år. Inte ett svagt på spår på albumet, utan ett värdigt pärlband av starka och distinkta låtar som alla berättar en historia. Okkervil River gör ett fantastiskt jobb som kompband på plattan och bör antagligen få ett pris för sin musikaliska kulturgärning.

Ett värdigt musikaliskt avslut.

Foto: Gina Pina

Among lynx – en tidlös käftsmäll

Among Lynx. Foto: Lennart-Brorson

I pressreleasen beskrivs Among Lyx som ”ett band i tiden 2019, med kraftfulla feministiska texter och en musikalisk käftsmällsattityd.”

Jag kan inte särskilt mycket om den nya tidens feminism (inte så mycket om den gamla heller) men jag tror och hoppas att jag kan lite om blues och rootsmusik. Och detta är riktigt bra. Riktigt fett.

Musiken är förvisso i tiden, kraftfull och i synnerhet vital, men minst lika mycket är den tidlös och klassisk. I Evami Ringqvists lät jazzanstrukna röst plockar jag upp hintar av både Beth Hart och Courtney Love, och Moa Brandts gitarrlirr är smutsigt och stöddigt samtidigt som det vittnar om smakfull know how och medveten återhållsamhet.

Dessutom: I och med  Elin “Luffar Lo” Öbergs mäktiga munspel är det ofrånkomligt att tänka att Sverige nu har en ny munspelsdrottning.

Bandet har precis släppt sin nya stöksingel Shameless och det finns en hel del annat material att lyssna in på Spotify.

Shameless.

Jag inser snabbt att detta är ett genuint begåvat och mångsidigt band som utan att det blir kantigt och forcerat lyckas blanda blues, rootsrock, pop och soul. De verkar dessutom vara provocerande unga och har således framtiden för sig.

Inga tour dates planerade i Malmö vad jag kan se, men bandet skulle passa in helt perfekt på mitt stamhak Folk & Rock.

På Paul Gilbert växer ingen mossa

Det är inte helt ovanligt att framgångsrika artister och musiker hittar sin stil och sedan håller fast vid den resten av karriären. Detta gäller gitarrister i synnerhet, och kanske särskilt de hårdrocksgitarrister som hade sin storhetstid under 80-talet, ingen nämnd ingen glömd men jag tror ni fattar.

Generisk bild

Paul Gilbert är ett fett undantag. Han inledde på allvar sin karriär med metal/cirkus-gitarrbandet Racer X för att sean bilda Mr Big i slutet av 80.talet, ett band som både var musikaliskt fulländat OCH skrev poplåtar som ibland kan mäta sig med de allra bästa.

Den israeliska sleazerocken frodas med Chase the Ace

Chase the Ace! What’s not to love!

Chase the ace från Israel släppte den 24 november sitt andra studioalbum, ”Hell yeah”, och det låter precis som man förväntar sig från ett band som heter Chase the Ace och som släpper en platta som heter ”Hell yeah”.

Det finns något för alla. Eller, om vi ska vara helt tydliga, något för alla som gillar ”balls out”-rock med tydliga rötter i säg tidiga Guns n’ Roses, Mötley Crue, Poison och Hanoi Rocks (bandet turnerar för övrigt med Michael Monroe.)

Självklart är detta till stora delar en kärleksfull och ambitiös hyllning till svunna tiders glam- och sleazerock. Men inte bara. Bandet är enormt väloljat och tajt. Låtarna är välskrivna och flera av dem hade säkert varit värdiga Billboardlistan – för 25 år sedan. Dan Parsons sologitarr imponerar särskilt. Han behärskar allt från bluesiga (nåja) gnidarbends till flyhänt tapping. En komplett guranist helt enkelt. Skulle han månne ge Satchel från Steel Panther en match? Kanske!

Stand out tracks: Full trottle (tänk Mötley crue 1988), Out of reach (tänk Scorpions 1990), covern på ZZ Tops Sharp Dressed man och balladen Dessert rose (tänk Poison 1988).

What’s not to love!!

Jimmy Barnes – kungen av blue collar-rock

Jimmy Barnes

Det finns givetvis många kandidater till denna titel (Bruce Springsteen, Bon Jovi, John Mellencamp, etc), men jag väljer ändå att lägga min lilla slant på Jimmy Barnes. Denna hesa, desperat skriksjungande slugger sjunger helt i en liga för sig. Jimmy Barnes står för allt som alla själlösa sterila minimalistivrare inte står för. Att lyssna på Jimmy Barnes är som att dricka en smoothie bestående av allt som är gött och pålitligt: rött kött, chilibea, rödvin, bärs, tobak, saltlakrits, ölkorv, chorizo, oliver, chilinötter, bacon och riktigt smör.

Jimmy Barnes förkroppsligar det som är rejält, proletärt och rustikt. Hans röst är på riktigt och angelägen. Han hade kunnat sjunga på en sunkig pub nära dig. Mest känd är han för sin anthem från 1985 som heter just Working Class Man. För övrigt inte helt oväntat skriven av Jonathan Cain från Journey, det från början ganska proggigt crediga bandet som tog sitt förnuft till fånga och började skriva monumental musik som drog in pengar.

Själv upptäckte jag, ska jag erkänna, Barnes först på Joe Bonamassas album Driving Towards the Daylight. Barnes medverkade på en nyinspelning av sin gamla blues-hit Too much ain’t enough love från 1987, och blew the roof of the sucker. Alla andra låtar på albumet bleknar i jämförelse. Bonamassas gitarr bara smälter ihop med Barnes röst på ett nästan kusligt sätt och i huvudet föreställer man sig både det ena och det andra osedliga.

Jimmy Barnes började sin karriär i bandet Cold Chisel som hade sin storhetstid i början av 80-talet. Någon större succé utanför Australien (där bandet är kultförklarat!) blev det inte. Jag säger inte att det är fel att dricka en flaska vodka innan och eventuellt ytterligare en under ett framträdande. Däremot kan det möjligen göra livet lite ”stökigt” och Jimmy lämnade bandet 1983, för att kort därefter inleda en desto mer framgångsrik solokarriär, som även hade en genuin påverkan på listorna i USA.

En annan dimension som ju knappast gör någon ledsen är att Jimmy Barnes är en fantastisk soulsångare. Lyssna till exempel på Soul Deep, eller ännu hellre Soul Deeper. Kolla låtlistan! Låter som ett säkert recept på ett karriärmässigt självmord, eller hur? Men Barnes tolkar dessa klenoder med skärpa och trovärdighet.

De flesta av hans album finns på Spottan. Bara kör!

Rock Candy Funk Party: Killar gör saker tillsammans

Rock Candy Funk Party

Ekvilibristiska supergrupper är ett svårt kapitel överlag. I teorin låter det alltid bra att samla de bästa av de bästa, men slutresultat behöver inte låta lika bra som den tänka summan av de enskilda delarna. NME är inte nådiga i sin lista, och jag kan inte hålla med om allt. Till exempel tycker jag att Asia är ett genuint bra band. Den absolut bästa supergruppen? David Lee Roths klassiska Eat em and smile-band 1986-88. Stevie Vai, Billy Sheehan och Gregg Bissonette. Fantastiska musiker, fantastiskt lekfullhet, fantastiskt mycket 80-tal.

Rock Candy Funk Party består av idel kända namn. Joe Bonamassa, främst känd som en betydligt mer traditionell blues- och rockartist, Mike Merritt, känd från Conan O’Brians husband, Tal Bergman, som har spelat bland annat med Sammy hagar, och Ron Dejesus som har studerat hos ingen mindre än Scott Henderson, kingen.

Så vad kan man säga om detta spralliga och mustiga allkonstverk? Detta är funk, jazz, disco, lite rock, lite blues, lite soul, lite storband – samtidigt och hela tiden.

Jag hör allt från Tower och Power till Billy Cobhams klassiska Spectrum. Och lite Miles Davis. Och Weather Report. Ja, ni fattar. Hade detta album släppts säg 1972 hade det väckt uppmärksamhet, inte bara bland musikermusiker utan även bland en större allmänhet. Detta är ett album som onekligen bjuder ett visst motstånd med alla tvära kast i genre, tempo och rytm. I sina bästa stunder får detta albumet mig att vilja plocka upp gitarren och jamma med. Många av riffen är enkla, repetitiva, nästan hypnotiska. Extra kul är att höra Joe Bonamassa, min bluesidol, verkligen blomma ut i inspirerade jazzsolon, som dock aldrig tappar skärpa och precision. Jag hör Eric Johnson och inte minst en ung, intresserad och pigg Robben Ford. Detta är killar som träffas och har kul tillsammans, that’s for sure.

Men, det är just det. Jag vet inte vem som lyssnar på sån här musik förutom människor som, på någon slags nivå, själv spelar ett instrument. Inte för att det spelar någon roll. Vi ska väl också ha det bra ibland.

Ni får helt enkelt avgöra detta själva. Albumet kommer ut den 31 juli.

Javier Vargas – en motherfucker

Javier Vargas

Javier Vargas är knappast en rookie, som jag förstår det. Icke desto mindre är det en ny bekantskap för mig. Hans senaste album, From the dark, damp ner i brevlådan för allt för lång tid sedan och jag har slarvat med att recensera den, bland annat på grund av livet och jobbet. Ni vet hur det är. Men, jag är trots det otroligt smickrad över att så många bolag/promoters/whatevers väljer att skicka skivor till mig! Att någon tar sig tid och skickar en skiva är grymt kul. Jag lovar att jag skriver om allt, även om det ibland dröjer. Ett brev betyder så mycket!

Nu till Vargas. From the dark är för mig ett klassiskt bluesrockalbum, präglat av ”know how” och genuin hantverksmässighet. Detta är professionellt producerat med en klar touch av west coast rock och soulrock. Soundet är bitvis Stevie Ray Vaughnskt kompakt, men ändå spatiöst och dynamiskt. Främst imponeras jag av Vargas slide-gitarr som ibland påminner om en samlad och strukturerad Eric Sardinas, som jag hade förmånen att se som förband till Steve Vai för några år sedan. Ett spår som står ut för mig är den något kosmiska soulbluesen Radioactivity, slowbluesen Inner sun och inte minst den akustiskt färgade slide-eskapaden Esperanto som nog både både på Ry Cooder och säg Duane Allman hade respekterat och gett the nod of approval.

Min enda invändning är att detta är kanske väl in the pocket? Kanske för välproducerat och safe? Javier Vargas är nog en riktig motherfucker live, hinner jag tänka.

Och mycket riktigt.

Chucken spelar livet ut

Sent på det! Grattis till Chuck Berry, 87, som emottog Polarpriset förra veckan. Detta pris som delas ut för extremt lång och trogen tjänst inom musikvärlden.

Alla inom blues och rhytm and blues har lånat och snott från Chuck Berry, som även han lånade en hel del från blueshjälten T-Bone Walker.

Som Duke Robillard uttrycker det:

”Chuck Berry just took T-Bone’s style and put it to a different beat. And a lot of the technique and the little T-Bone phrases that define his style, Chuck Berry, when he rearranged the beat, they became rock ‘n roll guitar licks. So in essence, T-Bone was not only the first electric blues guitar player, but he was the first electric rock ‘n roll guitar player, really.”

Kolla gärna in denna dokumentär på Youtube! Chuck Berry tar oss med på en historisk vandring från 50-talet till 1987, då dokumentären spelades in. En hel del riktiga pärlor! Då var Chucken 60 bast och var sugen på att trappa ner. Så blev det inte riktigt. Han tillhör den generation som kommer att spela livet ut.

Och kolla in T-Bone!

 

 

Sommarläsningen: Skarp men ledsam bild av Yngwie Malmsteen

Anders Tengner skriver trovärdigt och amtiöst om Yngwie Malmsteen.

Under sommaren har jag bland annat läst Anders Tengners mycket ambitiösa skildring av Yngwie Malmsteens liv och karriär i ”Såsom i himmelen, så ock på jorden”. Boken är lika rapp och full av häpnadsväckande episoder som man kan förvänta sig av en rockbiografi. Inte desto mindre är jag djupt imponerad över den i det närmaste akademiska research som Anders Tegner har lagt ner. Han har intervjuat i princip alla som har stått ”nära” Yngwie under hans liv och karriär, från 70-talet och framåt. Jag skriver nära inom citationstecken, för det förefaller tveksamt om någon någonsin stått nära Yngwie – hans första flickvän Tallee Savage är ett lika rörande som unikt undantag, åtminstone om man får tro Anders Tengner.

I boken passerar både vänner, kollegor och misshandlade fruar som i en svängdörr, och nästan ingen verkar ha något gott att säga honom. Än mer slående är hur få som verkligen har haft en nära relation till honom. Det verkar mest röra sig om tillfälliga musikaliska relationer där Yngwie, till råga på allt, behandlar sina anställda medmusikanter som skit. Allt blir nästan farsartat när Tengner beskriver Yngwies inköp av falska Rolexklockor och fallfärdiga Ferraribilar till överpris. Möjligen överdriver jag, men det är inte ett vackert porträtt.

Tengner gör det hela mycket svårt för sig redan i förordet. ”Eftersom jag inte är musiker själv och har ringa eller ingen kunskap om musikteori och spelteknik kommer du inte att kunna bränna av neoklassiska räkor som Yngwie efter att ha läst den här boken. Alla termer och uttryck är mig främmande och jag ser mig inte som skickad att ge en adekvat fördjupning i ämnet”.

För problemet är väl, att om man tar bort just gitarrliret från Yngwie, finns kanske inte särskilt mycket kvar? Det ligger i sakens natur att en person som från sju års ålder lägger ner precis all tid på en enda sak, inte prioriterar något annat, inte heller mänskliga relationer. Tengner tecknar upp en extremt levande och trovärdig bild av en ung man utan fadersgestalt och mindre bra hemförhållanden, som bara brinner för att spela gitarr bättre än någon i hela världen. Det är extremt imponerande läsning. Att från så unga år vara så maniskt besatt av att bli överlägsen alla andra. För att sedan, efter bara sex spelningar i Sverige inför en tämligen avvisande publik åka till USA på vinst och förlust, och lyckas – vid 19 års ålder. Historien innehåller allt: from rags to riches, svårigheter som överkoms, nya svårigheter, bakslag, revansch, isolering, frosseri. You name it.

Fem av fem skinbrallor!

 

Gunget lever för igår men håller för idag

Albumtiteln säger mycket, men inte allt: Gunget må vara ett band som kraftigt vurmar för 70-talet – jag hör både Nationalteatern och November efter en första lyssning – men nog är detta en grupp som står stadigt på egna ben i egen rätt.

EP:n ”Lever för igår” (som släpptes i januari) är ett stort, mustigt och dynamiskt album med låtar som jag inte tror skrevs i en hast. Detta är mogna och välskrivna kompositioner som befinner sig i ett behagligt gränsland mellan progg, psykedelisk rock och 70-talsaktig ZZ Top-boogie.

Bandet är tajt och samspelt och Johan Anderssons sång imponerar särskilt. Han växlar mellan obehindrat mellan det råa (titelspåret) och det känsligt souliga, som på Raketen. Han har dessutom bra krut i gitarren med jämna mellanrum och jag hade personligen inte skrivit ett enda protestbrev om han spelat ut lite mer!

Detta är bandet för dig som kan tänka dig ett lite souligare, bluesigare och mer laid back Dundertåget, om jag nu ska nämna en mer nutida referens.