Etikett: country

Johan Borgh – förmodligen den enda svenska gitarrhjälte du behöver

Om någon mot förväntan undrar vad jag gör pysslar jag just nu med en ”long read” om kvinnors attraktion till gitarrkillar, kopplat till frågan om klassidentitet och lite annat. Det tar lite tid eftersom jag endast har tid att pyssla med detta på helgen och eftersom jag har snårat in mig i 100 resonemang samtidigt.

Till dess vill jag tipsa om kingen Johan Borgh på Instagram. En fantastiskt smakfull gitarrist som verkligen verkar behärska allt vettigt: blues, country och jazz.

Han har dessutom extremt oklanderlig klädsmak i sitt val av piffiga collegetröjor och t-shirts. 

En Ry Cooderiansk historieresa med Marcus Svensson

Amerikaresan
Amerikaresan

En udda fågel landade i min brevlåda. Marcus Svenssons Amerikaresan släpps på måndag och är något så otippat som en bluestonsättning av utvandringen från Sverige till Amerika under 1800-talet. Random enough for you?

Det är alltid svårt att som vuxen (nåja) recensera musik som kanske, åtminstone vid en första lyssning, primärt (men OBS detta är ett album för hela familjen!) riktar sig till lite en lite yngre publik. De är ju de som bör fälla domen. Dessutom är det alltid svårt att undvika slitna jämförelser med Goda’ Goda’, som enligt alla Polarn och Pyret-föräldrar utgör själva normen för all ”fin” barnmusik. Icke desto mindre. Detta tycker jag är en charmerande och inte minst folkbildande historia som säkert både kan stimulera ett intresse för historia och inte minst det afroamerikanska musikarvet. Det svänger stundtals avsevärt och Marcus Svensson är inte direkt dogmatiskt. Det är boogie, det är blues och finns mer än en touch av Ry Cooderiansk cajun och countryblues. Han har dessutom lierat sig med ett schysst band med bland annat Åsa Gustafsson (som även är sagans berättare) och munspelsveteranen Stefan Dafgård, känd från bland annat The Instigators som jag TROR jag kan ha sett i Mönsterås för rätt länge sedan.

Det är väldigt roligt att detta album finns!

Hellsingland Underground får gärna sväva ut ännu mer

Hellsingland Underground
Hellsingland Underground

De heter något tufft, sportar ett lite räligt och demoniskt skivomslag och ser nästan lite farliga även i själva konvolutet. Men det slutar där.

Hellsingland Underground är ett band nytt för mig, och jag har precis lyssnat igenom deras tredje album, ”Evil will prevail”. En titel som pekar med hela handen åt ond bråd död, fisketbåtsriffsmetal, satanistiska riter samt häxbål.

Jag blir därför positivt överraskad när jag hör dels Springsteenska bilfärdsdängan ”Midsummer’s wreath meltdown” (Volvo V70, 90-väg), kommande singeln ”The lost river band” (The Band och Neil Young bildar band med unga popsnören, om ni förstår), ”King of nothing” som skulle kunna vara en låt skriven av José Gonzáles om det vore så att han föddes i Nashville,  och drömska, dynamiska countryrockballaden ”The all grew old while I grew young”, där sångaren Charlie Granberg verkar blicka tillbaka, och framåt.

…”Sometimes even the King of Sweden must stand naked”.

Och ja, de kan lira. Vilket leder mig till min hittills enda invändning, eller uppmaning. Ta ut svängarna ännu mer.

Jeff Lang kokar ihop en pretty damn good stew

 

Jeff Lang
Jeff Lang

Jeff Lang är en för mig färsk bekantskap från Australien. När jag kollar på hans hemsida ser jag att han har ett imponerande antal albumsläpp bakom sig, så det är väl jag som återigen är född i farstun. Detta är bra sing and songwriterblues med mer än en touch av bluesgrass, country och det man så diffust men i brist på bättre uttryck brukar kalla ”world music”. Kolla upp! Tyvärr hittar jag bara en platta på Spotify.

Jeff Bridges album är överraskande bra

Jeff Bridges.
Jeff Bridges.

Visst blogguppehåll den senaste tiden. Detta beror på att jag varit på semester. Nu kör vi igång igen! Som tidigare meddelats släpper Jeff Bridges ett album med countryinfluerade sånger, varav flera fanns med i filmen Crazy Heart. Hur låter detta då? Bättre än Bruce Willis i alla fall!  Jeff Bridges sjunger faktiskt riktigt bra. Han röst står ut från mängden – låt vara att jag är något påverkad av att jag är ett stort fan av Bridges och har sett The Big Lebowski säkert hundra gånger. Rösten låter mogen och tärd.

Vi kan väl säga att detta är ett album som inte direkt flörtar med den stora massan, i den bemärkelsen att låtarna är långsamma och nästan introverta. Detta är allt annat än en cash in.

Egentligen faller nog albumet mest på låtvalet. De är för långsamma. För anonyma, med undantag av singeln What a Little Bit of Love Can Do. Men, detta är lovande. Och välproddat av T-Bone Burnett. Lyssna på Spotify.