Jag försöker att inte bli Musikmannen

Men, detta är ju bättre än Elvis? Är detta verkligen blues, undrade min flickvän när jag tittade på ett klipp med Big Mama Thorntons version av Hound Dog på Youtube.

– Jodå, började jag.

– Faktum är att större delen av Elvis katalog från de tidigare åren primärt inriktade sig på gamla bluesstandards. Ta till exempel Elvis första singel That’s allright, mama. Den spelades för första gången in av Arthur ”Big Boy” Crudup, men det var Elvis som gjorde den känd. (Flickvän börjar snegla på mobil, för hon vet vad som väntar). Detta är ju ytterst vanligt. Ta till exempel Rolling Stones. Bara namnet är ju baserat på en gammal låt av Muddy Waters låt och Rolling Stones var ju från början i princip ett bluesband. Detsamma gäller ju Eric Clapton som …(flickvän laddar ner Tinder, sväljer ett cyanidpiller, etc).

Känns detta vidriga beteende igen? Jag har det inom mig. Musikalisk mansplaining. Jag FÖRSÖKER verkligen vara en så medveten och modern man jag bara kan, men just denna gubbtendens, denna så jävla irriterande drift att vilja dela med mig, ”berätta om hur det ligger till”, ”sätta in saker i ett sammanhang”, är lika svår att bli kvitt som den är repulsiv. Men den måste förtryckas till varje pris. Palla bli en mjällig gammal gnällherre som helt oprovocerat brister ut i långa hemvävda föreläsande litanior om äkthet, musikalisk ”känsla” och originalitet. Såna som sitter på vissa här hak i Malmö jag här väljer att inte nämna (ni som vet ni vet) och dricker någon jävla ALE. Som har budgetblazer och cool bandtröja under och tajta stretchjeans på grund av ”hänger med” och pratar om olika versioner av Little red Rooster.

Det är något med vissa Musikmän. Självklarheten med vilken de tar sig ton, brer ut sig och erbjuder folk sin åsikt och sina åsikter. Oavsett om någon har bett om detta eller inte. Faktum är att benägenheten att dela med sig snarare ökar om ingen frågar efter Musikmannens input. Att inte fråga om mannens två cent är i sig en kränkning, en förolämpning. Här står Musikmannen framför dig och erbjuder en lektion PRO BONO och du dissar honom. Hur vågar du helt HISTORIELÖST digga loss till Dreams av Fleetwood Mac, helt ovetandes om att det var bluesgiganten Peter Green som bildade bandet och att det ju var då de var bra och att de sedan sålde ut? Att du har mage att SLÅ DÖVÖRAT TILL när Musikmannen försöker komma med kompletterande och förädlande lyssningstips baserat på att du råkar ha med Owner of a lonely heart på en av dina listor på Spotify? och varför sitter du inte och stirrar med stora ögon när han FÖRTÄLJER OM när Jimmie Hendrix spelade på Klubb Bongo 1967?

Det är inte mycket jag bidrar med för att lämna över en bättre värld till mina stackars presumtiva barn, helt ärligt. Men jag vill åtminstone lova, offentligt, att jag ska försöka att inte bli denna man.

Men, för att sluta där jag började, Big Mammas version är såklart föredra. För övrigt är det väl Buddy Guy som kompar? Buddy Guy, som ju för övrigt inspirerade många på den tiden, förlåt jag ska sluta nu.

Annonser

Mäktiga bluesklipp, i brist på annat

Ja, det är inte speciellt ofta jag uppdaterar bloggen numera. Så det gäller att passa på när tid och inspiration finns. Finns det något NI VILL att jag ska blogga om förresten? Något jag missat? Någon aspekt av musiken ni vill jag ska ta upp med hjälp av mitt otroliga intellekt?

Inte det nä.

Då får det bli lite mäktiga klipp då istället.

Continue reading ”Mäktiga bluesklipp, i brist på annat”

Willie ”Big Eyes” Smith spelade på Hard Again

Willie "Big Eyes" Smith blev 75 år gammal.
Willie "Big Eyes" Smith blev 75 år gammal.

Ännu en bluesens trotjänare har lämnat in handduken. Igår dog Willie ”Big Eyes” Smith i ett slaganfall, 75 år gammal. Även om han först gjorde sig ett namn som munspelare, sadlade Smith om till trummis i slutet av 1950-talet. Anledningen? Den gamla vanliga: det är ont om trummisar! Han kompade därefter Muddy Waters  – som från början inspirerat honom till att lira munspel – och spelade bland annat in Muddy Waters sings Big Bill Broonzy från 1960.

Han blev sedan fast medlem i Muddy Waters band, för att sedan ta en paus i mitten av 60-talet, tydligen för att köra taxi. Oklart varför. Men han kom snart tillbaks och spelade bland annat på en av mina favoritplattor, Hard again med Muddy Waters. En riktig superplatta där Johnny Winter briljerar. Alla måste lyssna, för på denna platta finns den bästa versionen av Mannish Boy.

Vila i frid Big Eyes och känn dig stolt.

Läs mer: Svenska Dagbladet. 

GP.

Mer med Junior Wells – bluesens snuskigaste

Junior Wells.
Junior Wells.

Ända sedan jag häromdagen upptäckte denna platta, har jag återupptäckt Junior Wells, denna Chicagobluesens munspelsmaestro, som har spelat med både Muddy Waters och Rolling Stones. Bäst är naturligtvis hans fantastiska inspelningar med Buddy Guy, en kombination som på pappret kanske borde vara något vansklig. Två stora egon, två personligheter med krav på utrymme, på samma scen? Går det?
Det funkade i alla fall mer än väl. Lite upplever jag att Buddy Guy visade prov på klass, genom att möjligen ta ett litet steg tillbaka och demonstrera vilken fantastisk kompgitarrist han är, genom att ibland mer satsa på små fills, snarare än de blixtrande kulsprutesolon han annars gjort sig känd för.

Continue reading ”Mer med Junior Wells – bluesens snuskigaste”

Pinetop Perkins jammar nu i himlen

Pinetop Perkins. Foto: Jack O'Diamond
Pinetop Perkins. Foto: Jack O'Diamond

Pinetop Perkins har lämnat jordelivet. Denna bluesens gentleman blev 97 år gammal. En minst sagt respektingivande ålder.  ”Han skulle ta sig en tupplur men vaknade aldrig igen”, säger hans manager.

2004 höll blev han, och hans bil, påkörd av ett tåg. Han klarade sig fint.

Pinetop Perkins spelade sin boogie långt in på 2000-talet med värdighet och stolthet. Nu spelar han förhoppningsvis med sina gamla kompisar i himlen. Och det är inte vem som helst han kan räkna in till vänskaran. Muddy Waters och Earl Hooker, för att nämna några.

 

Lyssna.