Jimmy Barnes – kungen av blue collar-rock

Jimmy Barnes
Jimmy Barnes

Det finns givetvis många kandidater till denna titel (Bruce Springsteen, Bon Jovi, John Mellencamp, etc), men jag väljer ändå att lägga min lilla slant på Jimmy Barnes. Denna hesa, desperat skriksjungande slugger sjunger helt i en liga för sig. Jimmy Barnes står för allt som alla själlösa sterila minimalistivrare inte står för. Att lyssna på Jimmy Barnes är som att dricka en smoothie bestående av allt som är gött och pålitligt: rött kött, chilibea, rödvin, bärs, tobak, saltlakrits, ölkorv, chorizo, oliver, chilinötter, bacon och riktigt smör.

Jimmy Barnes förkroppsligar det som är rejält, proletärt och rustikt. Hans röst är på riktigt och angelägen. Han hade kunnat sjunga på en sunkig pub nära dig. Mest känd är han för sin anthem från 1985 som heter just Working Class Man. För övrigt inte helt oväntat skriven av Jonathan Cain från Journey, det från början ganska proggigt crediga bandet som tog sitt förnuft till fånga och började skriva monumental musik som drog in pengar.

Själv upptäckte jag, ska jag erkänna, Barnes först på Joe Bonamassas album Driving Towards the Daylight. Barnes medverkade på en nyinspelning av sin gamla blues-hit Too much ain’t enough love från 1987, och blew the roof of the sucker. Alla andra låtar på albumet bleknar i jämförelse. Bonamassas gitarr bara smälter ihop med Barnes röst på ett nästan kusligt sätt och i huvudet föreställer man sig både det ena och det andra osedliga.

Jimmy Barnes började sin karriär i bandet Cold Chisel som hade sin storhetstid i början av 80-talet. Någon större succé utanför Australien (där bandet är kultförklarat!) blev det inte. Jag säger inte att det är fel att dricka en flaska vodka innan och eventuellt ytterligare en under ett framträdande. Däremot kan det möjligen göra livet lite ”stökigt” och Jimmy lämnade bandet 1983, för att kort därefter inleda en desto mer framgångsrik solokarriär, som även hade en genuin påverkan på listorna i USA.

En annan dimension som ju knappast gör någon ledsen är att Jimmy Barnes är en fantastisk soulsångare. Lyssna till exempel på Soul Deep, eller ännu hellre Soul Deeper. Kolla låtlistan! Låter som ett säkert recept på ett karriärmässigt självmord, eller hur? Men Barnes tolkar dessa klenoder med skärpa och trovärdighet.

De flesta av hans album finns på Spottan. Bara kör!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s