Är Joanne Shaw Taylor världens bästa bluesgitarrist?

Jag kallar mig bluesentusiast. Men det var först idag jag lärde känna Joanne Shaw Taylor från Birmingham. Detta är genant. Hon är nämligen helt underbar. Hennes gitarrspel har allt: solid och tydlig förankring i det gamla – Albert Collins, BB King, Freddie King, T-Bone Walker och Jimmie Hendrix – utan att bli efterapande eller förutsägbar. Hon spelar dynamiskt, aggressivt, har fantastiskt tajming, fantastiskt vibrato, kan shredda Paul Gilbertinskt/(ianskt?) och hon är inte rädd för att spela precis lagom in and out of the pocket. Hon har snygga gitarrer OCH hon kan sjunga på riktigt.

 

Annonser

Wow wow – vilken wah wah!

Ok, detta är givetvis en sponsrad dokumentär av Jim Dunlop, men who cares! Den är trevlig, välgjord, fylld av bra gitarrister och den berättar historien om en av världens mest kända pedaler: Wah wah-pedalen. Till och med folk som inte spelar gitarr känner igen denna lika enkla som härliga lakritsbit, användbar i allt från porrfilmsmusik till hårdrock. Det är härligt att höra dessa pionjärer berätta om hur de upptäckte och utvecklade pedalen. Dessutom är det uppfriskande att höra att det i praktiken inte är någon som helst skillnad mellan en Cry Baby och Vox. In your face indienördar.

Intressant även att höra om hur lätta de är att tweaka och modifiera. Till exempel får vi reda på hur Michael Schenker fick till sitt aggressiva sound!

Fem episkt bra Youtubelektioner för dig som vill spela snabbt och precist

Det finns en oöverblickbar uppsjö av gitarrlektioner och jag har väl egentligen bara sett en bråkdel. Men jag vill ändå nämna de jag tycker är allra bäst. Hittills.

Och innan någon börjar gnälla om känsla före teknik och så vidare: Det ena utesluter inte det andra.

Pebber Brown

Det räcker egentligen. Denna charmerande och småroliga karl (gör gärna utvikningar om hur han droppade syra under 70-talet) har hur många gratislektioner som helst på sin Youtubekanal. De är dessutom långa, otroligt grundliga och generöst förklarade. Det finns alltid ifrån teorilektioner till rena tekniklektioner. Allra roligast tycker jag videon nedan är. Hans visar totalt grundläggande saker man bör börja med – men som många missar. Gå INTE direkt på Yngwielicksen, utan börja med denna livsförändrande instruktionsvideo. Men koka kaffe först!

Paul Gilbert – intense rock

Ja, detta är ju en sån jävla klassiker så jag vet inte vad jag ska säga. De första emoll-licksen Paul Gilbert går igenom är ju riktiga pärlor och alla har varit inne på dem. Överlag är ju Gilbert en fantastisk pedagog som genom åren har utvecklats lite mer åt classic rock, och alla hans lektioner är givetvis fantastiska. Men detta är liksom moderskeppet. Bonus: snyggt mode.

John Petrucci – Rock discipline

Titeln säger allt. Rockdruiden delar i detalj med sig av sina tips för hur du utvecklar din teknik. Notera trevliga stretchövningar i början. John betonar något som ibland förbises: att seriöst spela gitarr kostar på och är att jämföra med idrott.

Michael Angelo Batio – vilken lektion som helst

Kingen. I och med att hans repertoar och image numera är mer lagd åt cirkushållet kanske han överlag inte åtnjuter den respekt han borde. Grym gitarrist och väldigt tillgänglig, i sina instruktionsvideor.

Zakk Wylde. 

Han är Zakk Wylde.

Självklart fodrar alla dessa videor att du helt försakar ditt sociala liv, skolan och arbete i jakten på musikalisk perfektion. Men det visste du nog redan.

Några bluestips för hösten (Jag är bluesens Bengt Frithiofsson)

Bengt.
Bengt.

Ja, jag vet. Jag har inte uppdaterat bloggen på länge. För en vecka sedan skrev jag ett långt inlägg, men så försvann allt. Kul! Men i alla fall, här kommer några tips från Mange. Mest grejer jag ramlat över på Spotify. Det finns ingen stringens.

Magic Sam – Raw blues live – 1969

Att Magic Sam är Chicagobluesens hjälte nummer ett vet vi. Men långt ifrån allt som har getts ut med honom är sådär fasansfullt bra. Taskiga studioinspelningar som inte fångar hans enorma sound och driv. Tur då att denna platta nu finns på Spottan. Den är precis vad den heter. Ett makalöst rått livealbum som fångar Magic Sam när han var som bäst, samma år som han dog. Bara o kööpa, för att citera Bengt Frithiofsson.

Beth Hart, Joe Bonamassa – Don’t explain

Jag kan erkänna att jag inte helt går igång på Beth Harts solokatalog. För mycket bilåkarmusik utan mål. Men med hypertalangen och superproduktiva Joe Bonamassa – ja han är väl bäst av alla just nu? – lyfter hon rejält. Det är blues hon ska sjunga. Det river och smeker om vartannat. Omlott.

Slim Harpo – Blues essentials

Har nog inte bloggat om denne slicka herre förut? Konstigt. Nu snackar vi mannen bakom Baby, scratch my back, en av världens coolaste låtar.

Sean Costello – At his best – live

Om Sean Costello har jag bloggat förut, med all rätt. Hans bortgång var djupt tragisk, ofantligt för tidig och innebar en stor förlust för modern blues. Om du mot förmodan och perverst nog tvivlat på detta: lyssna på detta livealbum. Costello spelar förvisso djupt rotad i den traditionella Texasbluesen, fast han är ändå inte rädd för att ge sig ut på oanade äventyr utan självklara slut. Kan även swinga till det ordentligt då det börjar rycka i den pain richen.

James Burton – The guitar sounds of James Burton

Ja, killen lirade med Elvis. Vad mer behöver du? Instrumental version av Polk Sallad Annie ingår.

Robin Trower – The Best of Robin Trower

Killen jämförs ständigt med Hendrix. Inte helt utan fog. Men vad ska man säga? Killen lirar något så in i helskotta bra. Lyssna till exempel på hans version av Rock me baby. Allt enligt devisen, ska du göra en cover, gör den på ditt eget sätt – en devis jag uppfann i detta nu. Inte helt oväntat en av Paul Gilberts influenser, i synnerhet under senare då denne fingerfärdiga demon, Paul Gilbert, alltså, börjat lira allt bluesigare.

Inget för puristen.

Det var det hela för den här gången. Hoppas kunna komma igång lite bättre framöver.

Det som är lite speciellt med Mr Big

Paul Gilbert. Cirka bäst.
Paul Gilbert. Cirka bäst.

Det finns en del saker med Mr Big som är speciella. Nästan unika.

1) De lyckades, som tillsynes stereotypt hårband från 1980-talets slut, överleva och frodas i i en tid (1990-talet) då grungen var på högsta modet och då liknande band i princip dog ut, vissa mer strokeartat än andra.

2) Tillsynes stereotypt hårband, ja. Det som skiljer Mr Big från andra musiker-musiker är att de faktiskt skrev låtar för alla. Poplåtar som man kan nynna på. Paketerade i pyrotekniskt musicerande med kirurgisk precision, men ändå.

3) Paul Gilbert är inte bara bra. Han är en av världens absolut bästa rockgitarrister. Seriöst. Han är är det. Sanslös plektrumteknik, men mycket, mycket old school-känsla. Och känsla för melodier. Och humor. Samt världens bästa tappingintro, i det att han faktiskt lyckades bygga en vettig låt, Green tinted sixties mind, kring denna ibland NÅGOT överutnyttjade teknik.

För dig som spelar elgitarr, oavsett genre (nästan), rekommenderar jag Paul Gilberts lektioner, varav många finns på Youtube. Han bryter ner olika tekniker, främst alternate picking och string skipping, så att man förstår. Man måste bara öva 12 timmar om dagen också.

4) Billy Sheehan. Ja, han är som Paul Gilbert. Fast på bas.

Och ändå. Folk känner mest till dem på grund av To Be With You.