Grattis till Jimmy Page

1200px-Jimmy_Page_-_A.R.M.S._Concert,_Oakland,_Ca._1983
Jimmy Page. Foto: Andew Smith. 

Ta mig tusan om inte riffkejsaren själv, Jimmy Page, fyller år idag. 72 obegripliga bast fyller han. Han ser, på de bilder jag sett, onekligen fräschare ut än många av sina generationskamrater, ingen nämnd ingen glömd. Och definitivt bättre ut än han borde om man får tro hälften av det som skrivits om honom och hans livsstil genom åren. Extra kul, och kanske än mer relevant, är att han fortfarande spelar bra. Kanske delvis beroende på att han aldrig, med moderna mått, varit en perfektionist, hur mycket än många försöker hävda motsatsen.

Det är ganska svårt att hitta en pigg vinkel på Jimmy Page. Allt är redan skrivet. Utan Jimmy Page ingen Eddie Van Halen, ingen Slash, ingen Tom Scholtz, ingen Steve Vai – behöver jag fortsätta?

Att Jimmy Page dessutom populariserat och fört ut bluesen till en verkligt bred publik är även detta ett känt faktum – led Zeppelins första album var i princip varianter på blues- och folkstandards.

Bästa solot? Det på Since I’ve been loving you. 

 

 

Guide: såhär lyssnar du på BB King

BB Kings reaktion på blueslistan.
BB Kings reaktion på blueslistan.
BB King har avlidit, 89 år gammal. Detta var på inget sätt oväntat. Han var gammal och hälsan hade under den senaste månaden sviktat, vilket får sägas tillhöra ovanligheterna. BB King var känd som en slitvarg och notorisk gentleman när det kom till att uppfylla sina förpliktelser. Ulf Lundells gamla devis om att en inställd spelning också är en spelning var inget för honom.

Jag hoppar över alla biografiska oväsentligheter och går rakt på musiken, det viktiga. BB King har ett stort antal album på Spotify. Vilka ska man lyssna på? Svaret är som så ofta: det beror på. Men expertisen, till mig vilken jag blygsamt sällar mig, skulle förmodligen peka på de album BB King släppte under säg 1960-1970-talet. I synnerhet liveplattorna, och i synnerhet Live at the Regal, som har kommit att symbolisera det sound han hade under 1960-talet.

Detta är inte alls fel men jag skulle i sammanhanget även vilja lyfta fram den betydligt råare och mer spartanska Blues is King som känns ännu mer nära och påtaglig i sin upptagning. Lyssna till exempel på Gamblers blues och Nightlife och säg att du inte älskar BB King. Det går inte, jag lovar. Spotify daterar den till 1967. Jag vill hävda att det står 1966 på min vinylutgåva (finns i förrådet), men det känns som en i sammanhanget oväsentlig detalj.

Jag vill också nämna de två liveplattor med Bobby Bland som han gav ut. I synnerhet den första, Together for the first time, är en härligt stökig historia.

Continue reading ”Guide: såhär lyssnar du på BB King”

I can’t quit you baby – en låt jag gillar

I can’t quit you baby hörde jag för första gången på Led Zeppelins debutalbum från 1969. Jag fann plattan av en ren händelse, i källaren i mitt barndomshem. Otroligt tursamt. Överhuvudtaget är Led Zeppelins debutplatta en stor hyllning till bluesen och jag sögs snabbt in i musiken. Inte helt orättvist är det just Led Zeppelin som säkert många förknippar med låten, även om den spelades in redan 1956 av Otis Rush. Jag tycker Led Zeppelin är det rockband som med störst värdighet gestaltar bluesen. Mest på grund av Jimmy Page men även på grund av Robert Plants röst som ingen vit man i hans generation når upp till. I jämförelse med Led Zeppelin tycker jag till exempel att Rolling Stones framstår som ganska fjantiga, i alla avseenden.

Men självklart ska vi inte glömma Little Miltons version från 1969, som Gov’t Mule så förtjänstfullt lyfte fram när de samarbetade med Little Milton.

Jimi Hendrix la sig aldrig på defensiven

Jimi Hendrix.
Jimi Hendrix.

Jag läser att Jimi Hendrix, för vilken gång i ordningen?, utsetts till världens bästa elgitarrist av en jury bestående av bland annat Eddie Van Halen och Jeff Beck. Hur dessa herrar rangordnar sig själva i elgitarrens kanon framgår inte. Men att Jimi Hendrix är den främsta är svårt att argumentera emot. Med tanke på vad han gjorde, hur han gjorde det, när han gjorde det och vad andra hade gjort innan.

Själv har jag länge haft en ambivalent inställning till Jimi Hendrix och hans musik. Även om jag förstår att han är en briljant musiker, är det så mycket som stör, förstör och förtar nöjet av att upptäcka hans musik. När det gäller Hendrix kan man säga att journalisterna och herrarna i skinnväst gjort gemensam sak. De har alla bidragit till ikoniseringen , glorifieringen och ”omänskliggörandet” av honom, vilket gör det tämligen omöjligt att närma sig honom med någon som helst öppenhet. Detta är kanske lite ironiskt, för om det är något som utmärker Hendrix sätt att spela gitarr är det just det mänskliga och bristerna, i ordets allra mest positiva bemärkelse. Hendrix nöjde sig aldrig med att spela lika bra som under gårdagen. Han vill alltid leta sig framåt, bli bättre och hitta något annat. När jag lyssnar på hans liveinspelningar hör jag en blues- och rockmusiker som ständigt klev ur sin ”comfort zone”. Han spelade hela tiden på gränsen till vad han själv behärskade och la sig aldrig på defensiven vilket ledde till en och annan sur ton, att han kom av sig i ibland (men typ mycket sällan.)

I detta avseende har hans en hel del gemensamt med sina samtida kollegor. Jimmy Page, Mike Bloomfield och Eric Clapton (speciellt när han spelade i Cream) är tre gitarrister som alla pressade sig till det yttersta för att undvika upprepning och färden i gamla hjulspår.

Istället har jag alltid valt att söka mig bakåt, till den musik som inspirerade Jimi Hendrix. Därför är det så roligt att lyssna på honom idag. Att märka hur allt han gör är så tydligt rotat i bluesen – men ändå något helt nytt. Lyssna på Red House och hör Albert King. Lyssna på oktavsolot i Hendrix version av All along the watchtower  och hör Wes Montgomery.