Walter Trout – nu ännu bättre än innan, då han redan var bättre än någonsin

På grund av att jag är bekväm, lat och kanske lite snål var Walter Trout på KB i Malmö i november 2018 en av de sista spelningarna jag såg innan pandemin, med några undantag, såsom The Aristocrats exakt ett år senare. Man saknar inte kon förrän båset är tomt. Som jag känner nu hade jag betalt dyra pengar för att se lite vad eller vem fan som helst live.

Walter Trout, tillsammans med Gary Moore, har för mig länge förkroppsligat balls out-bluesen, i dess yppersta och finaste bemärkelse. Få är de gitarrister som kan komma undan med att ge järnet till 100 procent i början av ett solo, för att sedan öka. ”Where do you go from 100 per cent”, är en vanlig retorisk fråga. ”You go even further”, torde svaret vara om man lyssnar på framförallt Walter Trouts liveplattor från 90-talet. Men på senare år, kanske efter att han höll på att stryka med i en allvarlig leversjukdom, har något hänt. Och jag gillar det. Jag älskar förvisso högoktanig bluesshredd, men på Trouts senare plattor finns en annan variation, finkänslighet, eftertänksamhet och framförallt ett större fokus på låtsnickeriet.

Senaste albumet Ordinary Madness i synnerhet. Trout är fortfarande en bluesvirituos, men han har skruvat ner tempot och visar en imponerande musikalisk mognad. Det är, tack och lov, fortfarande bluesrock, men redan i inledande titelspåret anas ett mörker och en tidsenlig melankoli som som sätter tonen för resterande album.

”My foolish pride” är något så banalt som en lyckad soulballad om att bli gammal och att inse det.

”All out of tears” är en klassisk slowblues i moll för den som fruktat att detta skulle utebli, och ”OK Boomer” ett bra försök till uppgörelse med vår tids eländiga wokekultur. Uppskattas.

Freddie Nyström band tar oss genom dan – och sedan vidare

Det finns mycket som är svårt här i livet. Att skriva originell blues på svenska som inte blir pajig eller gör att man vill ta fram skämskudden är en sak. Att spela in en bluesplatta i studio utan att förlora den nerv och unika närvaro som finns i en livekonsert är en annan.

Men allt detta – och det vill inte säga lite – lyckas Freddie Nyström band med.

När jag lyssnar på nysläppta ”På väg igen” får jag intrycket av att detta väljoljade band, under ledning av kapellmästare Nyström, samlats i studion en morgon, riggat upp och sedan spelat in hela plattan live i en enda perfekt tagning utan misstag, för att sedan vara hemma igen lagom till kvällsmaten. Jag kan nästan ana svetten och beslutsamheten genom hörlurarna.

Även om bandet helt klart är rotat i den lite tyngre Chicagobluesen (lyssna till exempel på Allt för mig) är de inte rädda för att åka lite off pist och variera den traditionella bluestolvan, utan att tappa fotfästet, som på struttigt souliga Kärlek på burk.

Freddie Nyströms gitarrspel är kontrollerat och starkt med ett övertygande och träffsäkert vibrato, vilket blir särskilt tydligt i Dubbla budskap, en slow blues med Albert King-vibbar. Jag gillar även Tribute to AC, där Nyström spela en shuffle i Albert Collins anda, utan att tappa sin egen stil. Han är explosiv men samtidigt mogen nog att minimera de döda tonerna.

Att som man sjunga på blues på svenska är tufft. Jämförelsen med Roffe Wikström är ständigt närvarande, men i sina bästa stunder sjunger Freddie Nyström på sitt eget sätt. Allra bäst är han när rösten blir övertygande desperat och antar ett Thåströmskt skimmer, som till exempel på Min tur.

”Jag har en plan, Jag ska ta mig genom dan”, sjunger Freddie Nyström.

Med den här plattan tar sig bandet betydligt längre än så. Till en scen nära dig får man hoppas, när livet blivit normalt.

Uffe Steen balanserar perfekt på gränsen mellan blues och jazz

Finns den perfekta kombon mellan jazz och blues, har jag många gånger funderat över. Det finns gott om jazzgitarrister som är bluesiga (merparten som är något att ha är det) och även bluesgitarrister som kan jazza till det, men finns den perfekta gitarristen som sömlöst kan förflytta sig mellan rå Chicagoblues och frisläppt jazz?

Nu, äntligen, kan jag ha hittat honom. Han heter Uffe Steen, bor tvärs över Sundet och jag har uppenbarligen legat och sovit under en sten.

Jag fann honom, som så ofta numera, när jag slösurfade på Facebook. Märkligt få gillar hans sida på Facebook och det är ingen gitarrist som nämns i de diskussioner jag kommer över på nätet om vem som är bäst hit och dit. På sätt och vis är det befriande –  jag vill gärna ha Uffe för mig själv – men samtidigt är det konstigt. Uffe är ”up there” med till exempel Robben Ford och Larry Carlton, inga jämförelser i övrigt då det alltid är orättvist och framförallt meningslöst att jämföra musiker av den kalibern.

Förlåt.

Jag tänker inte ens gå in på min frånvaro. Låt oss bara säga att jag delvis varit lite down and out och lämna det där. Ett tag fick jag för mig att starta en podd – vilket jag också gjorde – men jag tror att jag kommer att lägga ner den. Oroa dig inte. Den handlade inte alls om blues.

Jag vill också be alla band och promoters/skivbolagspersoner and what not om ursäkt för dålig (obefintlig) respons på det ni skickat in.

Det är inte lönt att ens sammanfatta den tid som gått eller vad som hänt i mitt liv (inget väldigt dramatiskt!), så jag tänker inte ens försöka. Det är lika bra att cut to the chase! Här kommer lite mer eller mindre nya findings och etablerande av fakta. Håll till godo! Mer kommer i framtiden. Hoppas jag.

Aretha är död

Och alla kommer ut som her biggest fan. Oväntat. Jag har egentligen inte lyssnat så mycket på henne, egentligen. Lite konstigt för jag inser hur outstanding hon är. Det kanske är lite som det länge var med Hendrix. Alla säger att musiken är så överlägsen, sakral och samhällsomvälvande att jag inte kan ge det hela en jordnära chans. Musiken har pratats sönder av äldre gubbar i skinnväst. Samma sak var det länge med Beatles. Jag vet inte om det är en mansgrej. Att känna sig speciell och unik. Att tro att det man lyssnar på är outforskat. Konstigt är det.

Pånyttfödd Walter Trout har mycket kvar att ge

Walter Trout. Foto: James Christpher

Vissa plattor känns lite mer i maggropen än andra. Bluestexter och albumtitlar inom genren är inte sällan ganska endimensionella, tröttsamma, fantasilösa och clichéartade. Inte heller Walter Trout vinner Nobelpriset med sitt kommande album Battle Scars. Men han sjunger, utan överdrift, om sitt liv precis som det är, och har varit. Walter Trout ÄR blues.

Detta är ett bland det bästa jag hört från Trout på många år och att albumet, och Trout, ens existerar är ett litet mirakel. För mindre än ett år sedan var Walter Trout döende i levercancer. Under perioder var läget mycket kritiskt och döden nära. En ny lever var nödvändig. Och dyr. En insamling sattes igång i blueskretsar världen runt (bland annat Joe Bonamassa var starkt drivande i insamlingen för sin idol) och för att göra en lång historia kort: Walter Trout fick en ny lever, började spela gitarr igen och den 23 oktober släpps hans nya album med den passande titeln Battle Scars.

I pressreleasen nämner Trout att han efter sin operation känner sig ”pånyttfödd som låtskrivare, gitarrist och människa.”

Det märks. En av Trouts styrkor har alltid varit att placera in sitt explosiva gitarrspel (finns det någon som trakterar en överstyrd Stratocaster bättre?) i en melodisk låtkontext som överskrider bluesens musikaliska ramar. På Battle Scars visar Trout att han alltjämt är en låtskrivare av rang. Även om gitarrspelet står i centrum överlag, representerar flera av låtarna sig själva självständigt. De existerar inte bara som en fond mot vilken Trout spelar långa gitarrsolon. Låtarna är varierade och skiftar i vanlig ordning mellan rock, blues och en del soul och funkrock.

Några standout tracks: balladen Please take me home, det mäktiga öppningsspåret Almost gone, bilkörarlåten Fly Away och inte minst Cold, cold ground – en slow blues i typiskt Troutmaner.

Ibland känns det som om alla giganter dör. Desto mer glädjande är det därför att skriva om en pånyttfödd hjälte. Måtte den nya levern fungera som den ska under många år framöver. Walter Trout har mycket kvar att ge.

Ronnie Earl – mästare av den rena Fendertonen

Ronnie Earl. Foto: Tim Carter

Min blueskompis på Twitter, Peter, tipsade mig idag om att Ronnie Earls nya platta, Father’s day, finns på Spotify. Ronnie Earl. Denna gitarrist väcker minnen från mina tonår. Långt innan Spotify och en tid innan fildelning lånade jag alla Earlplattor jag kom över på Malmö Stadsbibliotek, för att sedan försöka planka så många riff jag kunde.

Finns det någon gitarrist som så väl behärskar det rena Fenderljudet som Ronnie Earl? Knappast. Jag kommer att tänka på Robert Cray, vars senaste samlingsalbum jag bloggar om i helgen, och kanske Anson Funderburgh, i hans hetaste stunder. Men,  nä, Ronnie Earl är nog kingen. Han är kompromisslös i sina val av låtar – det är en ren blues och låt oss säga classic soul blues med stänk av Magic Sam all the way, ända sedan han bildade sitt Broadcasters under 80-talet.

Ren ton ja. Det kan man prata länge om. Jag tänker inte bli en taliban som att de som lirar med dist jämnt kommer undan med en massa små misstag hit och dit. MEN. Plugga in en Fender i en Fender Twin, eller vad du vill egentligen, och spela rent, utan boxar, utan hittepå. Gitarren blir totalt oförlåtlig. Oförsonlig, nästan oschysst. Allt märks. Bra. Och dåligt. Uppsidan är att den rena gitarrtonen inte sällan är överlägsen när det gäller att uttrycka subtiliteter, dynamik och känsla. Men, den rena gitarren kräver detta sin man. Ronnie Earl är en sådan man. Hans spelstil: ren, som sagt, återhållsam, väldigt dynamisk, men ändå nitty gritty.

Under 90-talet hade Ronnie Earl en dipp med bland annat svåra depressioner, men av detta märks i alla fall inget i hans gitarrlir. Detta är en riktigt schysst all round bluesplatta, utan att bli ytlig. Allt ifrån svängiga shuffles till down in the deep-end slow blues i moll ingår. Fun fact: Michael Ledbetter sjunger bland annat på albumet. Han sägs vara en avlägsen släkting till Leadbelly. Man är oskyldig till motsatsen är bevisad och så vidare.

I övrigt håller hela Ronnie Earls katalog hög klass!

 

Sommarläsningen: Skarp men ledsam bild av Yngwie Malmsteen

Anders Tengner skriver trovärdigt och amtiöst om Yngwie Malmsteen.

Under sommaren har jag bland annat läst Anders Tengners mycket ambitiösa skildring av Yngwie Malmsteens liv och karriär i ”Såsom i himmelen, så ock på jorden”. Boken är lika rapp och full av häpnadsväckande episoder som man kan förvänta sig av en rockbiografi. Inte desto mindre är jag djupt imponerad över den i det närmaste akademiska research som Anders Tegner har lagt ner. Han har intervjuat i princip alla som har stått ”nära” Yngwie under hans liv och karriär, från 70-talet och framåt. Jag skriver nära inom citationstecken, för det förefaller tveksamt om någon någonsin stått nära Yngwie – hans första flickvän Tallee Savage är ett lika rörande som unikt undantag, åtminstone om man får tro Anders Tengner.

I boken passerar både vänner, kollegor och misshandlade fruar som i en svängdörr, och nästan ingen verkar ha något gott att säga honom. Än mer slående är hur få som verkligen har haft en nära relation till honom. Det verkar mest röra sig om tillfälliga musikaliska relationer där Yngwie, till råga på allt, behandlar sina anställda medmusikanter som skit. Allt blir nästan farsartat när Tengner beskriver Yngwies inköp av falska Rolexklockor och fallfärdiga Ferraribilar till överpris. Möjligen överdriver jag, men det är inte ett vackert porträtt.

Tengner gör det hela mycket svårt för sig redan i förordet. ”Eftersom jag inte är musiker själv och har ringa eller ingen kunskap om musikteori och spelteknik kommer du inte att kunna bränna av neoklassiska räkor som Yngwie efter att ha läst den här boken. Alla termer och uttryck är mig främmande och jag ser mig inte som skickad att ge en adekvat fördjupning i ämnet”.

För problemet är väl, att om man tar bort just gitarrliret från Yngwie, finns kanske inte särskilt mycket kvar? Det ligger i sakens natur att en person som från sju års ålder lägger ner precis all tid på en enda sak, inte prioriterar något annat, inte heller mänskliga relationer. Tengner tecknar upp en extremt levande och trovärdig bild av en ung man utan fadersgestalt och mindre bra hemförhållanden, som bara brinner för att spela gitarr bättre än någon i hela världen. Det är extremt imponerande läsning. Att från så unga år vara så maniskt besatt av att bli överlägsen alla andra. För att sedan, efter bara sex spelningar i Sverige inför en tämligen avvisande publik åka till USA på vinst och förlust, och lyckas – vid 19 års ålder. Historien innehåller allt: from rags to riches, svårigheter som överkoms, nya svårigheter, bakslag, revansch, isolering, frosseri. You name it.

Fem av fem skinbrallor!

 

335:an hemmets konung

Jag har blivit den där bloggaren som inleder varje inlägg med en ursäkt för att han bloggar så sällan. Just nu skyller jag på att jag har sålt min lägenhet, köpt en annan och snart måste mellanlanda hos morsan, för att sedan, äntligen, flytta in på Skomakaregatan i Malmö i juni. Jag längtar!

Mycket grejer har man. Det upptäcker man när man ska flytta. Jag funderar lite på att sälja den Gretsch jag terapiköpte i somras. Det är en jättebra gitarr, men den samlar för tillfället mest damm.

En gitarr jag aldrig någonsin kommer att avyttra är min Gibson ES 335:a. Jag kan inte helt greppa att jag faktiskt äger denna fulländande pjäs. Förvisso en nyproduktion, så den imponerar inte på vintagebögen, men jag skulle inte byta den ens mot en Fender Stratocaster från 1950-talet – om man nu ska jämföra äpplen och päron. ES 335:an är en av få elgitarrer tillverkade i USA jag faktiskt tycker är riktigt prisvärd. Billig, rentav. Det är förvisso en halvakustisk pjäs som rimligen inte lämpar sig för trash metal och liknande excesser, men i övrigt klarar den det mesta. Vilket musikhistorien visar. Larry Carlton  – ”Mr 335” – använder en till sin slicka jazz. BB King  har en. Chuck Berry har en. Alvin Lee spelade på en. Eric Clapton under Cream-eran, men även några år senare. Gary Moore utförde underverk med en 335:a.