Etikett: Elvis Presley

Jag försöker att inte bli Musikmannen

Men, detta är ju bättre än Elvis? Är detta verkligen blues, undrade min flickvän när jag tittade på ett klipp med Big Mama Thorntons version av Hound Dog på Youtube.

– Jodå, började jag.

– Faktum är att större delen av Elvis katalog från de tidigare åren primärt inriktade sig på gamla bluesstandards. Ta till exempel Elvis första singel That’s allright, mama. Den spelades för första gången in av Arthur ”Big Boy” Crudup, men det var Elvis som gjorde den känd. (Flickvän börjar snegla på mobil, för hon vet vad som väntar). Detta är ju ytterst vanligt. Ta till exempel Rolling Stones. Bara namnet är ju baserat på en gammal låt av Muddy Waters låt och Rolling Stones var ju från början i princip ett bluesband. Detsamma gäller ju Eric Clapton som …(flickvän laddar ner Tinder, sväljer ett cyanidpiller, etc).

Känns detta vidriga beteende igen? Jag har det inom mig. Musikalisk mansplaining. Jag FÖRSÖKER verkligen vara en så medveten och modern man jag bara kan, men just denna gubbtendens, denna så jävla irriterande drift att vilja dela med mig, ”berätta om hur det ligger till”, ”sätta in saker i ett sammanhang”, är lika svår att bli kvitt som den är repulsiv. Men den måste förtryckas till varje pris. Palla bli en mjällig gammal gnällherre som helt oprovocerat brister ut i långa hemvävda föreläsande litanior om äkthet, musikalisk ”känsla” och originalitet. Såna som sitter på vissa här hak i Malmö jag här väljer att inte nämna (ni som vet ni vet) och dricker någon jävla ALE. Som har budgetblazer och cool bandtröja under och tajta stretchjeans på grund av ”hänger med” och pratar om olika versioner av Little red Rooster.

Det är något med vissa Musikmän. Självklarheten med vilken de tar sig ton, brer ut sig och erbjuder folk sin åsikt och sina åsikter. Oavsett om någon har bett om detta eller inte. Faktum är att benägenheten att dela med sig snarare ökar om ingen frågar efter Musikmannens input. Att inte fråga om mannens två cent är i sig en kränkning, en förolämpning. Här står Musikmannen framför dig och erbjuder en lektion PRO BONO och du dissar honom. Hur vågar du helt HISTORIELÖST digga loss till Dreams av Fleetwood Mac, helt ovetandes om att det var bluesgiganten Peter Green som bildade bandet och att det ju var då de var bra och att de sedan sålde ut? Att du har mage att SLÅ DÖVÖRAT TILL när Musikmannen försöker komma med kompletterande och förädlande lyssningstips baserat på att du råkar ha med Owner of a lonely heart på en av dina listor på Spotify? och varför sitter du inte och stirrar med stora ögon när han FÖRTÄLJER OM när Jimmie Hendrix spelade på Klubb Bongo 1967?

Det är inte mycket jag bidrar med för att lämna över en bättre värld till mina stackars presumtiva barn, helt ärligt. Men jag vill åtminstone lova, offentligt, att jag ska försöka att inte bli denna man.

Men, för att sluta där jag började, Big Mammas version är såklart föredra. För övrigt är det väl Buddy Guy som kompar? Buddy Guy, som ju för övrigt inspirerade många på den tiden, förlåt jag ska sluta nu.

Några bluestips för hösten (Jag är bluesens Bengt Frithiofsson)

Bengt.
Bengt.

Ja, jag vet. Jag har inte uppdaterat bloggen på länge. För en vecka sedan skrev jag ett långt inlägg, men så försvann allt. Kul! Men i alla fall, här kommer några tips från Mange. Mest grejer jag ramlat över på Spotify. Det finns ingen stringens.

Magic Sam – Raw blues live – 1969

Att Magic Sam är Chicagobluesens hjälte nummer ett vet vi. Men långt ifrån allt som har getts ut med honom är sådär fasansfullt bra. Taskiga studioinspelningar som inte fångar hans enorma sound och driv. Tur då att denna platta nu finns på Spottan. Den är precis vad den heter. Ett makalöst rått livealbum som fångar Magic Sam när han var som bäst, samma år som han dog. Bara o kööpa, för att citera Bengt Frithiofsson.

Beth Hart, Joe Bonamassa – Don’t explain

Jag kan erkänna att jag inte helt går igång på Beth Harts solokatalog. För mycket bilåkarmusik utan mål. Men med hypertalangen och superproduktiva Joe Bonamassa – ja han är väl bäst av alla just nu? – lyfter hon rejält. Det är blues hon ska sjunga. Det river och smeker om vartannat. Omlott.

Slim Harpo – Blues essentials

Har nog inte bloggat om denne slicka herre förut? Konstigt. Nu snackar vi mannen bakom Baby, scratch my back, en av världens coolaste låtar.

Sean Costello – At his best – live

Om Sean Costello har jag bloggat förut, med all rätt. Hans bortgång var djupt tragisk, ofantligt för tidig och innebar en stor förlust för modern blues. Om du mot förmodan och perverst nog tvivlat på detta: lyssna på detta livealbum. Costello spelar förvisso djupt rotad i den traditionella Texasbluesen, fast han är ändå inte rädd för att ge sig ut på oanade äventyr utan självklara slut. Kan även swinga till det ordentligt då det börjar rycka i den pain richen.

James Burton – The guitar sounds of James Burton

Ja, killen lirade med Elvis. Vad mer behöver du? Instrumental version av Polk Sallad Annie ingår.

Robin Trower – The Best of Robin Trower

Killen jämförs ständigt med Hendrix. Inte helt utan fog. Men vad ska man säga? Killen lirar något så in i helskotta bra. Lyssna till exempel på hans version av Rock me baby. Allt enligt devisen, ska du göra en cover, gör den på ditt eget sätt – en devis jag uppfann i detta nu. Inte helt oväntat en av Paul Gilberts influenser, i synnerhet under senare då denne fingerfärdiga demon, Paul Gilbert, alltså, börjat lira allt bluesigare.

Inget för puristen.

Det var det hela för den här gången. Hoppas kunna komma igång lite bättre framöver.

Trumintron jag minns

Mike Joyce – The Queen Is Dead

Man kan nog inte påstå The Smiths sound var speciellt beroende av trummisen Mike Joyce – bandet hade varit lika stort med eller utan honom. Men på titelspåret till The Queen Is Dead briljerar han och tar plats. Låten är varken ”rock”, ”punk” eller rhytm and blues. Den är något helt annat, och The Smiths allra råaste alster.

Ronnie Tutt – C.C Rider

Ok. Tekniskt sett skulle man kunna säga att själva introt till C.C Rider är  Richard Strauss Also sprach Zarathustra. Men skit i det. Ronnie Tutt gör ett fenomenalt jobb på C.C Rider, och på allt annat som Elvis Presley spelade in under sin för övrigt underskattade 70-tals-era.

Alex Van Halen – Hot For Teacher

Möjligen förknippar många och med all rätt Hot For Teacher med Eddie Van Halens trendsättande tappinglick. Men Alex Van Halens intro går inte av för hackor, och han håller drivet uppe genom hela låten.

John Bonham – Rock n’ roll

Ok, inte heller detta ett direkt intro. Men de första takterna är så viktiga, och John Bonham visar direkt var skåpet ska stå.

RUN-DMC/Aerosmith – Walk this way

Förklaring är väl ändå överflödig?

Iggy Pop – Lust for life

Jag är ingen stor beundrare av Iggys musik (får man ens säga så?), men just denna låt, och dess intro, sätter igång livsandan till exempel en fredagseftermiddag, precis timmarna innan man knäcker första bärsen.

Länge älskade jag Elvis i enskildhet

GI-blues blev även film.
GI-blues blev även film.

Idag för 34 år sedan dog kungen: Elvis Presley. Jag bryr mig inte om hur mycket dagens cyniska musikskribenter hånar Elvis. För mig kommer han alltid att vara störst. Jag är i gott sällskap av miljoner blåhåriga amerikanska pensionärer – och Håkan Juholt, för vad det är värt – så jag känner mig hyfsat uppbackad. I övrigt har väl en stark kärlek till Elvis här på hemmaplan aldrig stått särskilt högt i kurs. Åtminstone aldrig bland mina jämnåriga kamrater. Aldrig någonsin.

När jag var fem eller sex år gammal presenterade farsan mig för LP:n GI-blues, från 1960, inspelad då Elvis gjorde sin militärtjänst i Tyskland. För det första tyckte jag att killen på omslaget var den absolut stiligaste herre jag någonsin skådat. Hans perfekta hudton, blanka, mörka hår och sympatiska hundögon. Och så den helt fantastiska sångrösten som från första tonen grep tag i mig och aldrig har släppt mig sedan dess. Jag ville bli Elvis och blev uppriktigt arg när mamma berättade att han alldeles säkert dog 1977, hela sex år innan jag själv föddes. Jag kände mig bedragen och kränkt av Jesus.

Fortsätt läsa ”Länge älskade jag Elvis i enskildhet” →