Guide: såhär lyssnar du på BB King

BB Kings reaktion på blueslistan.

BB King har avlidit, 89 år gammal. Detta var på inget sätt oväntat. Han var gammal och hälsan hade under den senaste månaden sviktat, vilket får sägas tillhöra ovanligheterna. BB King var känd som en slitvarg och notorisk gentleman när det kom till att uppfylla sina förpliktelser. Ulf Lundells gamla devis om att en inställd spelning också är en spelning var inget för honom.

Jag hoppar över alla biografiska oväsentligheter och går rakt på musiken, det viktiga. BB King har ett stort antal album på Spotify. Vilka ska man lyssna på? Svaret är som så ofta: det beror på. Men expertisen, till mig vilken jag blygsamt sällar mig, skulle förmodligen peka på de album BB King släppte under säg 1960-1970-talet. I synnerhet liveplattorna, och i synnerhet Live at the Regal, som har kommit att symbolisera det sound han hade under 1960-talet.

Detta är inte alls fel men jag skulle i sammanhanget även vilja lyfta fram den betydligt råare och mer spartanska Blues is King som känns ännu mer nära och påtaglig i sin upptagning. Lyssna till exempel på Gamblers blues och Nightlife och säg att du inte älskar BB King. Det går inte, jag lovar. Spotify daterar den till 1967. Jag vill hävda att det står 1966 på min vinylutgåva (finns i förrådet), men det känns som en i sammanhanget oväsentlig detalj.

Jag vill också nämna de två liveplattor med Bobby Bland som han gav ut. I synnerhet den första, Together for the first time, är en härligt stökig historia.

Nerv och närhet med WoodHowlers

Woodhowlers Blues all over.

Sorry, bloggen! Jag kan bara be om ursäkt för den senaste tidens tystnad. Jag skyller på jobbet. Men det känns ändå bra att kunna återvända till bloggen och inte till minst till den musik jag älskat sedan jag var barn: blues.

En del plattor har nått min brevlåda och en av dem är Blues all over med WoodHowlers. Detta Stockholmsband bildades så sent som 2013 men det märks knappast. Detta är tajt, avskalad och spatiös rootsblues, som har den goda smaken att andas mellan riffen. Det är en enormt klyscha, jag vet, men inte sällan uppstår eller förstärks musiken i tystnaden.

Vad låter då detta som?

Ja, det är känns ju lite som en lågoddsare att påstå att Thomas Prim, sångare och gitarrist har lyssnat på Howlin’ Wolf och, faktiskt, även Sven Zetterberg. Han låter lite som en blandning av en ruffig Sven från Chicago Express-tiden och Howlin’ Wolf.

Men, det finns givetvis andra influenser. Stick to your lover är en jump/swingblues i Knock out Gregs och Duke Robillards anda. Ja tack! Det finns i övrigt en skön T-Bone Walkerianskt rumba i Early at 5 och, en intim slow blues i Bad luck by numbers. Det låter till stora delar som att dessa herrar kopplar in sina gitarrer enligt följande modus operandi: Gitarr, sladd och förstärkare. Det är befriande att höra och dessutom värt all respekt. Genom att spela såpass naket lämnas inget utrymme för fusk eller musikaliska överslätningar. Gitarren blir totalt oförlåtande. Men, samtidigt uppstår, som i WoodHowlers fall, en känsla av närvaro och nerv.

Om du gillar spartansk svängig blues i ordets mest positiva bemärkelse är det plattan för dig.

För övrigt: inte förvånad över att det är den mästerlige Per Ängkvist som producerat. Han är en grym gitarrist i sin egen rätt och bevisar gång på att han lyckas få ut det bästa av alla band han producerar.

 

J. Åsling Roots & Friends: ”The Stockholm Sessions”: allt annat än blassé

Sven Zetterberg och Jörgen Åsling.

Som jag tidigare har nämnt – Jag är jävig. Icke desto mindre. Nu har jag lyssnat igenom min vän och gitarrlärares fjärde album ”The Stockholm sessions”. När jag först lärde känna och ta gitarrlektioner av Jörgen var han, som jag minns det, tämligen fokuserad på att fånga den stil och anda artister som till exempel T-Bone Walker, BB King och Peter Green gav uttryck för. Mycket tid lades ner på att, inte sällan ton för ton, planka nämnda herrars solon och riff. (Jag försökte hänga med så gott jag kunde!) Något som Jörgen bevisligen lyckades mycket väl med. Hans första album är högoktaniga jumpbluesgroggar där en och annan känslig bluesballad slängs in som välbehövligt virke. Det handlar om bra och stabila album som väl fångar den nerv han och hans band (i varierande konstellationer) alltid lyckas förmedla på scen, oavsett om giget utspelar sig i ett rent a tent på Malmöfestivalen eller i en obskyr lokal på Lorensborg. Detta är gott nog i sig.

Men The Stockholm sessions är något helt annat. Albumet är ett ”labour of love”, och resultatet av en upptäcktsresande i musiks åthävor. Ingen låt är egentligen den andra lik. Minsta gemensamma nämnare: Jörgen Åsling har skrivit alla låtar själv. I studion har han dessutom haft hjälp av ingen mindre än giganten Sven Zetterberg, en bluesidol jag och Jörgen har gemensam.

Det finns upplyftande poppiga afrobeats i ”Will there be peace tomorrow”, spaghettiwesternblues i ”Blues for Tarrantino”, Eric Bibb-ishiga melodier i ”Jesus in the cockpit” och Ry Coderiansk slide i ”Mama used to say (a love song)” och en DYI-soutern soul- countrylåt i ”Please tell me”.  Och, för den som oroar sig, visst finns det en och annan shuffle för den med bluesreaktionära tendenser också.

Att skriva alla låtar själv, i så vitt skilda stilar och med en såpass jämnhög kvalité imponerar stort på mig. Jag är minst sagt nyfiken på nästa steg.

Scrolla ner för att läsa om när Jörgen slängde ut mina kalsonger på Eslövsgatan. Det är också läsvärt.

Taj Mahal i allmänhet

Taj Mahal måste vara en av de måste mångfacetterade bluesartisterna. Hans musik sträcker sig från jazz till calypso till soul till countryblues. Ett av mina favoritalbum måste vara Dancin’ the blues på vilket han bland annat tolkar T-Bone Walker.

Jag har såklart påbörjat en lista.

Chucken spelar livet ut

Sent på det! Grattis till Chuck Berry, 87, som emottog Polarpriset förra veckan. Detta pris som delas ut för extremt lång och trogen tjänst inom musikvärlden.

Alla inom blues och rhytm and blues har lånat och snott från Chuck Berry, som även han lånade en hel del från blueshjälten T-Bone Walker.

Som Duke Robillard uttrycker det:

”Chuck Berry just took T-Bone’s style and put it to a different beat. And a lot of the technique and the little T-Bone phrases that define his style, Chuck Berry, when he rearranged the beat, they became rock ‘n roll guitar licks. So in essence, T-Bone was not only the first electric blues guitar player, but he was the first electric rock ‘n roll guitar player, really.”

Kolla gärna in denna dokumentär på Youtube! Chuck Berry tar oss med på en historisk vandring från 50-talet till 1987, då dokumentären spelades in. En hel del riktiga pärlor! Då var Chucken 60 bast och var sugen på att trappa ner. Så blev det inte riktigt. Han tillhör den generation som kommer att spela livet ut.

Och kolla in T-Bone!

 

 

Är Joanne Shaw Taylor världens bästa bluesgitarrist?

Jag kallar mig bluesentusiast. Men det var först idag jag lärde känna Joanne Shaw Taylor från Birmingham. Detta är genant. Hon är nämligen helt underbar. Hennes gitarrspel har allt: solid och tydlig förankring i det gamla – Albert Collins, BB King, Freddie King, T-Bone Walker och Jimmie Hendrix – utan att bli efterapande eller förutsägbar. Hon spelar dynamiskt, aggressivt, har fantastiskt tajming, fantastiskt vibrato, kan shredda Paul Gilbertinskt/(ianskt?) och hon är inte rädd för att spela precis lagom in and out of the pocket. Hon har snygga gitarrer OCH hon kan sjunga på riktigt.

 

Rotary Connection – en ny trevlig bekantskap

När jag idag lyssnade igenom denna trevliga blueslista jag fann på Tunigo, slog hjärtat några extra slag när turen kom till Rotary Connections helt fantastiska version av Stormy Monday, en låt jag bloggat om tidigare. Nu kommer jag väl antagligen alltid sätta T-Bone Walkers originalversion på första plats, men denna respektlösa soulversion hamnar lätt på pallplats. Släpig ljudbild. Jazzigt. Något pårökt. Jag gillar det väldigt mycket. Överhuvudtaget har jag inte tidigare lyssnat på denna fantastiska psykedeliska orkestergrupp som existerade mellan 1966 och 1974, bildat av Marshall Chess, son till Leonard Chess.

Mellan 1967 och 1971 leddes bandet av Minnie Riperton, mest känd för Lovin’ you. Hon gick allt för tidigt bort i bröstcancer 1979, endast 31 år gammal.

Morrissey engagerar

Detta lärde jag mig sent igår. Ska man ha många besök till sin blogg ska man inte skriva om döda blueshjältar. Man ska skriva om den brittiska popidolen som ställer in sin spelning i Helsingborg. Kul att det engagerar! Kanske blir det inte så mycket Morrissey i framtiden (men lite!), på bloggen. Det blir blues! Ibland lite rock. Kanske pop, men bara ibland.

Dag 8: En låt jag kan hela texten till: Stormy Monday

T-Bone Walker - mannen bakom Stormy Monday.

Stormy Monday är låten jag lite skämtsamt brukar kalla mitt paradnummer. Det är den första blueslåt jag spelat live och således en av få låtar där texten verkligen sitter i ryggmärgen. Jag kan den verkligen inifrån och ut, just av denna anledning. Annars har jag svårt att memorera texter till 100 procent.

Stormy Monday är en verkligen en av bluesens absoluta evergreens – värdigt nog. Det är mitt intryck att många människor förknippar den med The Allman Brothers klassiska version från live at The Filmore East från 1971. Det är inte så konstigt. Det är en väldigt bra något uppjazzad version som bandet levererar när det befinner sig på karriärens höjdpunkt. Man ska inte heller glömma Bobby ”Blue” Blands silkeslena tolkning.

Sean Costello spelade för livet

Sean Costello. Foto: Donald Schellhaas

Det låter slitet och banalt, men ofta känns det som att de bästa dör för tidigt. Jag har tidigare beklagat Mike Bloomfields tidiga bortgång på bloggen. En betydligt mer nutida tragedi stavas Sean Costello. Den 15 april 2008 dog han i en oavsiktlig överdos, endast 28 år gammal.
Tillsammans med artister som Joe Bonamassa, Mike Zito och Dave Gross tillhörde han den unga generation gitarrister som vitaliserade den lektriska ”jävlaranammabluesen” med tydlig förankring i den moderna, köttiga texasbluesen, utan att för den skull negligera äldre mer swingbaserade influenser som T-Bone Walker och till exempel Clarence ”Gatemouth” Brown.