Peter Banks, Johnny Marr och BB King

Jag hade faktiskt missat att Peter Banks, gitarrist på Yes två första album, har gått bort, endast 65 år gammal. Även om Steve Howe har kommit att bli den gitarrist jag mest förknippar med bandet, kan Peter Banks roll i bandet knappast underskattas. Lyssna själv på det självbetitlade debutalbumet Yes från 1969. Ett något råare, mer organiskt sound än det som komma skulle några år senare. Själv uppskattar jag ju det hatade Tales from the topographic Oceans från 1973. Extremt bombastiskt och för mycket av allt.

Annars då?

Lyssnat – en smula – på Johnny Marrs nya The Messenger. Helt klart bra, men någon saknas. Gissa vem, etc etc! Kanske ett bevis på att ett band alltid behöver en stark och personlig sångare vilket Johnny Marr inte är. Men visst finns det guldkorn.

Äntligen har Spotify laddat upp den fantastiska liveplattan Together for the first time med BB King och Bobby ”Blue” Bland från 1974. Bara att lyssna och njuta av två killar som spontant och otvunget gör saker tillsammans!

Missa för allt smör i Småland inte heller Live att Filmore East från 1971. Epic stuff!

Annonser

Viva Hate remastrad och jag hör ingen skillnad – men vilket album det är!

Viva Hate - ett mycket bra album. Och snyggt omslag som faktiskt också finns inramat på min vägg.
Viva Hate - ett mycket bra album. Och snyggt omslag som faktiskt också finns inramat på min vägg.

Ok. Så Stephen Street har remixat Morrisseys debutalbum från 1988, Viva Hate. Som vanligt när det gäller remasters hör jag i princip ingen skillnad. Kanske lite mer kräm i gitarren på Alsatian Cousin?

Men vilket otroligt bra album och värdig uppföljare till Strangeways, here we come, som fick avsluta The Smiths karriär 1987. En inte så lite pressad situationen för producenten och låtskrivaren Stephen Street som i och med Suedehead gav Morrissey hans första listetta.

Även om detta handlar om melodiös pop som knappast utmanar The Smiths till strukturen, rör det sig knappast om en efterapning. Stephen Street gick sin egen väg och Vinnie Reillys gitarrspel liknar knappast Johnny Marrs.

Smakfullt och organiskt av Noel Gallagher

Han har bra gitarrsmak, Gallagher.
Han har bra gitarrsmak, Gallagher.

Noel Gallaghers låtskrivande har verkligen kommit en bit sedan hans Oasis debuterade 1993. Deras tidiga plattor var verkligen en käftsmäll. Bra popdängor som sätter sig direkt, och ett gitarrspel som biter sig fast. Noel Gallagher har aldrig fått sitt erkännande som gitarrist. Med viss rätt. Det pentatoniska manglandet är inte alltid smidigt och sällan nyskapande. Men det funkar! Och ackorden i Wonderwall och Champagne Supernova är mumma. Enkelt ja, men även till exempel Johnny Marrs främsta inspelningar är enkla. Det som utmärker både Noel Gallagher och Johnny Marr är egentligen inte riffen Eller ”chopsen”, utan snarare det som pågår bakom. Att låta samma toner ringa genom hela ackordföljden (det heter säkert något speciellt), som i Wonderwall eller There is a light that never goes out, är helt enkelt föredömligt.

Jag tycker Noel Gallaghers nya platta är riktigt bra. Det är ett ganska gammeldags album som inte direkt bjuder på några radiohitar, men som kommer ut till sin rätt när man lyssnar på det i sin helhet. Välkomponerade och täta alster med viss Beatleskänsla. En organisk brittisk trädgårdskänsla omger albumet.

Smakfullt!

Läs en intervju med Noel Gallagher i DN.

Det här med att känna sig ganska dum

Johnny Marr mastrar om. Jag fattar inget.
Johnny Marr mastrar om. Jag fattar inget.

Johnny Marr har alltså remastrat hela The Smiths katalog, vilket han känner sig väldigt stolt över. Det hela har dock skett helt utan Morrisseys medgivande och överinseende.

Själv känner jag mig otroligt dum. Jag märker absolut ingen skillnad. Den finns säkert.

Hur ofta märker man egentligen skillnad när det gäller remasters? Typ aldrig! Eller?

Dag 11: En låt av ditt favoritband: The Boy with the thorn in his side

Handlar denna låten om mig? Kanske. Ibland, eller ofta, känns det så. Jag kan inte bortse från att detta är mitt favoritband. Det handlar om ärlighet, att korrekt presentera mig själv. Och det handlar om hjärta. För i ärlighetens namn var The Smiths inte jättebra som liveband betraktat. Mike Joyce och Andy Rourke var utbytbara, och de hörs när man lyssnar på alla de otaliga liveinspelningar som finns.

Själva essensen av The Smiths var så klart den övernaturliga kemin mellan Morrissey och Johnny Marr. I min värld finns det inget bättre.

The Boy with the thorn in his side var den första låten jag hörde med bandet. Jag hörde bara en snutt från ett musikaliskt uppslagsverk på en CD-romskiva (!) men jag visste direkt att detta är grejen. Detta är bandet för mig. Några år senare, 1999, såg jag Morrissey för första gången i Köpenhamn. Jag var 16 år gammal. Övernaturligt.

Nej, The Smiths kommer aldrig att återförenas

I know it's not gonna happen anyday.
I know it's not gonna happen anyday.

Mmm, just det. På tal om återföreningar. Nu ryktas det om att The Smiths ska återförenas på festivalen Coachella i år. Varför jag bloggar om det först nu? Därför att det är ett irrelevant rykte. Som florerar MINST en gång om året. Det handlar oftast oftast lösa rykten, någon som känner någon, och naturligtvis om miljoner pund. Som säkert både basisten Andy Rourke och trummisen Mike Joyce hade behövt. Det gäller dock inte Morrissey. Han äter hellre upp sina egna testiklar. Det är ändå ett ganska hardcore påstående som han allt skulle få äta upp. Hö.

Kommer. Inte. Hända. Väntar på dementi.

Men jag tänker med det sagt inte blanda in i mina testiklar. Man kan ju ändå aldrig riktigt veta.

Vem och vilken åsikt äger The Smiths?

Jag läser en intressant kolumn i The First post, i vilken Brendan O’Neill med framgång pekar på ironin i att Morrissey och Johnny Marr, på lite olika grunder, fördömer David Cameron som Smithsfan. ”The Smiths were fundamentally conservative, with a small c at least. Allergic to modernity, nostalgic for the past, disdainful of casual sex, and a little bit concerned about foreigners…”

Continue reading ”Vem och vilken åsikt äger The Smiths?”