Jag var 14 (?) år gammal och min kompis Joar hade fått tag på Billboards populärmusikaliska uppslagsverk på CD-rom. Vissa av er minns kanske detta 90-tals-format. Detta var några år innan internet slog igenom på allvar och vår tillgång till nya musikaliska influenser var starkt begränsad till blandband, Joars pappa gamla LP-skivor och en och annan CD vi lånade på det lokala biblioteket.
Fortsätt läsa ”Morrissey 60 år – stort grattis!”Etikett: morrissey
Så sött av Morrissey och Billie Joe Armstrong
Ja det var väl mest det. Morrissey ska snart släppa ett album med covers och igår släpptes wedding bell blues, en cover av the 5th dimension.
Helt enkelt bedårande med fin back up från Billie Joe Armstrong.
Helst hade jag givetvis velat se fram emot ett nytt album med nytt material, men jag är nöjd med det illa, och de låtar som hittills släppts är bättre än vad jag vågat vänta mig.
Varför faller tjejer för killar som spelar gitarr? Om det nu är så.
Det är en mossig föreställning och myt jag tar upp. En unkig stereotyp som kanske inte bör förstärkas eller underblåsas. Men jag antar att det gnuggar mig helt enkelt, och att jag måste göra en nätt ansats till att reda ut detta.
Påfallande ofta upplever jag att tjejer rent generellt är väldigt förtjusta i killar som spelar gitarr.
Jag har gjort min beskärda del av dejtande och det som slår mig är hur ofta något händer, hur något tänder till lite extra i henne, så snart jag berättar att jag spelar gitarr. Det tillför en extra krydda jag själv inte kan förstå eller förutsäga. Inte sällan räckte det med att via en given dejtingapp nämna att jag spelade gitarr för att till synes helt opåkallat få ett 😍 i respons. Jag har egentligen aldrig förstått varför. Tvärtom har gitarren – och musiken i stort – för mig alltid stått i rak opposition kärlek och sex.
En celibatär frizon
Jag började spela gitarr och att intressera mig för musik på allvar under tonåren, en för mig oftast mycket svår och komplicerad tid präglad av en stor del ensam och ”nedstämdhet”. Tjejer fanns inte ens på kartan och min identitet vilade mer eller mindre framgångsrikt på konceptet om den ensamma plågade musikern. Kanske känner någon igen sig?
I synnerhet Morrissey erbjöd en av nöden tvungen celibatär frizon där ensamhet och avhållsamhet var en vacker dygd. Jag konstruerade en verklighet i vilken kvinnan var en invasiv art som riskerade att störa den (skenbara) kreativa balans som utgjorde min bubbla i vilken jag innan 20 års ålder skulle skriva 20 låtar och inte minst publicera min första roman. Inget av detta hände i fall någon missat det.
Detta innebar i praktiken att jag stördes mycket av machobilden av gitarrhjälten, som jag trots allt och till min egen förtvivlan inte kunde låta bli att beundra mycket, innerst inne.
Alla blues- och rockhjältar och deras kvinnoaffärer! Hur skulle jag med min asketiska livsstil passa in i allt detta?
All vår början bliver svår.
Fortsätt läsa ”Varför faller tjejer för killar som spelar gitarr? Om det nu är så.”Tänk om han bara hade fått några år till?
Vad säger man? Ena dagen finns en gigant, en konstant att räkna med. Nästa dag inte alls. Det är omöjligt att överskatta David Bowies inflytande på all popmusik som har producerats från 1970-talets början och framåt.
Mitt mest personliga minne stammar från min högstadietid, jag skulle tro från sjunde klass. Jag och min kompis Joar hade precis på allvar upptäckt popmusikens kraft, och vi samsades om att lyssna på blandband som Joar hade spelat in från sin farsas LP-samling. Två kassetter stod ut: The Who:s Live at Leeds och inte minst the Rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars med David Bowie. Joar, som ständigt låg steget före, hade dessutom lärt sig hela låten – ish – på gitarr. Således var också Ziggy Stardust den första låt jag lärde mig på gitarr. Något år senare lärde jag mig att den fenomenala gitarristen hette Mick Ronson, och att hans sista verk kom att bli produktionen av Morrisseys Your Arsenal från 1992, där Morrissey (min husgud om någon missat det), för övrigt, stjäl minst sagt frisk från Bowie på I know it’s gonna happen someday. Som Bowie dessutom gjorde en cover på något år senare.
Är Bowie blues? Ja, mer än vad många kanske fäster vikt vid. Jag såg igår denna dokumentär på SVT Play. I den framgår det tydligt att Bowies karriär fick en rejäl injektion i mitten av 1970-talet då han åkte till USA och började samarbeta med svarta musiker. Funkiga Young Americans är ett exempel. Superhiten Let’s Dance (där allas vår Stevie Ray Vaughan lirade gitarr!) ett annat.
Musikvärlden blir sig aldrig lik. Men, samtidigt, vilket produktivt liv. Och vilken final det blev. Jag lyssnade igår på Blackstar, en stark och värdig men samtidigt sorglig historia. Värdig och stark då jag inte kan tänka mig ett bättre avslut, ett bättre farväl. Sorglig då Bowie lyckades förnya sig in i det sista. Tänk om han bara hade fått några år till?
Läs även Fredrik Strage: 10 Bowiefaser vi aldrig kommer att glömma.
Stänger in mig naken och försöker lyssna på The Beatles
I metaforisk mening alltså. När nu The Beatles äntligen finns på Spottan finns det verkligen ingen ursäkt längre. Jag måste komma igång med att lyssna på dem.
Den lilla musikaliska trovärdighet jag eventuellt fortfarande har utraderas väl med följande erkännande: Jag har i princip aldrig gett dem en chans. Jag har lyssnat mer på Wings än The Beatles. Mer på George Harrison. Mer på Ringo Starr.
Jag älskar solot i While my guitar gently weeps, för där spelar Clapton. That’s pretty much it.
Det är inte så att jag hatar världens genom tiderna bästa och mest inflytelserika popband, inte alls. Däremot har jag svårt att närma mig en grupp som är så söndersnackad, mytologiserad och sönderkramad som The Beatles. Albumen har rankats, rankats igen, remastrats, rankats igen. Plockats isär till molekyler och sedan satts ihop igen. Alla som någonsin har haft med dem att göra har intervjuats. I mellanstadiet tvingades vi att sjunga Beatleslåtar. Ja ni fattar. Exakt samma problem hade jag länge med Jimmie Hendrix.
Som vanligt är det medelålders musikmän som bär skulden. De utgör tillsammans roten till allt ont och jobbigt i världen.
Jag är, lite som en parantes, evigt tacksam över att jag upptäckte Morrissey och The Smiths av en ren jävla slump via en överbliven CD ROM-skiva från Billboard. Tänk om jag till exempel haft en musikintresserad äldre bror eller en jobbig farsa som försökt pracka på mig musiken. Det hade aldrig blivit detsamma.
Så, i helgen måste jag försöka göra mig helt fri från mina föreställningar om The Beatles. Lämna förförståelsen bakom mig och ta mig an verken likt ett nyfött och nyfiket spädbarn. Klä av mig av naken och tända rökelse.
Nedan en klassisk musikman från Malmös gator.
Get of the stage!
Otippat att blogga om Justin Bieber, men många har reagerat på att denna får man förmoda välarvorderade yngling lämnade scenen i Oslo under buller och bång på grund av respektlösa fans som kastar drycker mot scenen. Helt rätt agerat säger jag. Musiker oavsett genre är inte cirkusdjur eller något jippo på Kiviks marknad. Jag jämför med Morrisseys val att lämna scenen i Oslo får några år sedan när någon kastade ett plastglas på honom. Klart man lackar ur. Detta är inte Bluesbrothers. Det är Oslo. Vad är problemet med Oslo och drycker?
Extremt lovande av Morrissey
De två senaste singlarna från Morrissey, albumtiteln World peace is none of your business och i synnerhet Istanbul överträffar alla mina förväntningar. Det bästa jag hört sedan Vauxhall and I. Albumet kommer i juli!
När man gillar illa ansedda album från bra band
Alla riktigt bra band som håller på tillräckligt länge och som inte är skräckslagna för att släppa sargen släpper förr eller senare ett album som av historien kommer att dömas ut som antingen riktigt usel eller en så kallad sell out av de fans som fram tills denna tidpunkt dyrkat bandet.
Och inte sällan uppskattar jag dessa verk.
1. Yes – 90125
Visst älskar jag både debutalbumet, Fragile och Close to to the edge. Men denna slipade West coast soft rock-historia får ändå ses som en vital injektion i sammanhanget. You can only prog rock it so far!
2. Allt med Genesis efter Peter Gabriel. Punkt.
Helt legitimt, även i de mest inbitna kretsar, att må dåligt av. Konstigt nog. Vissa av låtarna är sjukt klassiska. Som our frank och Mute Witness. Fast vissa av låtarna är obegripligt dåliga. Som Found, found, found. Albumet känns på något sett mer rätt i tiden nu än 1991. Nyligen remastrad.
Fast låtarna är bäst live.
4. Gary Moores alla bluesplattor. Att gilla Gary Moore kommer nog aldrig vara creddigt i hippa kretsar, men i synnerhet hans blueskatalog tävlas det om att håna. Vilket är rent trams. Han vitaliserade bluesen.
Skoja. Detta album är verkligen inte bra. Man längtar efter Sammy Hagar, vilket nog borde säga en del!
Why should the devil have all the good music?
Detta är ett stabilt rhythm and blues album! Jag förstår inte alla som hånar. Kanske för att jag inte är ett stort Dylan-fan och därmed kan lyssna med oskuldsfulla öron. Jag vet inte.
Peter Banks, Johnny Marr och BB King
Jag hade faktiskt missat att Peter Banks, gitarrist på Yes två första album, har gått bort, endast 65 år gammal. Även om Steve Howe har kommit att bli den gitarrist jag mest förknippar med bandet, kan Peter Banks roll i bandet knappast underskattas. Lyssna själv på det självbetitlade debutalbumet Yes från 1969. Ett något råare, mer organiskt sound än det som komma skulle några år senare. Själv uppskattar jag ju det hatade Tales from the topographic Oceans från 1973. Extremt bombastiskt och för mycket av allt.
Annars då?
Lyssnat – en smula – på Johnny Marrs nya The Messenger. Helt klart bra, men någon saknas. Gissa vem, etc etc! Kanske ett bevis på att ett band alltid behöver en stark och personlig sångare vilket Johnny Marr inte är. Men visst finns det guldkorn.
Äntligen har Spotify laddat upp den fantastiska liveplattan Together for the first time med BB King och Bobby ”Blue” Bland från 1974. Bara att lyssna och njuta av två killar som spontant och otvunget gör saker tillsammans!
Missa för allt smör i Småland inte heller Live att Filmore East från 1971. Epic stuff!
Om människorna bakom Morrissey
Ja, det är mycket Morrissey på bloggen just nu, oklart varför! Jag vill tipsa om följande blogg, driven av Julie Hamill. Hon bloggar trevligt, personligt och lagom nördigt om sina möten med människor som i olika hög grad har en koppling till Morrissey.
Hon möter allt i från författare till musiker som spelat med honom. Mina favoriter är nog intervjuerna med till exempel Clive Langer och kevin Armstrong. Två nu grånade män, som både spelade en viktig roll i Morrisseys ofta hånade hånade period under 1990-talets början.
Bluesbloggen 