Tänk om han bara hade fått några år till?

Plattornas platta.
Plattornas platta.

Vad säger man? Ena dagen finns en gigant, en konstant att räkna med. Nästa dag inte alls. Det är omöjligt att överskatta David Bowies inflytande på all popmusik som har producerats från 1970-talets början och framåt.

Mitt mest personliga minne stammar från min högstadietid, jag skulle tro från sjunde klass. Jag och min kompis Joar hade precis på allvar upptäckt popmusikens kraft, och vi samsades om att lyssna på blandband som Joar hade spelat in från sin farsas LP-samling. Två kassetter stod ut: The Who:s Live at Leeds och inte minst the Rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars med David Bowie. Joar, som ständigt låg steget före, hade dessutom lärt sig hela låten – ish – på gitarr. Således var också Ziggy Stardust den första låt jag lärde mig på gitarr. Något år senare lärde jag mig att den fenomenala gitarristen hette Mick Ronson, och att hans sista verk kom att bli produktionen av Morrisseys Your Arsenal från 1992, där Morrissey (min husgud om någon missat det), för övrigt, stjäl minst sagt frisk från Bowie på I know it’s gonna happen someday. Som Bowie dessutom gjorde en cover på något år senare.

Är Bowie blues? Ja, mer än vad många kanske fäster vikt vid. Jag såg igår denna dokumentär på SVT Play. I den framgår det tydligt att Bowies karriär fick en rejäl injektion i mitten av 1970-talet då han åkte till USA och började samarbeta med svarta musiker. Funkiga Young Americans är ett exempel. Superhiten Let’s Dance (där allas vår Stevie Ray Vaughan lirade gitarr!) ett annat.

Musikvärlden blir sig aldrig lik. Men, samtidigt, vilket produktivt liv. Och vilken final det blev. Jag lyssnade igår på Blackstar, en stark och värdig men samtidigt sorglig historia. Värdig och stark då jag inte kan tänka mig ett bättre avslut, ett bättre farväl. Sorglig då Bowie lyckades förnya sig in i det sista. Tänk om han bara hade fått några år till?

Läs även Fredrik Strage: 10 Bowiefaser vi aldrig kommer att glömma. 

 

Annonser

Stänger in mig naken och försöker lyssna på The Beatles

I metaforisk mening alltså. När nu The Beatles äntligen finns på Spottan finns det verkligen ingen ursäkt längre. Jag måste komma igång med att lyssna på dem.

Den lilla musikaliska trovärdighet jag eventuellt fortfarande har utraderas väl med följande erkännande: Jag har i princip aldrig gett dem en chans. Jag har lyssnat mer på Wings än The Beatles. Mer på George Harrison. Mer på Ringo Starr.

Jag älskar solot i While my guitar gently weeps, för där spelar Clapton. That’s pretty much it.

Det är inte så att jag hatar världens genom tiderna bästa och mest inflytelserika popband, inte alls. Däremot har jag svårt att närma mig en grupp som är så söndersnackad, mytologiserad och sönderkramad som The Beatles. Albumen har rankats, rankats igen, remastrats, rankats igen. Plockats isär till molekyler och sedan satts ihop igen. Alla som någonsin har haft med dem att göra har intervjuats. I mellanstadiet tvingades vi att sjunga Beatleslåtar. Ja ni fattar. Exakt samma problem hade jag länge med Jimmie Hendrix.

Som vanligt är det medelålders musikmän som bär skulden. De utgör tillsammans roten till allt ont och jobbigt i världen.

Jag är, lite som en parantes, evigt tacksam över att jag upptäckte Morrissey och The Smiths av en ren jävla slump via en överbliven CD ROM-skiva från Billboard. Tänk om jag till exempel haft en musikintresserad äldre bror eller en jobbig farsa som försökt pracka på mig musiken. Det hade aldrig blivit detsamma.

Så, i helgen måste jag försöka göra mig helt fri från mina föreställningar om The Beatles. Lämna förförståelsen bakom mig och ta mig an verken likt ett nyfött och nyfiket spädbarn. Klä av mig av naken och tända rökelse.

Nedan en klassisk musikman från Malmös gator.

 

Get of the stage!

Otippat att blogga om Justin Bieber, men många har reagerat på att denna får man förmoda välarvorderade yngling lämnade scenen i Oslo under buller och bång på grund av respektlösa fans som kastar drycker mot scenen. Helt rätt agerat säger jag. Musiker oavsett genre är inte cirkusdjur eller något jippo på Kiviks marknad. Jag jämför med Morrisseys val att lämna scenen i Oslo får några år sedan när någon kastade ett plastglas på honom. Klart man lackar ur. Detta är inte Bluesbrothers. Det är Oslo. Vad är problemet med Oslo och drycker?

När man gillar illa ansedda album från bra band

Alla riktigt bra band som håller på tillräckligt länge och som inte är skräckslagna för att släppa sargen släpper förr eller senare ett album som av historien kommer att dömas ut som antingen riktigt usel eller en så kallad sell out av de fans som fram tills denna tidpunkt dyrkat bandet.

Och inte sällan uppskattar jag dessa verk.

1. Yes – 90125

Visst älskar jag både debutalbumet, Fragile och Close to to the edge. Men denna slipade West coast soft rock-historia får ändå ses som en vital injektion i sammanhanget. You can only prog rock it so far!

2. Allt med Genesis efter Peter Gabriel. Punkt.

3. Morrissey – Kill Uncle

Helt legitimt, även i de mest inbitna kretsar, att må dåligt av. Konstigt nog. Vissa av låtarna är sjukt klassiska. Som our frank och Mute Witness. Fast vissa av låtarna är obegripligt dåliga. Som Found, found, found. Albumet känns på något sett mer rätt i tiden nu än 1991. Nyligen remastrad.
Fast låtarna är bäst live.

4. Gary Moores alla bluesplattor. Att gilla Gary Moore kommer nog aldrig vara creddigt i hippa kretsar, men i synnerhet hans blueskatalog tävlas det om att håna. Vilket är rent trams. Han vitaliserade bluesen.

5. Van Halen – III

Skoja. Detta album är verkligen inte bra. Man längtar efter Sammy Hagar, vilket nog borde säga en del!

6. Bob Dylan – Saved

Why should the devil have all the good music?
Detta är ett stabilt rhythm and blues album! Jag förstår inte alla som hånar. Kanske för att jag inte är ett stort Dylan-fan och därmed kan lyssna med oskuldsfulla öron. Jag vet inte.

Peter Banks, Johnny Marr och BB King

Jag hade faktiskt missat att Peter Banks, gitarrist på Yes två första album, har gått bort, endast 65 år gammal. Även om Steve Howe har kommit att bli den gitarrist jag mest förknippar med bandet, kan Peter Banks roll i bandet knappast underskattas. Lyssna själv på det självbetitlade debutalbumet Yes från 1969. Ett något råare, mer organiskt sound än det som komma skulle några år senare. Själv uppskattar jag ju det hatade Tales from the topographic Oceans från 1973. Extremt bombastiskt och för mycket av allt.

Annars då?

Lyssnat – en smula – på Johnny Marrs nya The Messenger. Helt klart bra, men någon saknas. Gissa vem, etc etc! Kanske ett bevis på att ett band alltid behöver en stark och personlig sångare vilket Johnny Marr inte är. Men visst finns det guldkorn.

Äntligen har Spotify laddat upp den fantastiska liveplattan Together for the first time med BB King och Bobby ”Blue” Bland från 1974. Bara att lyssna och njuta av två killar som spontant och otvunget gör saker tillsammans!

Missa för allt smör i Småland inte heller Live att Filmore East från 1971. Epic stuff!

Om människorna bakom Morrissey

Ja, det är mycket Morrissey på bloggen just nu, oklart varför! Jag vill tipsa om följande blogg, driven av Julie Hamill.  Hon bloggar trevligt, personligt och lagom nördigt om sina möten med människor som i olika hög grad har en koppling till Morrissey.

Hon möter allt i från författare till musiker som spelat med honom. Mina favoriter är nog intervjuerna med till exempel Clive Langer och kevin Armstrong. Två nu grånade män, som både spelade en viktig roll i Morrisseys ofta hånade hånade period under 1990-talets början.