Påfallande historielöshet kring Phil Collins

Phil Collins - hur tuff som helst. Foto: ??
Phil Collins – hur tuff som helst. Foto: ??

Så, tydligen har några slags LUSTIGKURRAR startat en petition för att stoppa Phil Collins nyligen proklamerade come back. Mer än lovligt med glimten i ögat får man anta, men faktum är att historielösheten ofta är påfallande när det kommer till just Phil Collins. Det är fritt fram att häckla honom som 80-talets kanske främsta förkroppsligande av yta, cheap thrills och lättvunna pop-poänger.

So what. Jag kanske inte heller får gåshud av Easy lover, men det struntar jag i, för Phil Collins är en av världens absolut mest potenta trummisar någonsin, i ett av världens genom tiderna bästa progband. (Använder här ordet prog som den upplysta världen använder det, det vill säga som en förkortning av ordet progressive, och inget annat.)

Annonser

Beware of Mr Baker indeed!

Ska ni se bara en musikdokumentär denna sommar, hade jag valt den fantastiska Beware of Mr Baker, av Jay Bulger.

Det vore säkert frestande att göra en dokumentär som fokuserar på en galen, arg och skrev gammal gubbe som bor på undantag i Sydafrika. Men faktum är att denna dokumentär faktiskt har siktet inställt på ett syfte: att berätta historien om en av världens absolut bästa trummisar, någonsin.

Historien tar oss tillbaka till 50-talet då Ginger Baker inledde sin karriär som jazztrummis i London, hur han bildade Cream med Eric Clapton och Jack Bruce, hur han plötsligt flyttade till Afrika och byggde en studio där, hur han bad sin son att dra åt helvete. Dokumentären avslutas med misshandel medelst en käpp.

Ok. Han är kanske liten galen. Inte bara som trummis, men man kan inte få allt.

Som bäst är han när han, totalt orättvist, dissar John Bonham: ”He couldn’t swing a bag of shit”.

Det bästa är att dokumentären finns på Youtube, med bra upplösning och ljud!

Trumintron jag minns

Mike Joyce – The Queen Is Dead

Man kan nog inte påstå The Smiths sound var speciellt beroende av trummisen Mike Joyce – bandet hade varit lika stort med eller utan honom. Men på titelspåret till The Queen Is Dead briljerar han och tar plats. Låten är varken ”rock”, ”punk” eller rhytm and blues. Den är något helt annat, och The Smiths allra råaste alster.

Ronnie Tutt – C.C Rider

Ok. Tekniskt sett skulle man kunna säga att själva introt till C.C Rider är  Richard Strauss Also sprach Zarathustra. Men skit i det. Ronnie Tutt gör ett fenomenalt jobb på C.C Rider, och på allt annat som Elvis Presley spelade in under sin för övrigt underskattade 70-tals-era.

Alex Van Halen – Hot For Teacher

Möjligen förknippar många och med all rätt Hot For Teacher med Eddie Van Halens trendsättande tappinglick. Men Alex Van Halens intro går inte av för hackor, och han håller drivet uppe genom hela låten.

John Bonham – Rock n’ roll

Ok, inte heller detta ett direkt intro. Men de första takterna är så viktiga, och John Bonham visar direkt var skåpet ska stå.

RUN-DMC/Aerosmith – Walk this way

Förklaring är väl ändå överflödig?

Iggy Pop – Lust for life

Jag är ingen stor beundrare av Iggys musik (får man ens säga så?), men just denna låt, och dess intro, sätter igång livsandan till exempel en fredagseftermiddag, precis timmarna innan man knäcker första bärsen.

Mike Joyce skriver bok

Jag läser att The Smiths gamla trummis Mike Joyce tänker skriva en bok om sin tid i The Smiths. Passande nog tänker han enligt uppgift att vänta med utgivningen tills Morrissey get ut sin bok. The story goes on!

Vi kan nog glömma en återförening. Men det har förvisso varit klart sedan länge.

”Jag äter hellre upp mina testiklar än att återförena The Smiths. Ett ganska starkt påstående från en vegetarian”, sa Morrissey för några år sedan.

Lyssna på Bosse Skoglund – mannen som är musik

Bosse Skoglund. En legend.
Bosse Skoglund. En legend.

Lyssnar just nu på en fantastisk dokumentär om trummisen Bosse Skoglund – denna svenska musiklegend som jag tror allt för få känner till. Inte nog med att han är en fantastisk musiker med en imponerande meritlista (Monica Zetterlund, Peps Persson, Lars Gullin,etc). Han har en sympatisk attityd till musiken. Det handlar om sväng. Groove. Att musiken ska beröra. Gärna teknik, men beröringen är viktigast.

”Visst blir jag imponerad, men det berör mig inte. Jag vill bli berörd av musik”, tror jag han nyss sa om Billy Cobham.

Min första Bosse-upplevelse måste ha varit Sven Zetterbergs gjutna bluesplatta Blues From Within från 1999. Eller, kanske ska jag säga medvetna musikupplevelse. Innan dess hade jag givietvis lyssnat på Peps Persson men inte insett vem det var som satt bakom trumsetet.