Den israeliska sleazerocken frodas med Chase the Ace

Chase the Ace! What’s not to love!

Chase the ace från Israel släppte den 24 november sitt andra studioalbum, ”Hell yeah”, och det låter precis som man förväntar sig från ett band som heter Chase the Ace och som släpper en platta som heter ”Hell yeah”.

Det finns något för alla. Eller, om vi ska vara helt tydliga, något för alla som gillar ”balls out”-rock med tydliga rötter i säg tidiga Guns n’ Roses, Mötley Crue, Poison och Hanoi Rocks (bandet turnerar för övrigt med Michael Monroe.)

Självklart är detta till stora delar en kärleksfull och ambitiös hyllning till svunna tiders glam- och sleazerock. Men inte bara. Bandet är enormt väloljat och tajt. Låtarna är välskrivna och flera av dem hade säkert varit värdiga Billboardlistan – för 25 år sedan. Dan Parsons sologitarr imponerar särskilt. Han behärskar allt från bluesiga (nåja) gnidarbends till flyhänt tapping. En komplett guranist helt enkelt. Skulle han månne ge Satchel från Steel Panther en match? Kanske!

Stand out tracks: Full trottle (tänk Mötley crue 1988), Out of reach (tänk Scorpions 1990), covern på ZZ Tops Sharp Dressed man och balladen Dessert rose (tänk Poison 1988).

What’s not to love!!

Jodå, Cyndi Lauper kan blues

Cyndi Lauper. Foto: Jim Davidson

Cyndi Lauper och blues, dessa ingredienser kan väl näppeligen gifta sig, tänkte jag.

Men jodå! Hon samlar rätt folk – Charlie Musselwhite, Johnny Lang och andra – på Memphis blues och levererar faktiskt trovärdiga tolkningar av gamla standards. Kanske även på grund av att hon inte försöker vara en större sångerska än hon är. Bara detta är en bedrift.

Missa inte heller den stökiga liveversionen av klassikern Girls just wanna have fun. Denna även i orginalversionen fantastiska låt är faktiskt en soul/r n’ b-låt. Men det tänker man nog inte på på grund av produktionen som onekligen har kommit att symbolisera 80-talet.

Trevlig helg!

 

James Brown släppte fram BB King

Hej på er. Halvligger lite här i någon slags suspekt ställning i sängen och dricker vin. Så något avancerat inlägg blir det icke. Men jag skulle ändå vilja tipsa om denna härliga spelning. Den annars inte helt ödmjuka James Brown släpper upp BB King -kungen – på scen.

Annars då? Inte mycket. Har börjat lyssna en del Claptons nedkrökade katalog från sent 70-tal, tidigt 80-tal. Inte så dåligt alls. Lyssna till exempel på Another Ticket. Gitarrspelet är knappast i fokus, då Clapton under denna tid verkligen försökte undfly rollen som gitarrhjälte.

Det fetaste albumet med Roffe?

Magaza Stomp.

Är detta det fetaste albumet med Roffe Wikström? Jag tror nästan det. Titlar som ”Börja dagen med en starköl” skojar inte direkt bort. Överhuvudtaget , det är alltid livealbumen jag faller för. Ett studioalbum fångar aldrig hettan va?

Jason Beckers liv ställer oss en obekväm fråga: Vad är din ursäkt?

Jason Becker – back in the day.

Vissa musikaliska öden berör mer än andra. Jason Beckers är ett sådant.

Jason Becker var en av världens mest lovade gitarrister. Visst, under 1980-talet och 1990-talets början fanns det många briljanta och långhåriga räcergitarrister som brände av räkor snabbare än ljusets hastighet. Men Becker var speciell.

Han hade karisma, personlighet och även en viss känsla för gammeldags rock n’ roll. Något David Lee Roth upptäckte, och Jason Becker fick spela in Diamond Daves tredje soloalbum A little ain’t enough, utgiven 1991. Jason Becker var då 22 år gammal, och plattan innebar onekligen hans stora kommersiella genombrott, då han tidigare mest spelat med mindre namnkunniga band som Cacophony, tillsammans med Marty Friedman. Men A little ain’t enough kom dessvärre att bli det sista album han spelade gitarr på.

Ska man se Rock of ages?

Nej, får man tro Fredrik Strage bör man inte gå och se Rock of ages, som snart har premiär. Tydligen ska filmen vara Disneyfierad och tillrättalagd, och dessutom utelämnar den band från Sunset strip-epoken under 1980-talet.

Fair enough. Mina förväntningar är lågt ställda. Jag förväntar mig i bästa fall en saga, någon timmes underhållning. Tom Cruise som vardande rockstjärna? Jag är tveksam, men är öppen för att bli överraskad.

More is more med Malmsteen som Sommarpratare

Så trevligt och spännande att Yngwie Malmsteen ska sommarprata. Vi får väl se hur det blir. Han sägs ju vara inte speciellt ödmjuk, men varför skulle han vara det? För mig är han vår främsta rockexport. Ingen spelade som Yngwie innan Yngwie.

Han blir mer och mer folklig.

Steve Vai bluesade nästan till det på Eat ‘em and smile

Ät och var glad.

Man kan säga väldigt mycket om demongitarristen Steve Vai. Jag beundrar mycket av det han gjort (speciellt episka gitarrballader som Whispering a prayer), men någon bluesgitarrist är han kanske inte, sin biroll i Crossroads till trots. Men kanske kom han trots allt lite nära på Ladies nite in Buffalo, på David Lee Roths klassiska debutalbum Eat ‘em and smile från 1986. Lite nära. En i sammanhanget jordnära och stökig blueslåt som långsamt glider fram på en annars ganska speedad platta. För övrigt: Steve Vai gjorde ett otroligt bra jobb, både på Eat em’ and smile och uppföljaren, den undervärderade Skyscraper från från 1988. Lyssna till exempel på Damn good. Nästan suggestiv.

Inget fel på baby, baby, baby

Ska spela ihop igen även i studion?

Det är få band jag skulle vilja se  1)Återförenas 2)Spela in ett nytt studioalbum 25 år efter det senaste. Van Halen – Classic Van Halen med David Lee Roth i frontlinjen – är ett undantag. För många, även för vissa metalfans, är det lite skämskudderock över Van Halen. Väl mycket party, party, baby, baby. För lite dödstematik och rått kött. För mycket glädje, för lite domedag. Men för att parafrasera David Lee Roth: ”Säg att världen kommer att gå under, och alla lyssnar på dig. Men försök dig på fem minuters bra stand up comedy…”

Kanske är felet att de flesta förknippar bandet med megamonsterhiten Jump och glömmer bort, till exempel fantastiska albumet Fair Warning från 1981.

I alla fall. Nu florerar ryktet om att originaluppsättningen minus basisten Michael Anthony ska in i studion igen och spela in ett nytt album 25 år efter storsuccén 1984. (Om man bortser från två låtar 1996, Me Wise Magic och Can’t get this stuff no more.) Vi får väl se!

Perfekt klassiker för mellandagarna: Stripes

Vi hinner väl med ett filmtips också. Stripes från 1983 är en riktig klassiker signerad Harold Ramis som också har en av huvudrollerna i filmen. Filmen har det mesta man rimligen kan kräva av en bra komedi. Bill Murray i rollen som rebellisk odugling, John Candy som gyttjebrottas med storbystade blondiner, och så lite fler bröst på det. Inga konstigheter.
Skitbra manus. Rappast är, som vanligt, Bill Murray och John Candy.