Den israeliska sleazerocken frodas med Chase the Ace

11233339_726015080832481_8693717503660273426_o
Chase the Ace! What’s not to love!

Chase the ace från Israel släppte den 24 november sitt andra studioalbum, ”Hell yeah”, och det låter precis som man förväntar sig från ett band som heter Chase the Ace och som släpper en platta som heter ”Hell yeah”.

Det finns något för alla. Eller, om vi ska vara helt tydliga, något för alla som gillar ”balls out”-rock med tydliga rötter i säg tidiga Guns n’ Roses, Mötley Crue, Poison och Hanoi Rocks (bandet turnerar för övrigt med Michael Monroe.)

Självklart är detta till stora delar en kärleksfull och ambitiös hyllning till svunna tiders glam- och sleazerock. Men inte bara. Bandet är enormt väloljat och tajt. Låtarna är välskrivna och flera av dem hade säkert varit värdiga Billboardlistan – för 25 år sedan. Dan Parsons sologitarr imponerar särskilt. Han behärskar allt från bluesiga (nåja) gnidarbends till flyhänt tapping. En komplett guranist helt enkelt. Skulle han månne ge Satchel från Steel Panther en match? Kanske!

Stand out tracks: Full trottle (tänk Mötley crue 1988), Out of reach (tänk Scorpions 1990), covern på ZZ Tops Sharp Dressed man och balladen Dessert rose (tänk Poison 1988).

What’s not to love!!

Jodå, Cyndi Lauper kan blues

Cyndi Lauper. Foto: Jim Davidson
Cyndi Lauper. Foto: Jim Davidson

Cyndi Lauper och blues, dessa ingredienser kan väl näppeligen gifta sig, tänkte jag.

Men jodå! Hon samlar rätt folk – Charlie Musselwhite, Johnny Lang och andra – på Memphis blues och levererar faktiskt trovärdiga tolkningar av gamla standards. Kanske även på grund av att hon inte försöker vara en större sångerska än hon är. Bara detta är en bedrift.

Missa inte heller den stökiga liveversionen av klassikern Girls just wanna have fun. Denna även i orginalversionen fantastiska låt är faktiskt en soul/r n’ b-låt. Men det tänker man nog inte på på grund av produktionen som onekligen har kommit att symbolisera 80-talet.

Trevlig helg!

 

James Brown släppte fram BB King

Hej på er. Halvligger lite här i någon slags suspekt ställning i sängen och dricker vin. Så något avancerat inlägg blir det icke. Men jag skulle ändå vilja tipsa om denna härliga spelning. Den annars inte helt ödmjuka James Brown släpper upp BB King -kungen – på scen.

Annars då? Inte mycket. Har börjat lyssna en del Claptons nedkrökade katalog från sent 70-tal, tidigt 80-tal. Inte så dåligt alls. Lyssna till exempel på Another Ticket. Gitarrspelet är knappast i fokus, då Clapton under denna tid verkligen försökte undfly rollen som gitarrhjälte.

Jason Beckers liv ställer oss en obekväm fråga: Vad är din ursäkt?

Jason Becker - back in the day.
Jason Becker – back in the day.

Vissa musikaliska öden berör mer än andra. Jason Beckers är ett sådant.

Jason Becker var en av världens mest lovade gitarrister. Visst, under 1980-talet och 1990-talets början fanns det många briljanta och långhåriga räcergitarrister som brände av räkor snabbare än ljusets hastighet. Men Becker var speciell.

Han hade karisma, personlighet och även en viss känsla för gammeldags rock n’ roll. Något David Lee Roth upptäckte, och Jason Becker fick spela in Diamond Daves tredje soloalbum A little ain’t enough, utgiven 1991. Jason Becker var då 22 år gammal, och plattan innebar onekligen hans stora kommersiella genombrott, då han tidigare mest spelat med mindre namnkunniga band som Cacophony, tillsammans med Marty Friedman. Men A little ain’t enough kom dessvärre att bli det sista album han spelade gitarr på.

Continue reading ”Jason Beckers liv ställer oss en obekväm fråga: Vad är din ursäkt?”

Ska man se Rock of ages?

Nej, får man tro Fredrik Strage bör man inte gå och se Rock of ages, som snart har premiär. Tydligen ska filmen vara Disneyfierad och tillrättalagd, och dessutom utelämnar den band från Sunset strip-epoken under 1980-talet.

Fair enough. Mina förväntningar är lågt ställda. Jag förväntar mig i bästa fall en saga, någon timmes underhållning. Tom Cruise som vardande rockstjärna? Jag är tveksam, men är öppen för att bli överraskad.