Skuldfri rootsblues med Wallin-Jison

Foto: Josefin Larsson
Foto: Josefin Larsson

På deras Facebooksida hyllar Wallin-Jison (ett för mig nytt radarpar) Lightnin’ Hopkins som ”guitar hero number #1”. Helt i enlighet med detta är det också Lightnin’ Hopkins jag först kommer att tänka på när jag lyssnar på Wallin-Jisons senaste platta ”Guilt”. Det är tydligt att Christian Wallin och Lasse Jison Johansson strävar efter det vi, kanske lite diffust, ofta kallar ”beat”, ”puls”,”groove” eller rentav ”sväng” om man är 80 år gammal.

På detta album står inte de grandiosa gesterna eller musikaliska utsvävningarna i centrum. Detta är musik som syftar till att få dig att stampa takten, gunga med huvudet eller att sittdansa på kontorsstolen – vare sig du vill det eller inte. Albumet är musikaliskt stramt, renodlat och nischat kring just rytmen, drivet. Det kan låta enkelt, men det är det inte. (Prova själv).

Förutom Lightnin’ Hopkins hör jag också ett spartansk Fabulous Thunderbirds, i synnerhet i sista spåret, Free Advice.

Att hålla det enkelt är en konst i sig. Wallin-Jison lyckas!

Mäktiga bluesklipp, i brist på annat

Ja, det är inte speciellt ofta jag uppdaterar bloggen numera. Så det gäller att passa på när tid och inspiration finns. Finns det något NI VILL att jag ska blogga om förresten? Något jag missat? Någon aspekt av musiken ni vill jag ska ta upp med hjälp av mitt otroliga intellekt?

Inte det nä.

Då får det bli lite mäktiga klipp då istället.

Fortsätt läsa ”Mäktiga bluesklipp, i brist på annat”

The Mannish Boys – vintage blues av första klass

Kid Ramos - grym lirare.

Jag har egentligen ganska svårt för nutida vintage blues med mycket pomada och obligatoriska bowlingskjortor. Det vilar något unket över band som som plikttroget plankar gammal swingblues ton för ton. Missförstå mig inte. Det är viktigt att läsa på, lära sig historien och plocka influenser långt bortom Hendrix och Stevie Ray Vaughan. Men när ett bands strävan efter ”äkthet” övertrumfar lekfullheten har det gått för långt. Ingen nämnd ingen glömd. Jag vill skriva en positiv blogg.

Så kul då med band som The Mannish Boys, som håller sig på rätt sida gränsen. Detta är en riktig supergrupp. Ett riktigt All star band som plockar det bästa från 1950- och 60-talets Rhythm and blues. Bandet täcker in det mesta från denna era, förutom brittbluesen vilket kanske är lika så bra – det finns så många andra som sköter om detta.

Mannish Boys står för känsla, hantverkskunskap och kvalité. Kid Ramos visar verkligen vilken makalös och underskattad förvaltare av bluesen han är.

På tal om Kid Ramos. Detta klipp med The Fabulous Thunderbirds har ni kanske sett. Men ändå. Kid Ramos lirar skiten ur alla. Vad går han på?

 

Julblues – finns den?

Vet inte om ni känner till det men blues är lite min grej, förutom Morrissey och The Smiths. Så jag jag känner mig manad att skriva lite om julen – och bluesen. En inte helt given kombination. Julen är glädjens högtid. Och även om jag tycker att bluesen fått väl dåligt rykte om sig för att endast uttrycka svårmod och elände, kan man ändå konstatera att julen utgör en väl glättig kuliss till bluesen, som rent musikaliskt är ganska svår att julanpassa. Att lägga in bjällror och julklanger gör sig helt enkelt inte. Istället blir julbluesen, med en del undantag, blues i dess mest extrema parodiska form.

Då bluesen, för att uttrycka sig väldigt svepande, behandlar tillståndet att ”inte ha”, blir julbluesen ett väldigt tydligt uttryck för just detta förhållande. Lika mycket som julen är en glädjens högtid för de som redan har (kärlek, pengar, status) är det också en tråkig högtid för de som inte har.
Klyftorna, om man så vill, blir inte större, men däremot betydligt tydligare, vilket bluesen kommunicerar.

Christmas in jail, ain’t that a pain, sjunger Leroy Brown.

Men, visst finns det mer publikt tilltalande inslag, som till exempel bluesrockarna Fabulous Thunderbirds Winter Wonderland. Cajunblues som svänger som fanken!

Jag gjorde en spotifylista jag hoppas kunna uppdatera nu under julen:
julblues