In the air tonight – så jävla mörk

”Can you feel in in the air tonight, oh lawd? I’ve been waiting for the snowman, for all my life, oh lawd!”

Jag är född två år efter att Phil Collins ”In the air tonight” kom ut så det är väl inte så konstigt att jag i min barndom hörde vad jag ville höra i denna bottenlöst mörka mollballad om svek, bedrägeri och ett krossat manshjärta? Visst kunde jag intuitivt gripas av låtens melankoli men det vore väl mycket begärt att jag skulle kunna ta till mig låtens budskap till fullo.

Min semester är snart slut och jag har hunnit med att läsa ett antal böcker, varav några handlar om musik.

Jag har läst ut Janne Schaffers självbiografi. Den är inte dålig alls – tvärtom är den mycket underhållande och trivsamt ankedotisk -, men det är, med vissa undantag, en till största del ytlig och deskriptiv redogörelse över en av Sveriges främsta musiker någonsin. Namedroppandet är imponerande och mycket detaljerat, men man får inte reda på mycket om själva personen Schaffer och framförallt får vi inte reda på vad som egentligen drev denna egensinniga gitarrist att spela som han gjorde och gör. Ett viktigt undantag är kapitlet om Ted Gärdestad där Schaffers sorg och frustration över att han inte kunde göra mer för Ted blir mycket påfallande.

Jag läser i detta nu Phil Collins självbiografi ”Not dead yet” och det är bland det bästa jag läst i musikbiografiväg och jag ska försöka förklara varför.

För det första, jag har inte läst så många rockbiografier. Det kan vara en huvudförklaring.

Men förutom detta. Hur skriver man om sitt liv? En given metod är att välja ut och blåsa upp triumferna och att spela ner eller rent av skriva om och ljuga om de mindre smickrande episoderna. En annan är att cementera och förstärka myterna om sin egen persona. En väg är att skriva en patetisk förlåt mig-bok i vilken artisten ber om ursäkt för att han (för det är det) försummade ett antal fruar och barn för att leva ett backanaliskt rockliv med groupies, missbruk och ett antal havererade sportbilar.

En annan metod är att göra som Phil Collins. Med imponerande kyla, sympatisk saklighet och syrligt distanserad humor beskriver han vägen från en tillvaro som osäker trummis och hackkyckling i Genesis till att vara en av 80-talets absolut största popartister, låtskrivare och producenter. I boken skildras detta med sömlöst kirurgisk fingertoppskänsla och med en härlig balans mellan det musikaliska och det privata. Blott i det rent kvantitativa urvalet mellan det professionella och privatlivet finns det något befriande i boken. Förvisso är Collins smärtsamma oförmåga (ovilja?) att kombinera familjelivet och karriären en ihärdigt röd tråd i boken, men det är tydligt att det är musiken, trummorna, låtarna och skapandet som är Phil Collins överlägset största kärlek. Han vill (med hela sitt hjärta) och försöker vara en familjefar men det är så befriande och osentimentalt tydligt att musiken och skapandet, som det vore ett virus, kommer först. Oavsett hur många guldskivor som hänger på väggen.

Det är lätt att spotta på det manliga lättkränkta geniet. Men betänk då In the air tonight, en låt vi alla måste förhålla oss till, en som tillhör den västerländska canon. Så här skrevs den, på ett ungefär.

Phil Collins gifter sig med en tjej, Andy. Sedan börjar det gå riktigt, riktigt bra för Genesis och bandet börjar turnera världen runt, mer eller mindre oavbrutet. Via telefon meddelar hon Phil att om du fortsätter turnera i det här tempot kommer det här äktenskapet inte att hålla. Det skiter Phil i och därefter börjar hon ligga med hantverkaren. Hon har EGENTLIGEN varnat honom för detta, mer eller mindre. Det hindrar inte Phil från att i all sin förtvivlan installera en hemstudio (med trummaskin) i sovrummet. Där lajjar han i all sin ilska och sorg fram en 80-talets kanske främsta och mest långlivade låt. (Historien får utvisa.)

I sin bok beskriver han hur texten vävdes fram spontant. Vissa rader bara kom från ingenstans, andra var mycket specifikt kopplade till exfrun.

Jag själv föredrar demo-versionen då den så tydligt målar en bild av en förargad Phil som svettig och eventuellt lite full sitter i sovrummet och planlöst leker fram en låt som han själv inte förstår kommer att definiera hela hans karriär.

Detta är så långt från en beräknande popkonstnär du kan komma. Detta är inte den Phil Collins media vill få dig att tro på. Detta är det mörkaste mörkret.

PS: Har för övrigt dragit en lans för Phil Collins förut. DS.

Väl tillrättalagt om Genesis

Såg igår (hyrde på Apple-tv) dokumentären om Genesis, Sum of the Parts. BBC:s inblandning borgar för kvalité, tänkte jag. Och för all del. Visst är filmen välgjord, men inte så mycket mer.

Det känns väl polerat och tillrättalagt. Visst togs bandets konflikter upp, men på ett väl kamratligt och familjärt skrockande sätt. Inga fyllehistorier, inga drogeskapader.

Påfallande historielöshet kring Phil Collins

Phil Collins - hur tuff som helst. Foto: ??
Phil Collins – hur tuff som helst. Foto: ??

Så, tydligen har några slags LUSTIGKURRAR startat en petition för att stoppa Phil Collins nyligen proklamerade come back. Mer än lovligt med glimten i ögat får man anta, men faktum är att historielösheten ofta är påfallande när det kommer till just Phil Collins. Det är fritt fram att häckla honom som 80-talets kanske främsta förkroppsligande av yta, cheap thrills och lättvunna pop-poänger.

So what. Jag kanske inte heller får gåshud av Easy lover, men det struntar jag i, för Phil Collins är en av världens absolut mest potenta trummisar någonsin, i ett av världens genom tiderna bästa progband. (Använder här ordet prog som den upplysta världen använder det, det vill säga som en förkortning av ordet progressive, och inget annat.)

När man gillar illa ansedda album från bra band

Alla riktigt bra band som håller på tillräckligt länge och som inte är skräckslagna för att släppa sargen släpper förr eller senare ett album som av historien kommer att dömas ut som antingen riktigt usel eller en så kallad sell out av de fans som fram tills denna tidpunkt dyrkat bandet.

Och inte sällan uppskattar jag dessa verk.

1. Yes – 90125

Visst älskar jag både debutalbumet, Fragile och Close to to the edge. Men denna slipade West coast soft rock-historia får ändå ses som en vital injektion i sammanhanget. You can only prog rock it so far!

2. Allt med Genesis efter Peter Gabriel. Punkt.

3. Morrissey – Kill Uncle

Helt legitimt, även i de mest inbitna kretsar, att må dåligt av. Konstigt nog. Vissa av låtarna är sjukt klassiska. Som our frank och Mute Witness. Fast vissa av låtarna är obegripligt dåliga. Som Found, found, found. Albumet känns på något sett mer rätt i tiden nu än 1991. Nyligen remastrad.
Fast låtarna är bäst live.

4. Gary Moores alla bluesplattor. Att gilla Gary Moore kommer nog aldrig vara creddigt i hippa kretsar, men i synnerhet hans blueskatalog tävlas det om att håna. Vilket är rent trams. Han vitaliserade bluesen.

5. Van Halen – III

Skoja. Detta album är verkligen inte bra. Man längtar efter Sammy Hagar, vilket nog borde säga en del!

6. Bob Dylan – Saved

Why should the devil have all the good music?
Detta är ett stabilt rhythm and blues album! Jag förstår inte alla som hånar. Kanske för att jag inte är ett stort Dylan-fan och därmed kan lyssna med oskuldsfulla öron. Jag vet inte.

Kommer någon någonsin överträffa Hysteria?

Hysteria.
Hysteria.

Spanade igår kväll in denna mycket trevliga och djuplodande dokumentär som handlar om hur Def Leppard, trots att mycket gick emot dem, lyckades spela in en helt fantastiskt efterföljare till 1984 års Pyromania. Med mycket gick emot dem menar jag till exempel att trummisen Rick Allen förlorade en arm i en bilolycka och tvingades lära sig spela trummor på ett helt nytt sätt, att demonproducenten Robert John ”Mutt” Lange, hoppade av, för att sedan hoppa på igen och att hela bandet helt uppenbarligen led av grym prestationsångest. Eller snarare: En envis drift att spela in världens bästa rockalbum. Ett album som inte bara är ett rockalbum, utan som även når ut till en marknad som annars kanske mest köper Phil Collins eller Elton Johns album. Möjligen en inte helt lätt balansgång.

Men Def Leppard lyckades. Hela albumet är, som nämns i dokumentären, ett Best of album utan brister. Första singeln Animal satt som en fläskläpp och resten är historia.

Bandets ambition var att spela in ett album lika komplext, välproducerat och polerat som Queen i bandets mest slicka ögonblick. Och de lyckades. Lyssna till exempel extra noga när Joe Elliot och Phil Collen går igenom de gamla mixarna. Det blir väldigt uppenbart att Hysteria är ett album som befinner sig på en helt annan nivå en den andra sleazerock som producerades under samma epok.

Phil Collen – denna undervärderade gitarrist – blommade verkligen ut på Hysteria, trots eller kanske på grund av att hans solon skalades av och förenklades under inspelningarna. Inspelningarna fodrade inte räcersolon.

Hysteria var också det sista albumet Steve Clark spelade på. Han dog 1991, i en överdos.

Frågan jag ställer mig: kommer något liknande att spelas in? Finns det fortfarande utrymme för denna typ perfektion, och segdragna envishet inom rockmusiken 2012?

För dig som gillar ”gear talk”.

Susan Tedeschi spelar in med maken

Susan Tedeschi. Foto: Carl Lender
Susan Tedeschi. Foto: Carl Lender

Derek Trucks och hans storhet har jag nyligen bloggat om. Vad jag tills alldeles nyligen inte visste är att även hans fru, Susan Tedeschi, är en kompetent blues- soul och gospelartist, med både bra röst och gitarrlir. Nu har hon och maken spelat in ett nytt album tillsammans.

Ett smakprov från deras album Revelator laddar du ner på deras hemsida.

Naturligtvis klarar hon sig bra även på egen hand. Sex album har hon släppt, varav flera hittas på Spotify. Hon gör en riktigt skön version av Four Tops Loving you i sweeter than ever, som jag dock alltid kommer förknippa med Eric Claptons något mer alkade version från 1970-talets blöta dagar.

Efter lite sökande hittar jag för övrigt en riktigt skön version signerad ingen mindre än Phil Collins.

Men, jag antar att originalet är bäst?  Eller är det Brian Ferrys något obehagliga slakt som faller dig på läppen?

Man kan välja fritt. Det är det fina.

Jakten på den perfekta Susie Q

James Burton spelade in originalet med Dale Hawkins. Foto: Alex Regine
James Burton spelade in originalet med Dale Hawkins. Foto: Alex Regine

”Är detta bästa versionen av Susie Q?”, twittrade @Paulronge till mig häromdagen, varpå han länkade till Creedence Clearwater revivals version av denna låt, som så många artister tolkat.

Sedan var det igång. Det länkades bland annat till Sonny Boy Williamson (för råheten), Rolling Stones (för slyngelapproachen) och till något slags märklig discoversion av låten, för att illustrera livets bottennapp. Paul Ronge är inte ensam om att inte få nog av denna låt. Men vem var först? Fortsätt läsa ”Jakten på den perfekta Susie Q”