Dags att korka upp julbluesen

God jul.

Ja, då var det jul igen helt enkelt. Jag själv har endast några dagar kvar på mitt nuvarande jobb och ska vara ledig ända till den 9 januari. Förhoppningsvis kommer jag hinna blogga lite oftare då, även om jag mentalt redan befinner mig i Vellinge kommunhus, där jag ska jobba som kommunikatör med inriktning på sociala medier. Umgås just nu med tanken på att starta ännu en blogg, som mer handlar om frågor som rör mitt jobb. Jag får se hur jag gör!

Till bluesen. Självklart finns det julblues. Här har ni min julblueslista, som jag satte ihop förra året. Håller förhoppningsvis även detta år.

Världens bästa julfilm

Vilken som är världens bästa julfilm? För mig är svaret givet. Ett päron till farsa firar jul, från 1989, tar priset. Vad har inte denna film? Strukturerad klar handling och djupare innebörd, kanske. Men ändå, detta är en av världens roligaste filmer, alla kategorier. Clark Griswold, spelad av Chevy Chase, såklart, blommar ut och regerar i denna 80-talsklassiker. Minnesvärda scener finns det gott om, från början till slut. Oavsett om du uppskattar dratta på ändanhumor, eller Chevy Chases något mer finkalibriga humor, är detta en film för dig.
God jul!

Gremlins – så dålig att den blir bra

Vad vore julen utan lite, ja jag ska inte säga skräck, men monster i alla fall? Gremlins är en fin och lagom ruggig julfilm för hela familjen. En kille, spelad av Corey Feldman, köper ett gulligt lite djur, en Mogwai, som han dessvärre lyckas förvandlade till ett odjur som snabbt fortplantar sig. En hel stad sätts i skräck.

Är detta egentligen en bra film? Nej, faktiskt inte alls. Den är på det stora hela så dålig att den faktiskt blir rolig. Och som så mycket annat hör den till julen, vare sig man vill det eller inte. Julen är lite tvångets och måstenas högtid.

Julblues – finns den?

Vet inte om ni känner till det men blues är lite min grej, förutom Morrissey och The Smiths. Så jag jag känner mig manad att skriva lite om julen – och bluesen. En inte helt given kombination. Julen är glädjens högtid. Och även om jag tycker att bluesen fått väl dåligt rykte om sig för att endast uttrycka svårmod och elände, kan man ändå konstatera att julen utgör en väl glättig kuliss till bluesen, som rent musikaliskt är ganska svår att julanpassa. Att lägga in bjällror och julklanger gör sig helt enkelt inte. Istället blir julbluesen, med en del undantag, blues i dess mest extrema parodiska form.

Då bluesen, för att uttrycka sig väldigt svepande, behandlar tillståndet att ”inte ha”, blir julbluesen ett väldigt tydligt uttryck för just detta förhållande. Lika mycket som julen är en glädjens högtid för de som redan har (kärlek, pengar, status) är det också en tråkig högtid för de som inte har.
Klyftorna, om man så vill, blir inte större, men däremot betydligt tydligare, vilket bluesen kommunicerar.

Christmas in jail, ain’t that a pain, sjunger Leroy Brown.

Men, visst finns det mer publikt tilltalande inslag, som till exempel bluesrockarna Fabulous Thunderbirds Winter Wonderland. Cajunblues som svänger som fanken!

Jag gjorde en spotifylista jag hoppas kunna uppdatera nu under julen:
julblues

Ensam hemma – en klassiker för alla

Lite slarv med julfilmerna på sistone. Ber om ursäkt! Finns ingen ursäkt. Anyway. Nu när julafton verkligen ligger nära i tiden är det dags att ta fram de verkliga höjdarfilmerna. Filmerna som är mer än bara väldigt bra julfilmer. Filmerna som har kommit att bli odödliga klassiker.
Oundvikligen måste jag alltså nämna Ensam Hemma I och II. Dessa filmer, i vilka underbarnetsom innan dess gjorde en fin roll i Uncle Buck, fick sitt välförtjänta genombrott.
Annars är det ju ganska ovanligt med barnskådisar som verkligen tillför något. Barn brukar mest framstå som stela, konstlade och hopplöst endimensionella.
Att som barn för första gången få uppleva Ensam hemma är en verklig filmfest. Regissören Chris Columbus kombinerar en spännande och tät intrig med smart slapstick och humor.
Filmerna lutar sig naturligtvis mestadels på begåvade Culkins vars brådmogna karaktär Kevin lurar inbrottstjuvarna Harry (Joe Peschi) och Marv (Daniel Stern) gång på gång. Så spännande! Och så roligt! Även för vuxna.

Dagens julfilm: en självklar klassiker

_Det finns inte mycket att säga. Die hard I och II utspelar sig i juletid och är två självklara julklassiker, lika självklara i julrepertoaren som Kalle Anka och Karl Betil Johnssons julafton.

 

Storyn är enkel och lättbegriplig. En massa människoliv står på spel och det är upp till John McClane att rädda allt. Frågor på detta? Nä.Perfekt bakisfilm efter att man varit ute den 25:e. Tål att ses om, varje år.

 

Scrooged – en julfilm du måste se

Detta är verkligen en modern klassiker (en 80-talsversion av Charles Dickens En julsaga), med Bill Murray i absolut toppform. Han spelar den giriga tvbolagsvdn:n som sedan länge hatar julen, men som precis innan jul konfr

onteras med de framtida konsekvenserna av sin kyliga egoism och cynism.
Spöken tar honom med på hisnande turer tillbaka till det förflutna, och in i framtiden. Det är en i sig br

 

a story. Specialeffekterna är för sin tid imponerande, men det som verkligen gör filmen till en adaption med existensberättigande är de starka skådespelarinsatserna. 80-talet var ju ett årtionde som Bill Murray ägde!
Men glöm inte heller den oefterhärmliga Robert Francis ‘Bobcat’ Goldthwait. En alla vi som älskar Polisskolanfilmerna håller så kär.Värd att nämna är också David Johansens starka rolll som taxikörande spöke.

En väldigt stark julfilm!

Dagens julfilm: The Santa Clause

The Santa Clause (1994) knyter an till den klassiska knivskarpa gränsen mellan barnens fantasivärld och vuxenvärldens realism – och hur den den under julen plötsligt luckras upp.
Scott Calvin, gestaltad av Tim Allen, har ett ansträngt förhållande till sin exfru och hennes snusförnuftiga pojkvän Neil, spelad av Judge Reinhold.
Hon är inte förtjust när han uppmuntrar deras son, spelad Eric Lloyd, att tro på tomten. Och definitivt pissed of blir hon när Scott, just det, utger sig för att vara jultomten.

Ernest räddar julen – en glömd 80-tals pärla

Ernest räddar julen från 1988 är en film som lyckas kombinera klassisk amerikansk idiot- och lyteshumor med traditionell julvärme och en plot som i sammanhanget får ses som ganska sammanhållen.
Jultomten, spelad av Douglas Seale, börjar bli gammal och har hittat en ersättare i genomgoda barnprogramledaren Joe Carruthers, spelad av Oliver Clark.
Naturligtvis går inget som planerat och det blir upp till klumpiga men välvilliga Ernest, spelad av Jim Varney (RIP) att se till att allt faller på plats, vilket det naturligtvis i slutändan gör.
Filmens styrka ligger i Jim Varneys repliker som ofta består av skämt och onliners så medvetet dumdryga att de blir fantastiskt roliga.

Dagens julfilm: Sunes jul (en serie, jag vet.)

Jag var egentligen aldrig ett stort fan av Sune som barn. Jag tyckte han var lite för ung och mesig och gick, på gott och ont, direkt in på Bertböckerna, som kom att forma min syn på mycket under de kommande åren. Men, Sune var onekligen en sällsynt lyckad figur i ungdomslitteraturen. Hur befriande, och hysteriskt roligt, är det inte att läsa böcker av Anders Jacobsson och Sören Olsson! Inga pekpinnar, inga djupa budskap eller näspåskrivningar. Lika ovanligt då som det är nu?
Med detta i åtanke var det ett riskfyllt företag, att adaptera Sune till julkalender. Skulle det hålla?
Det gjorde det. Kanske mycket på grund av att man förstod att låta Sunes pappa Rudolf, mästerligt gestaltad av Peter Haber, uppta ordentligt med plats med sina dramatiska maner och skruvade pinsamheter. Hög igenkänningsfaktor!