I väntan på nytt brown sound från Van Halen

Den 31 mars släpps ett nytt livealbum med (Classic!) Van Halen: Tokyo Dome Live in Concert. Onekligen lovande, med tanke på en track list som är minst sagt tillgänglig och best of-mässig.

Två låtar, Panama och Running with the devil, finns redan på Spotify. Eddies gitarr, om man ska jämföra, låter råare, lite brunare och mindre polerad än på den senaste liveplattan Live – right here right now från 1993. Och det är ju positivt. Med detta sagt: Michael Anthonys ”background vocals” var en viktig del av Van Halen live och i studion. Något kommer onekligen att saknas.

Vill förresten även rekommendera detta klipp med Eddie. Kanske inte så mycket nytt för kalenderbitaren, men det är ändå intressant hur rockhistoriens främsta ”tone chaser” hittade sitt sound och sin spelstil långt innan Youtube och internet var ett hjälpmedel.

När man gillar illa ansedda album från bra band

Alla riktigt bra band som håller på tillräckligt länge och som inte är skräckslagna för att släppa sargen släpper förr eller senare ett album som av historien kommer att dömas ut som antingen riktigt usel eller en så kallad sell out av de fans som fram tills denna tidpunkt dyrkat bandet.

Och inte sällan uppskattar jag dessa verk.

1. Yes – 90125

Visst älskar jag både debutalbumet, Fragile och Close to to the edge. Men denna slipade West coast soft rock-historia får ändå ses som en vital injektion i sammanhanget. You can only prog rock it so far!

2. Allt med Genesis efter Peter Gabriel. Punkt.

3. Morrissey – Kill Uncle

Helt legitimt, även i de mest inbitna kretsar, att må dåligt av. Konstigt nog. Vissa av låtarna är sjukt klassiska. Som our frank och Mute Witness. Fast vissa av låtarna är obegripligt dåliga. Som Found, found, found. Albumet känns på något sett mer rätt i tiden nu än 1991. Nyligen remastrad.
Fast låtarna är bäst live.

4. Gary Moores alla bluesplattor. Att gilla Gary Moore kommer nog aldrig vara creddigt i hippa kretsar, men i synnerhet hans blueskatalog tävlas det om att håna. Vilket är rent trams. Han vitaliserade bluesen.

5. Van Halen – III

Skoja. Detta album är verkligen inte bra. Man längtar efter Sammy Hagar, vilket nog borde säga en del!

6. Bob Dylan – Saved

Why should the devil have all the good music?
Detta är ett stabilt rhythm and blues album! Jag förstår inte alla som hånar. Kanske för att jag inte är ett stort Dylan-fan och därmed kan lyssna med oskuldsfulla öron. Jag vet inte.

Trumintron jag minns

Mike Joyce – The Queen Is Dead

Man kan nog inte påstå The Smiths sound var speciellt beroende av trummisen Mike Joyce – bandet hade varit lika stort med eller utan honom. Men på titelspåret till The Queen Is Dead briljerar han och tar plats. Låten är varken ”rock”, ”punk” eller rhytm and blues. Den är något helt annat, och The Smiths allra råaste alster.

Ronnie Tutt – C.C Rider

Ok. Tekniskt sett skulle man kunna säga att själva introt till C.C Rider är  Richard Strauss Also sprach Zarathustra. Men skit i det. Ronnie Tutt gör ett fenomenalt jobb på C.C Rider, och på allt annat som Elvis Presley spelade in under sin för övrigt underskattade 70-tals-era.

Alex Van Halen – Hot For Teacher

Möjligen förknippar många och med all rätt Hot For Teacher med Eddie Van Halens trendsättande tappinglick. Men Alex Van Halens intro går inte av för hackor, och han håller drivet uppe genom hela låten.

John Bonham – Rock n’ roll

Ok, inte heller detta ett direkt intro. Men de första takterna är så viktiga, och John Bonham visar direkt var skåpet ska stå.

RUN-DMC/Aerosmith – Walk this way

Förklaring är väl ändå överflödig?

Iggy Pop – Lust for life

Jag är ingen stor beundrare av Iggys musik (får man ens säga så?), men just denna låt, och dess intro, sätter igång livsandan till exempel en fredagseftermiddag, precis timmarna innan man knäcker första bärsen.

Van Halens nya platta saknar trallvänlighet

Lite bättre förr.
Lite bättre förr.

Efter att ha lyssnat igenom Van Halens nya platta A different kind of truth kan jag konstatera att det är en bra och tajt platta med ett band som säkerligen kommer låta bra live, men som inte riktigt levererar på platta. Detta är tungt och välproducerat men den ruffiga charm som var så utmärkande för David Lee Roths era mellan 1978-1984 finns inte där, riktigt. Dessutom finns inte låtarna där. Tattoo är ett helt ok spår. Detsamma gäller You and your blues, Blood and fire och Led Zeppelinska Stay frosty. Men, ingen Dance the night away eller Ain’t talking about love. Plattan påminner faktiskt ganska mycket om David Lee Roths soloplatta DLR Band från 1998, där bland annat John 5 levererade sjukt bra gitarrlirr men där cirka noll av låtarna fastnade.

Detta är en Van Halenplatta som tyvärr saknar sin huvudingrediens: trallvänlighet.

Hittade dock denna trevliga intervju!

VH Interviews from Van Halen on Vimeo.

David Lee Roth har aldrig varit bättre

David lee Roth. Still got it.
David lee Roth. Still got it.

Yes, nu har nästan hela Van Halens nästa album läckt ut i små smakprov på Youtube. Det är bra. Inte lika rått, otvunget och juvenilt som 1978. Men vad kan man kräva? Man hör, som jag tidigare nämnt, vilket band det handlar om. Speciellt gillar jag You and your blues. Hitmaterial. Om man nu vågar tro på något sådant. Och återigen: David Lee Roths röst är bättre än någonsin. Kanske når han inte upp till de höga skriktoner som var hans signum för 20 år sedan. Men vem bryr sig? I gengäld får vi bluesig mognad och värdig pondus.

Lyssna även på Stay frosty. Låter lite som Ice cream man från debuten 1978.

Jag förväntar mig lite mer av världens bästa rockband

Ja, det var enormt länge sedan jag uppdaterade bloggen! Mitt huvudfokus ligger just nu på 1)Mitt nya jobb som kommunikatör i Vellinge kommun, och på att försöka byta bostad. Nu vet ni detta.

Ikväll har jag i alla fall lyssnat på Van Halens nya singel Tattoo. Man kan väl säga att man hör vilket band man lyssnar på. Ingen direkt överraskning, inget överväldigande. Självklart spelar Eddie Van Halen enormt bra (det gör han i sömnen), men låten lyfter inte helt i refrängen och kompgitarren låter nästan digital och alldeles för komprimerad. ”The brown sound” lyser med sin frånvaro. Inte helt oväntat är det David lee Roth som lyfter låten. Hans röst har åldrats som en tunna whisky.

Detta är inte en dålig låt. Men man förväntar sig mer av världens bästa rockband. Jag hoppas på att albumet ”A different kind of truth” kommer lyfta.

Men cool video.