Är bluesen politisk?

Skärmavbild 2018-09-28 kl. 19.39.08
Stark ordväxling innan valet.

Vad har blues gemensamt med Liberalerna? Vad har blues med politik att göra? Den första frågan är lätt att svara på: Troligen inte särskilt mycket. Överhuvudtaget förefaller våra svenska partiledare att utåt sett ”play it safe” när det kommer till att bekänna färg när det gäller både litteratur- och musiksmak. De gillar sin Astrid Lindgren och Abba. För några val sedan fick samtliga partiledare skicka in sina playlists till någon tidning eller något (jag jobbar inte längre med exakta källhänvisningar) och resultatet var rejält deppigt. Borgarnas listor var sjukt nedslående på grund sin banala ytlighet. Vänsterns var mer cringe på grund av den så förutsägbart skitnödiga ambitionen om att vara ”down with the kids”,  smutsigt proletära och intellektuellt ”woke” samtidigt. Det verkar som att svenska politiker blir ännu opersonligare när de ombeds vara personliga. Vilket kanske hedrar dem. Låt politiken vara i centrum.

Nåväl. Den senare frågan är desto mer intressant, även om svaret ur ett grundläggande perspektiv enkelt och självklart. Givetvis kan man inte prata om bluesmusiken utan att bottna i en tydlig politisk kontext kopplad till rasism, slaveri och den djupast tänkbara ojämlikheten. Men ändå.

Och ena sidan kan – och bör – man hävda att bluesen till sin innersta essens är extremt politisk då dess uttryck och innehåll är sprungen och utvecklad ur en väldigt specifik politisk situation som byggde på ett förtryck av afroamerikaner. Musiken har en stor del av sitt ursprung i afrikanska arbetssånger, även om bluesmusiken, såsom den lät när den började spelas in, de facto var en musikalisk mosaik bestående av afrikansk (vad man nu exakt menar med ”afrikansk”) musik och en mängd olika influenser från europeiska invandrare i den amerikanska södern. Formellt sett var södern mer segregerad än andra delar av USA, men i praktiken pågick ett icke betydelselöst proletärt kulturellt utbyte mellan olika etniciteter och kulturer. ”They smelled each other’s food and they heard each other’s music”, för att citera någon författare i någon bok jag läste någon gång.

Samtidigt var tematiken i låtarna allt annat än uttalat politisk. Den bluesmusik som primärt spelades  – och senare kom att spelas in – under det tidiga och mitten av 1900-talet var primärt musik med ett tydligt syfte: att dansa och kröka till på lördagar. Av den anledningen handlade låtarna snarare om fylle, hasardspel och kvinnor. Man ville, på sina enda lediga kväll, knappast bli påmind om orättvisorna och armodet på bomullsfältet. Jag har också läst att musiken till stora delar var betydligt gladare än den bluesmusik som generellt spelades in under tidigt 1900-tal. Förklaringen? Alan Lomax, musikolog, var en av de första som spelade in bluesmusik som den spelades på fältet. En av de första artister han spelade in var Leadbelly. Alla som hört dessa inspelningar kan intyga att det rör sig om synnerligen rå, primitiv och nedstämd musik som knappast hade förhöjt någon fest. Det som färre känner till är att han erbjöd sig att spela in betydligt muntrare stycken. Dessa valde dock Alan Lomax att inte spela in i någon större utsträckning. Det har hävdats att han gjorde det av någon slags välment politisk förevändning. Att han redan på förhand hade bestämt sig för ett väl förenklat musikaliskt narrativ kring bluesen. Att musiken, enkelt uttryckt, var en musikalisk fond till livet på plantagen som helt skulle gå i moll. Bara detta kan ju ses ett slags om inte förtryck så en ironisk tvist, att de svarta i södern inte ens har fått vara herrar över sin musikaliska historieskrivning. Alan Lomax hade en, får man förmoda, klar uppfattning om autentisk bluesmusik i vilken glädje och upprymdhet inte fick ha en framträdande roll. Men han menade säkert väl, får man förmoda.

Inte heller efter detta har bluesen – som jag ser saken – varit explicit politisk i någon större mening om man jämför med många andra genrer, rock, pop, soul, etc, där budskapen på sina håll varit nästan parodiskt plakatpolitiska på sina håll. Varför? Jag vet inte riktigt. Kanske för att bluesen är så jävla svart och real att det hade blivit farligt på riktigt om Muddy Waters eller BB King opponerat sig? Eller beror det på att bluesen alltid varit en musikalisk underdog, även i jämförelse med andra primärt svarta musikaliska yttringar, såsom RnB och soul? Kan det vara så att bluesmusiker aldrig besuttit det överskottskapital som krävs – kulturellt och ekonomiskt – för att kunna opponera sig? Det känns i alla fall som att många artister blir tydligt politiska och aktivistiska först när de nått en position och status som få eller ingen bluesartist har nått. Bluesen har ju aldrig varit mode. Möjligen är ”the british explosion” under 60-talets början och med med band som Cream och Yardbirds något slags undantag i marginalen. Och de var ju vita, även om de svarta förebilderna, som till exempel BB King, Freddie King och Albert King, fick hänga med lite på kuppen.

Jag kan bara konstatera att den största av dem alla – BB King – vid något tillfälle blev kritiserad av medborgarrättsrörelsen i USA för att han plattade (eller vad det heter) håret och inte sparade ut till afro som var inne då. Han nöjde sig med att konstatera att man aldrig får det man vill ha och att man alltid vill ha det man inte kan få. Krullhåriga vill ha rakt hår och tvärtom. Jag kan väl egentligen inte tänka mig en mer innerlig och koncentrerad definition av vad blues handlar om, för mig. Livslång längtan, åtrå, missnöje och rastlöshet. Ett steg framåt, två steg bakåt. Att få det man vill ha och har drömt om för att sedan hata det och vilja gå vidare. Det allmänmänskliga?

Många vita artister har med den äran och till synes samvetslöst förvaltat arvet väl och jag kan inte låta bli att tänka på att den universella, allmänmänskliga –  och i viss mån då apolitiska –  aspekten av bluesen kan spela roll här. Det finns en inbjudande ofarlighet  – eller ett gränslöst utrymme för alla som vill uttrycka något  – man kan tycka vad man vill om.

 

Annonser

Jag unfriendade Princekritiker på Facebook

Long time no bloggin’. Dåligt! Jag skyller på att jag sedan februari har ett nytt spännande jobb som tar mycket fokus och energi. När jag kommer hem fokuserar jag mest på att träna (lite), umgås med tjejen, kolla på dokumentärer om nazi-Tyskland och att dricka vin.

Jag har varit så disträ att jag till och med missat att skriva om Joe Bonamassas senaste album innan det kommer ut. (Förlåt Nusse!).

Och det är synd eftersom detta är Bonamassas bästa album på ett ganska bra tag. Mer to the point, mer mot strupen, råare. Dessutom sjunger han bättre än någonsin – Bonamassas röst har alltid varit hans akilleshäl.

Några stand out tracks: You left me nothing but the bill and the blues låter som en upphottad, vitaliserad och kanske lite speedad version av en BB King-blues från kungens glansdagar under sent sextiotal.

No good place for the lonely är en krämig soulbues av det slag vi inte är bortskämda med. Med stråkar!

Plattan avslutas som den ska: med en slow blues av den klassiska sorten med What I’ve known for a long time.

Till sist några om Prince som tragiskt lämnade oss. Jag har själv ingen djupare relation till honom eller hans musik. Jag uppskattar mest hitsen, som gemene man. Först för säg 6-7 år sedan blev jag varse om hans helt makalösa gitarrspel. Är det pop, blues, jazz eller fusion? Det man kan konstatera är att Prince hämtade inspiration helt utan gränser, restriktioner eller hämningar. Jag läste till exempel i en artikel att han hämtade inspiration från allvarligt ”avancerade” grupper som Weather Report.

I likhet med många andra häpnade jag fullständigt när jag hörde Prince solo på While my guitar gently weeps. Han krossar precis allt. Han spelar lika tekniskt som han spelar respektlöst, nonchalant och förmodligen inte med så lite med glimten i ögat. Känns det ändå inte ganska typiskt Prince att shredda sönder en så helig gubbrockslåt som While my guitar gently weeps? Detta solo verkar nämligen dela gitarrvärlden i två delar. Dels finns det coola rebelliska killar som jag, som gillar när det går undan. Och så finns det de som vill att den här typen av gamla låtar ska ”behandlas med respekt” och att ett solo ska ”andas mellan tonerna” och annat bull shit. För några år sedan hade jag en Facebookvän som uttryckte åsikter av detta slag när jag delade klippet här nedanför. Jag blev så jävla lack att jag tog bort honom som vän på Facebook.
Någon jävla måtta får det vara.

 

 

Guide: såhär lyssnar du på BB King

BB Kings reaktion på blueslistan.
BB Kings reaktion på blueslistan.
BB King har avlidit, 89 år gammal. Detta var på inget sätt oväntat. Han var gammal och hälsan hade under den senaste månaden sviktat, vilket får sägas tillhöra ovanligheterna. BB King var känd som en slitvarg och notorisk gentleman när det kom till att uppfylla sina förpliktelser. Ulf Lundells gamla devis om att en inställd spelning också är en spelning var inget för honom.

Jag hoppar över alla biografiska oväsentligheter och går rakt på musiken, det viktiga. BB King har ett stort antal album på Spotify. Vilka ska man lyssna på? Svaret är som så ofta: det beror på. Men expertisen, till mig vilken jag blygsamt sällar mig, skulle förmodligen peka på de album BB King släppte under säg 1960-1970-talet. I synnerhet liveplattorna, och i synnerhet Live at the Regal, som har kommit att symbolisera det sound han hade under 1960-talet.

Detta är inte alls fel men jag skulle i sammanhanget även vilja lyfta fram den betydligt råare och mer spartanska Blues is King som känns ännu mer nära och påtaglig i sin upptagning. Lyssna till exempel på Gamblers blues och Nightlife och säg att du inte älskar BB King. Det går inte, jag lovar. Spotify daterar den till 1967. Jag vill hävda att det står 1966 på min vinylutgåva (finns i förrådet), men det känns som en i sammanhanget oväsentlig detalj.

Jag vill också nämna de två liveplattor med Bobby Bland som han gav ut. I synnerhet den första, Together for the first time, är en härligt stökig historia.

Fortsätt läsa ”Guide: såhär lyssnar du på BB King”

J. Åsling Roots & Friends: ”The Stockholm Sessions”: allt annat än blassé

Sven Zetterberg och Jörgen Åsling.
Sven Zetterberg och Jörgen Åsling.

Som jag tidigare har nämnt – Jag är jävig. Icke desto mindre. Nu har jag lyssnat igenom min vän och gitarrlärares fjärde album ”The Stockholm sessions”. När jag först lärde känna och ta gitarrlektioner av Jörgen var han, som jag minns det, tämligen fokuserad på att fånga den stil och anda artister som till exempel T-Bone Walker, BB King och Peter Green gav uttryck för. Mycket tid lades ner på att, inte sällan ton för ton, planka nämnda herrars solon och riff. (Jag försökte hänga med så gott jag kunde!) Något som Jörgen bevisligen lyckades mycket väl med. Hans första album är högoktaniga jumpbluesgroggar där en och annan känslig bluesballad slängs in som välbehövligt virke. Det handlar om bra och stabila album som väl fångar den nerv han och hans band (i varierande konstellationer) alltid lyckas förmedla på scen, oavsett om giget utspelar sig i ett rent a tent på Malmöfestivalen eller i en obskyr lokal på Lorensborg. Detta är gott nog i sig.

Men The Stockholm sessions är något helt annat. Albumet är ett ”labour of love”, och resultatet av en upptäcktsresande i musiks åthävor. Ingen låt är egentligen den andra lik. Minsta gemensamma nämnare: Jörgen Åsling har skrivit alla låtar själv. I studion har han dessutom haft hjälp av ingen mindre än giganten Sven Zetterberg, en bluesidol jag och Jörgen har gemensam.

Det finns upplyftande poppiga afrobeats i ”Will there be peace tomorrow”, spaghettiwesternblues i ”Blues for Tarrantino”, Eric Bibb-ishiga melodier i ”Jesus in the cockpit” och Ry Coderiansk slide i ”Mama used to say (a love song)” och en DYI-soutern soul- countrylåt i ”Please tell me”.  Och, för den som oroar sig, visst finns det en och annan shuffle för den med bluesreaktionära tendenser också.

Att skriva alla låtar själv, i så vitt skilda stilar och med en såpass jämnhög kvalité imponerar stort på mig. Jag är minst sagt nyfiken på nästa steg.

Scrolla ner för att läsa om när Jörgen slängde ut mina kalsonger på Eslövsgatan. Det är också läsvärt.

Genuin låtskrivartalang i Patrik Jansson

Patrik Jansson
Patrik Jansson

Hej Bluesvänner! Blev nyligen tipsad om The Patrik Jansson band, som nyligen släppte sin andra platta, Here we are. Jag gillar vad jag hör. Det är funkigt, souligt, mycket tajt och knappast lättviktigt. Patriks gitarrspel påminner mig spontant om både Robert Cray och Stevie Ray Vaughan. Det är rått och bestämt men knappast för mycket. Dessutom är alla låtar egenhändigt komponerande, sånär som på den gamla BB King-dängan Never make your move to soon.

Detta imponerar extra mycket. Låtarna är välskrivna och långt ifrån ihopsatta under en eftermiddag. Den instrumentala moll-bluesen Lonis imponerar extra mycket i all sin dynamik och lyckas med konststycket att inte bli tråkig, vilket ju inte sällan är fallet med ganska många instrumentallåtar.

Wilmer X-mässiga Get Way är inte alls dum, och inte heller den till gitarrspelet Albert King-influerade Moving on där sångerskan Linda Lystam lyfter låten än mer.

Detta ger mersmak!

Är Joanne Shaw Taylor världens bästa bluesgitarrist?

Jag kallar mig bluesentusiast. Men det var först idag jag lärde känna Joanne Shaw Taylor från Birmingham. Detta är genant. Hon är nämligen helt underbar. Hennes gitarrspel har allt: solid och tydlig förankring i det gamla – Albert Collins, BB King, Freddie King, T-Bone Walker och Jimmie Hendrix – utan att bli efterapande eller förutsägbar. Hon spelar dynamiskt, aggressivt, har fantastiskt tajming, fantastiskt vibrato, kan shredda Paul Gilbertinskt/(ianskt?) och hon är inte rädd för att spela precis lagom in and out of the pocket. Hon har snygga gitarrer OCH hon kan sjunga på riktigt.