Walter Trout – nu ännu bättre än innan, då han redan var bättre än någonsin

På grund av att jag är bekväm, lat och kanske lite snål var Walter Trout på KB i Malmö i november 2018 en av de sista spelningarna jag såg innan pandemin, med några undantag, såsom The Aristocrats exakt ett år senare. Man saknar inte kon förrän båset är tomt. Som jag känner nu hade jag betalt dyra pengar för att se lite vad eller vem fan som helst live.

Walter Trout, tillsammans med Gary Moore, har för mig länge förkroppsligat balls out-bluesen, i dess yppersta och finaste bemärkelse. Få är de gitarrister som kan komma undan med att ge järnet till 100 procent i början av ett solo, för att sedan öka. ”Where do you go from 100 per cent”, är en vanlig retorisk fråga. ”You go even further”, torde svaret vara om man lyssnar på framförallt Walter Trouts liveplattor från 90-talet. Men på senare år, kanske efter att han höll på att stryka med i en allvarlig leversjukdom, har något hänt. Och jag gillar det. Jag älskar förvisso högoktanig bluesshredd, men på Trouts senare plattor finns en annan variation, finkänslighet, eftertänksamhet och framförallt ett större fokus på låtsnickeriet.

Senaste albumet Ordinary Madness i synnerhet. Trout är fortfarande en bluesvirituos, men han har skruvat ner tempot och visar en imponerande musikalisk mognad. Det är, tack och lov, fortfarande bluesrock, men redan i inledande titelspåret anas ett mörker och en tidsenlig melankoli som som sätter tonen för resterande album.

”My foolish pride” är något så banalt som en lyckad soulballad om att bli gammal och att inse det.

”All out of tears” är en klassisk slowblues i moll för den som fruktat att detta skulle utebli, och ”OK Boomer” ett bra försök till uppgörelse med vår tids eländiga wokekultur. Uppskattas.

Freddie Nyström band tar oss genom dan – och sedan vidare

Det finns mycket som är svårt här i livet. Att skriva originell blues på svenska som inte blir pajig eller gör att man vill ta fram skämskudden är en sak. Att spela in en bluesplatta i studio utan att förlora den nerv och unika närvaro som finns i en livekonsert är en annan.

Men allt detta – och det vill inte säga lite – lyckas Freddie Nyström band med.

När jag lyssnar på nysläppta ”På väg igen” får jag intrycket av att detta väljoljade band, under ledning av kapellmästare Nyström, samlats i studion en morgon, riggat upp och sedan spelat in hela plattan live i en enda perfekt tagning utan misstag, för att sedan vara hemma igen lagom till kvällsmaten. Jag kan nästan ana svetten och beslutsamheten genom hörlurarna.

Även om bandet helt klart är rotat i den lite tyngre Chicagobluesen (lyssna till exempel på Allt för mig) är de inte rädda för att åka lite off pist och variera den traditionella bluestolvan, utan att tappa fotfästet, som på struttigt souliga Kärlek på burk.

Freddie Nyströms gitarrspel är kontrollerat och starkt med ett övertygande och träffsäkert vibrato, vilket blir särskilt tydligt i Dubbla budskap, en slow blues med Albert King-vibbar. Jag gillar även Tribute to AC, där Nyström spela en shuffle i Albert Collins anda, utan att tappa sin egen stil. Han är explosiv men samtidigt mogen nog att minimera de döda tonerna.

Att som man sjunga på blues på svenska är tufft. Jämförelsen med Roffe Wikström är ständigt närvarande, men i sina bästa stunder sjunger Freddie Nyström på sitt eget sätt. Allra bäst är han när rösten blir övertygande desperat och antar ett Thåströmskt skimmer, som till exempel på Min tur.

”Jag har en plan, Jag ska ta mig genom dan”, sjunger Freddie Nyström.

Med den här plattan tar sig bandet betydligt längre än så. Till en scen nära dig får man hoppas, när livet blivit normalt.

Världens näst bästa bluesgitarrist

Mycket har redan skrivits om Peter Greens bortgång och många vittnar om hans enorma betydelse inte bara för bluesen, utan för att allt som följde efter 1960-talet.

Jag nöjer mig med att citera världens bästa bluesgitarrist, BB King, när han pratade om världens näst bästa:

He has the sweetest tone I have ever heard. He was the only one who gave me the cold sweats.”

Missa inte Mönsterås Blues Band på Malmöfestivalen

Jag har tidigare utnämnt Calle Engström till Sveriges mest underskattade bluesgitarrist.

Den utmärkelsen står sig – bandet har för övrigt släppt en hel del nytt material på Spotify – och på torsdagen den 15 augusti spelar bandet i Bluestältet på Malmöfestivalen. Missa inte detta!

Hur har jag kunnat missa JD Simo!

Förhandslyssnar denna afton på SIMO:s nya album ”Let love show the way”. Låt dig inte luras av den trippiga titeln. Detta är bland det bästa och mest uppfriskande jag hört på väldigt länge. Ok, inte uppfriskande i den meningen att det är fråga om ett bluesmusikaliskt paradigmskifte eller så. Men det är inte långt ifrån. Bandledaren, sångaren och gitarristen JD Simo, blott 30 år gammal (i sammanhanget en fullständig junior) både förvaltar och vitaliserar den – låt oss vara ärliga – tröttaste genren i universum: Amerikansk bluesrock.

Hans gitarrspel är vitalt, totalt obehindrat och bekymmerslöst, rotat i americana, southern rock, Hendrix, Cream, Led Zeppelin, Duane Allman (ja, han använder dessutom Duanes gamla Les Paul, helt sjukt!)  och klassisk blues, typ BB King och Freddie King. Men, inte nog med detta. Jag hör även något färskare influenser som till exempel the Jon Spencer Blues Explosion och kanske även White Stripes. De otaliga förgreningarna till både gammalt och nytt blir aldrig påklistrat eller irriterande. JD Simo har sin eget unika och samlade sound som går rakt in i ryggmärgen.

Han är inte en ung artist som letar efter sitt sound – han hittade det nog redan på BB eller någonstans i morsans mage. Jag tror att det är så det funkar i Nashville.

Som lök på laxen är hans röst mogen, kraftfull och karaktärsfull, men samtidigt precis lagom slyngelaktig och radiovänlig.

J.D. Simo: The Best Guitarist in Nashville?  lyder en rubrik i Guitar World. Nog finns det gitarrister till att gödsla med i Nashville, men nog kunde de ha skippat frågetecknet.

Vilken start på bluesåret 2016! ”Let love Show the Way” kommer ut den 29 januari.

Kolla in denna spelning.

 

 

Mer Joanne Shaw Taylor

Jag har sagt det förr och jag säger det nu igen. Joanne Shaw Taylor kan mycket väl vara världens bästa bluesrocker just nu. Hon lirar som Johnny Winter och sjunger som jag vet inte vem.

Jag lägger till Josh ”Joshua Ray” Goosh i bevakningslistan

Stötte på denna remarkabla bluesvideo från bluestävlingen ”King of the blues”, anno 2009. Snubben heter Josh ”Joshua Ray” Goosh, och är idag 24 år gammal, vilket om jag inte räknar helt fel betyder att han inte var äldre än typ tolv, eller något, i videon nedan. Vilken player! Jag tar ingen notis om de pajaser i kommentarsfältet som refererar till hans stil som ”shred” eller liknande. Nä. En grym och mogen bluesrocker är vad han är.

Han har spelat med Beth Hart och turnerar tydligen med Shania Twain. En att hålla koll på!

Pånyttfödd Walter Trout har mycket kvar att ge

Walter Trout. Foto: James Christpher

Vissa plattor känns lite mer i maggropen än andra. Bluestexter och albumtitlar inom genren är inte sällan ganska endimensionella, tröttsamma, fantasilösa och clichéartade. Inte heller Walter Trout vinner Nobelpriset med sitt kommande album Battle Scars. Men han sjunger, utan överdrift, om sitt liv precis som det är, och har varit. Walter Trout ÄR blues.

Detta är ett bland det bästa jag hört från Trout på många år och att albumet, och Trout, ens existerar är ett litet mirakel. För mindre än ett år sedan var Walter Trout döende i levercancer. Under perioder var läget mycket kritiskt och döden nära. En ny lever var nödvändig. Och dyr. En insamling sattes igång i blueskretsar världen runt (bland annat Joe Bonamassa var starkt drivande i insamlingen för sin idol) och för att göra en lång historia kort: Walter Trout fick en ny lever, började spela gitarr igen och den 23 oktober släpps hans nya album med den passande titeln Battle Scars.

I pressreleasen nämner Trout att han efter sin operation känner sig ”pånyttfödd som låtskrivare, gitarrist och människa.”

Det märks. En av Trouts styrkor har alltid varit att placera in sitt explosiva gitarrspel (finns det någon som trakterar en överstyrd Stratocaster bättre?) i en melodisk låtkontext som överskrider bluesens musikaliska ramar. På Battle Scars visar Trout att han alltjämt är en låtskrivare av rang. Även om gitarrspelet står i centrum överlag, representerar flera av låtarna sig själva självständigt. De existerar inte bara som en fond mot vilken Trout spelar långa gitarrsolon. Låtarna är varierade och skiftar i vanlig ordning mellan rock, blues och en del soul och funkrock.

Några standout tracks: balladen Please take me home, det mäktiga öppningsspåret Almost gone, bilkörarlåten Fly Away och inte minst Cold, cold ground – en slow blues i typiskt Troutmaner.

Ibland känns det som om alla giganter dör. Desto mer glädjande är det därför att skriva om en pånyttfödd hjälte. Måtte den nya levern fungera som den ska under många år framöver. Walter Trout har mycket kvar att ge.

Javier Vargas – en motherfucker

Javier Vargas

Javier Vargas är knappast en rookie, som jag förstår det. Icke desto mindre är det en ny bekantskap för mig. Hans senaste album, From the dark, damp ner i brevlådan för allt för lång tid sedan och jag har slarvat med att recensera den, bland annat på grund av livet och jobbet. Ni vet hur det är. Men, jag är trots det otroligt smickrad över att så många bolag/promoters/whatevers väljer att skicka skivor till mig! Att någon tar sig tid och skickar en skiva är grymt kul. Jag lovar att jag skriver om allt, även om det ibland dröjer. Ett brev betyder så mycket!

Nu till Vargas. From the dark är för mig ett klassiskt bluesrockalbum, präglat av ”know how” och genuin hantverksmässighet. Detta är professionellt producerat med en klar touch av west coast rock och soulrock. Soundet är bitvis Stevie Ray Vaughnskt kompakt, men ändå spatiöst och dynamiskt. Främst imponeras jag av Vargas slide-gitarr som ibland påminner om en samlad och strukturerad Eric Sardinas, som jag hade förmånen att se som förband till Steve Vai för några år sedan. Ett spår som står ut för mig är den något kosmiska soulbluesen Radioactivity, slowbluesen Inner sun och inte minst den akustiskt färgade slide-eskapaden Esperanto som nog både både på Ry Cooder och säg Duane Allman hade respekterat och gett the nod of approval.

Min enda invändning är att detta är kanske väl in the pocket? Kanske för välproducerat och safe? Javier Vargas är nog en riktig motherfucker live, hinner jag tänka.

Och mycket riktigt.

Inga krusiduller med Heidi Andresen

Dags för ännu en het bluesrocktjej på bloggen. Heidi Andresen & Band levererar krusidullbefriad bluesrock med en touch av Black Sabbath-influerade gitarrer. Blev tipsad om henne för några dagar sedan per mejl!

Jag ser fram emot att höra mer er i framtiden. På Spotify hittar jag bara två låtar än så länge.