Grattis Kenny Burrell – lite i förskott

Kenny Burrell - en sann jazzgitarrgigant.
Kenny Burrell - en sann jazzgitarrgigant.

Imorgon, den 31 juli, fyller en av jazzens och bluesens giganter – vill jag hävda – 80 år. Kenny Burrrell. Vilken makalös musiker. Vilken känsla för att tillföra låten exakt vad den behöver. Viken förmåga att sömlöst och besvärsfritt införliva bluesmusiken i jazzen. Han har spelat med många giganter. Jimmy Smith (min egen favorit), Jack McDuff, John Coltrane och Oscar Peterson.

Jag har gjort en spontan Spotifylista med några favoriter från hans fylliga karriär. Lyssna speciellt på hans ruffiga, coola version av My Favourite things, eller varför inte den enormt svängiga solotappningen av Duke Ellingtons Just A-Sittin’ and A-Rockin som verkligen visar på hans förmåga av få musiken av svänga med enkla medel.
Mycket nöje.

Annonser

Jag minns fortfarande dagen jag upptäckte Jimmy Smith

Fin hund dessutom.
Fin hund dessutom.

Att kalla Jimmy Smith för kungen av Hammondorgeln är ett fett understatement. Jag glömmer aldrig första gången jag hörde Jimmy Smith. Det var på vinylcafét på Amiralsgatan i Malmö, för cirka 10 år sedan. Jag hittade en platta som hette Back at the chicken shack, och beslutade mig för att spela den.
Vinylcafét var ett ganska speciellt ställe där det var lätt att dricka kaffe på krita, och där musikvalet var minst sagt brokigt, beroende på vem som för tillfället stod bakom disken. Som stammis fick man dessutom ganska stora rättigheter till skivspelaren, vilket jag såklart utnyttjade till max. Det kan omöjligen ha funnits något café i Malmö som spelade så mycket blues och jazz på den tiden. Tror jag i alla fall.

Jag hängde där mest hela tiden under gymnasietiden (Jag gick på Latinsskolan som i princip låg granne med cafét) och även några år efter. Jag utvecklades till en bluesdiktator. Men såvitt jag vet var det ingen som klagade.

Continue reading ”Jag minns fortfarande dagen jag upptäckte Jimmy Smith”

Grant Green – cool som fan

Cool kille. Grant Green.
Cool kille. Grant Green.
Jag tycker jazz blir som mest spännande när den inte räds varken det nya, eller det gamla. Vad jag menar med detta? Jag menar Grant Green, en ibland förbisedd jazzgitarrist. Grant Green var aldrig rädd för att tydligt slänga in både blues, r n’ b och funk (i ordets bästa bemärkelse) i jazzkitteln.
Green, som inledde sin karriär som blues/r n’bgitarrist, förnekade aldrig detta arv. I andra hälften av sin alldeles för korta karriär lyssnade han även in sig på mer samtida artister, som James Brown och även The Beatles. Resultatet: En spännande mix av gammalt och nytt. Dock alltid med Grant Greens egna ton (han skruvade ner bas, diskanten och maxade mellanregistret på stärkaren) och bluesiga fraseringar.
En perfekt jazzartist att lyssna in sig på, för den som avfärdar jazz som ett bludder av toner. Tillsammans med Kenny Burrell är Grant Green en mästare på att låta tystnaden mellan tonerna tala, som det så klyschigt heter.

Lyssna.

Äntligen en 335:a!

Under de senaste dagarna har det hänt ganska mycket! Titta upp på menyn. Ser ni att bilden är utbytt? Ser ni att jag fått en ny gitarr? En Gibson ES 335! Eller, fått och fått. Jag gick in här och köpte den helt enkelt. Ända sedan jag var 18 år gammal och började lyssna på BB King, har ES 335:an var min dröm. Idealet. Men det har aldrig blivit av att köpa någon.

Continue reading ”Äntligen en 335:a!”