Nerv och närhet med WoodHowlers

Woodhowlers Blues all over.

Sorry, bloggen! Jag kan bara be om ursäkt för den senaste tidens tystnad. Jag skyller på jobbet. Men det känns ändå bra att kunna återvända till bloggen och inte till minst till den musik jag älskat sedan jag var barn: blues.

En del plattor har nått min brevlåda och en av dem är Blues all over med WoodHowlers. Detta Stockholmsband bildades så sent som 2013 men det märks knappast. Detta är tajt, avskalad och spatiös rootsblues, som har den goda smaken att andas mellan riffen. Det är en enormt klyscha, jag vet, men inte sällan uppstår eller förstärks musiken i tystnaden.

Vad låter då detta som?

Ja, det är känns ju lite som en lågoddsare att påstå att Thomas Prim, sångare och gitarrist har lyssnat på Howlin’ Wolf och, faktiskt, även Sven Zetterberg. Han låter lite som en blandning av en ruffig Sven från Chicago Express-tiden och Howlin’ Wolf.

Men, det finns givetvis andra influenser. Stick to your lover är en jump/swingblues i Knock out Gregs och Duke Robillards anda. Ja tack! Det finns i övrigt en skön T-Bone Walkerianskt rumba i Early at 5 och, en intim slow blues i Bad luck by numbers. Det låter till stora delar som att dessa herrar kopplar in sina gitarrer enligt följande modus operandi: Gitarr, sladd och förstärkare. Det är befriande att höra och dessutom värt all respekt. Genom att spela såpass naket lämnas inget utrymme för fusk eller musikaliska överslätningar. Gitarren blir totalt oförlåtande. Men, samtidigt uppstår, som i WoodHowlers fall, en känsla av närvaro och nerv.

Om du gillar spartansk svängig blues i ordets mest positiva bemärkelse är det plattan för dig.

För övrigt: inte förvånad över att det är den mästerlige Per Ängkvist som producerat. Han är en grym gitarrist i sin egen rätt och bevisar gång på att han lyckas få ut det bästa av alla band han producerar.

 

Något nytt, något lånat – alltid blått med Joe Bonamassa

Joe Bonamassa: Något nytt, något lånat – alltid blått.

Jag har förhandslyssnat på Joe Bonamassas nya album Driving Towards The Daylight, som släpps den 23 maj.

Albumet är till stora delar en återgång till den rättframma om än tekniskt fulländande bluesrock som han på allvar slog igenom med 2003, med Blues Deluxe. Vi har standards som Howlin’ Wolfs klassiska Who’s been talkin’ (han framför den väl men jag föredrar till exempel Robert Crays version), samt dynamisa slow blues-låtar som A place in my heart eller New coat of paint.

Det är just de långsamma låtarna jag alltid kommer att förknippa med Joe Bonamassa. Hans gitarrton är helt unik. Tjock, eldig och med mycket nerv  – den ibland väl bastanta produktionen till trots. Hans röst är något av en acquired taste, men även den är i sin gällhet äkta och något uppfriskande i en bluesvärld där idealet har kommit bli väl ruffigt och hest.

Missa absolut inte sista spåret där Jimmy Barnes gästar med sin klassiska bluesballad To much ain’t enough love.

Om du inte tidigare gillat Joe Bonamassa är det inte ens lönt att du lyssnar. Redan ett fan? Då kommer du att känna igen dig. Detta är ett album som knappast flyttar fram positionerna.

Men han försvarar sin titel som tronarvinge väl. Och visst är det uppfriskande med en i sammanhanget ung gitarrist som så konsekvent väljer att tillägna just bluesen sina stora talang. Bara att tacka och ta emot.

Howlin’ Wolf och en kopp te är good enough

Inget speciellt märkvärdigt att komma med idag. Har varit mycket på jobb sistone. Och vad passar då bättre än att lyssna på blues i allmänhet, och på Howlin’ Wolf i synnerhet, när man vill varva ner.

Han har ju producerat enormt mycket och allt är självklart bra. Just ikväll lyssnar jag på denna trevliga liveplatta. Jag vet inte riktigt var och när inspelningen är gjord. Men det spelar väl ingen större roll. Jag trivs bra med Howlin’ Wolf och en kopp té denna afton.

I helgen ska jag hjälpa en polare flytta. Därefter, på söndagen klockan tolv, är min lägenhet öppen för visning. Välkommen!

Här lirar Howlin’ Wolf med de där Stones.

Sorgliga blues- och souldagar

Hubert Sumlin.

Det senaste dagarna har varit sorgliga dagar i blues- och soulvärlden. I söndags dog gitarrlegenden Hubert Sumlin, 80 år gammal .Mest känd är han givetvis som gitarrist i Howlin’ Wolfs band. Han spelade med Howlin’ Wolf ända fram till Wolfs död 1976, men släppte album långt in på 2000-talet. Lyssna gärna på när Hubert Sumlin spelar med kenny Wayne Shepherd på Sittin’ on top of the world.  

Minst lika tråkigt var det att höra om Howard Tate, som dog i fredags, 72 år gammal i leukemi. Han tillhör kanske de sångare som inte helt fick sitt rättmätiga erkännande. Jag vet att han inspirerat bland annat Sveriges egen soulkung Sven Zetterberg. 

Frågor på detta?

Grattis Howlin’ Wolf (1910-1976)

Idag är det Howlin’ Wolfs födelsedag. Grattis! Denna bluesens färgstarka och begåvade karaktär är fullständigt säregen. Många av hans låtar har spelats in av många andra artister, med mer eller mindre lyckat resultat. Men i och med detta  kommer Howlin’ Wolf vara för evigt odödlig. Han har knappast någon sammetslen röst – tvärtom. Finns det någon råare vokalist inom musiken överhuvudtaget än Howlin’ Wolf?

Han representerar själ, hjärta, integritet och respekt. Under senare delen av hans långa hårda karriär hade han säkert kunna ”sälja ut”. Spela in fler ”super session”-plattor – kanske i popformat. Men han var trogen bluesen och omgav sig endast med musiker som hade samma syn på musiken. Och han såg till att de fick bra betalt och sjukförsäkring.

Det finns lyckligt nog många inspelningar utgivna med Howlin’ Wolf. Det är aldrig fel att köpa en samling med hitsen. Red Rooster, Spoonful, Evil och så vidare. Men min egen favorit köpte jag för cirka 10 år sedan på vinyl: The London Howlin’ Wolf Sessions från 1971. Det är en riktig All Stars-platta med bland annat en Eric Clapton som levererar blues i världsklass strax innan han på allvar klev in i den sorgliga dimma av knark och sprit som blev hans 70-tal.