Ja, det är inte speciellt ofta jag uppdaterar bloggen numera. Så det gäller att passa på när tid och inspiration finns. Finns det något NI VILL att jag ska blogga om förresten? Något jag missat? Någon aspekt av musiken ni vill jag ska ta upp med hjälp av mitt otroliga intellekt?
Inte det nä.
Då får det bli lite mäktiga klipp då istället.
Jag läser att Jimi Hendrix, för vilken gång i ordningen?, utsetts till världens bästa elgitarrist av en jury bestående av bland annat Eddie Van Halen och Jeff Beck. Hur dessa herrar rangordnar sig själva i elgitarrens kanon framgår inte. Men att Jimi Hendrix är den främsta är svårt att argumentera emot. Med tanke på vad han gjorde, hur han gjorde det, när han gjorde det och vad andra hade gjort innan.
Själv har jag länge haft en ambivalent inställning till Jimi Hendrix och hans musik. Även om jag förstår att han är en briljant musiker, är det så mycket som stör, förstör och förtar nöjet av att upptäcka hans musik. När det gäller Hendrix kan man säga att journalisterna och herrarna i skinnväst gjort gemensam sak. De har alla bidragit till ikoniseringen , glorifieringen och ”omänskliggörandet” av honom, vilket gör det tämligen omöjligt att närma sig honom med någon som helst öppenhet. Detta är kanske lite ironiskt, för om det är något som utmärker Hendrix sätt att spela gitarr är det just det mänskliga och bristerna, i ordets allra mest positiva bemärkelse. Hendrix nöjde sig aldrig med att spela lika bra som under gårdagen. Han vill alltid leta sig framåt, bli bättre och hitta något annat. När jag lyssnar på hans liveinspelningar hör jag en blues- och rockmusiker som ständigt klev ur sin ”comfort zone”. Han spelade hela tiden på gränsen till vad han själv behärskade och la sig aldrig på defensiven vilket ledde till en och annan sur ton, att han kom av sig i ibland (men typ mycket sällan.)
I detta avseende har hans en hel del gemensamt med sina samtida kollegor. Jimmy Page, Mike Bloomfield och Eric Clapton (speciellt när han spelade i Cream) är tre gitarrister som alla pressade sig till det yttersta för att undvika upprepning och färden i gamla hjulspår.
Istället har jag alltid valt att söka mig bakåt, till den musik som inspirerade Jimi Hendrix. Därför är det så roligt att lyssna på honom idag. Att märka hur allt han gör är så tydligt rotat i bluesen – men ändå något helt nytt. Lyssna på Red House och hör Albert King. Lyssna på oktavsolot i Hendrix version av All along the watchtower och hör Wes Montgomery.
Idag hedrar google.com Les Paul genom en trevlig interaktiv gitarr ovanför sökrutan. Det gillar jag! Les Paul som gav namn åt en världens mest älskade, använda och kopierade gitarrmodeller skulle idag ha blivit 96 år gammal. Jag firar med att slänga ut några klipp med de Les Paulgitarrister jag tycker mest om.
Det låter slitet och banalt, men ofta känns det som att de bästa dör för tidigt. Jag har tidigare beklagat Mike Bloomfields tidiga bortgång på bloggen. En betydligt mer nutida tragedi stavas Sean Costello. Den 15 april 2008 dog han i en oavsiktlig överdos, endast 28 år gammal.
Tillsammans med artister som Joe Bonamassa, Mike Zito och Dave Gross tillhörde han den unga generation gitarrister som vitaliserade den lektriska ”jävlaranammabluesen” med tydlig förankring i den moderna, köttiga texasbluesen, utan att för den skull negligera äldre mer swingbaserade influenser som T-Bone Walker och till exempel Clarence ”Gatemouth” Brown. Fortsätt läsa ”Sean Costello spelade för livet”
Mer Mike Bloomfield. 1968 ett klassiskt musikår och kanske är The Electric Flags två album från detta år något förbisedda. An american music band och även A long time comin’ är två episka album, inspelade av en riktig supergrupp. Är detta blues? Inte alls i renodlad bemärkelse men musiken tydligt rootsorienterad, och allt Mike Bloomfield hade med att göra mynnade ut i blues. Men visst. Musiken låter som den fusion av blues, soul, psychedelica och rock som förmodligen bara kunde inträffa just där och då. A long time comin’ brukar ses som bandets magnum opus, med rätta. Lineupen är inte att leka med på något sätt. Fortsätt läsa ”The Electric Flag – något förbisedd pärla från 68”
jag vet inte om Gary Moores plötsliga död försatte mig i något slags morbid limbo men under dagen har jag lyssnat ganska mycket på en annan död gitarrist. Som dock lämnade oss i betydligt yngre år än Gary Moore: Mike Bloomfield. Vilken otrolig lirare. Även här kan vi prata fet ton. Men framförallt en total respektlöshet inför musikens ramverk. Eller en insikt om bluesgitarrens oändliga möjligheter. Mike Bloomfield, leadgitarrist i The Paul Butterfield blues band var allt annat än rädd för att spela ”out”, hela tiden på gränsen till han förmådde. Lyssna till exempel på bandets version av Work song, där man man nästa kan höra hur Bloomfield i sina solon ger sig ut på små äventyr. Spelar aldrig vilse – bara nästan. På ett bra sätt!
Mike Bloomfield missbrukade länge droger och dog i en överdos 1981. Ständigt dessa droger. Trist.
Men från det ena till det andra: lyssna in detta. Vibratot! Hänget! Så jävla bra!
Bluesbloggen 