Utsökt men väl tillgängligt med Robben Ford

Robben Ford
Robben Ford

När det kommer till musiker-musik är Robben Ford, när det kommer till musik i gränslandet mellan blues och jazz, den absolut creddigaste gitarristen. Den stil Ford har kommit att utveckla har, såvitt jag bedömer det, kommit att bli normen för hur man tar sig vidare från den trygga och inboxade bluesen till mer flyhänt jazzimprovisation. Han är 63 år gammal, har spelat med cirka ALLA som är värda att lira med (alla från KISS till Joni Mitchell) och har knappast något att bevisa.

Själv kan jag känna en stor beundran för ett minst sagt smakfullt och väl utfört hantverk. Men ibland kan kan jag sakna både nerv och en utåtagerande känsla i de album Robben Ford har släppt på sistone. (Live är det alltid bra!) Typiskt nog är min favoritplatta den i sammanhanget ”ruffiga” Live at the Monterey festival från 1972, där Ford kompar blueslegenden Jimmy Witherspoon.

Den 1 april släpps hans senaste album, Into the sun.

Continue reading ”Utsökt men väl tillgängligt med Robben Ford”

Annonser

335:an hemmets konung

Jag har blivit den där bloggaren som inleder varje inlägg med en ursäkt för att han bloggar så sällan. Just nu skyller jag på att jag har sålt min lägenhet, köpt en annan och snart måste mellanlanda hos morsan, för att sedan, äntligen, flytta in på Skomakaregatan i Malmö i juni. Jag längtar!

Mycket grejer har man. Det upptäcker man när man ska flytta. Jag funderar lite på att sälja den Gretsch jag terapiköpte i somras. Det är en jättebra gitarr, men den samlar för tillfället mest damm.

En gitarr jag aldrig någonsin kommer att avyttra är min Gibson ES 335:a. Jag kan inte helt greppa att jag faktiskt äger denna fulländande pjäs. Förvisso en nyproduktion, så den imponerar inte på vintagebögen, men jag skulle inte byta den ens mot en Fender Stratocaster från 1950-talet – om man nu ska jämföra äpplen och päron. ES 335:an är en av få elgitarrer tillverkade i USA jag faktiskt tycker är riktigt prisvärd. Billig, rentav. Det är förvisso en halvakustisk pjäs som rimligen inte lämpar sig för trash metal och liknande excesser, men i övrigt klarar den det mesta. Vilket musikhistorien visar. Larry Carlton  – ”Mr 335” – använder en till sin slicka jazz. BB King  har en. Chuck Berry har en. Alvin Lee spelade på en. Eric Clapton under Cream-eran, men även några år senare. Gary Moore utförde underverk med en 335:a.

Continue reading ”335:an hemmets konung”

Mike Stern – ofantligt skicklig om än med obegripligt chorus

Jag läser att Mike Stern snart spelar i Stockholm. Jag kommer själv inte kunna närvara men uppmanar alla som älskar bra gitarrspel att köpa en biljett. Mike Stern måste ses som en av de främsta inom modern jazzgitarr. Det vill säga, det är modernt, men inte för modernt, i min mening. Mycket riktigt berättar Mike Stern i klippet nedan om hur han inte är rädd för att införliva en blues- eller rockkänsla i sitt gitarrspel. Det jag inte kommer förstå är varför han envisas med att använda ett så markant chorus när han spelar. Ständigt denna choruspedal. Jag antar att det är jag som är trög för han är inte den enda inom jazz- och fusionvärlden som eftersträvar detta lite burkiga ljud. Ofta hör något liknande hos Larry Carlton, mästergitarrist i samma genre.

Men i vilket fall. Mike Stern – otroligt skicklig på det han gör. Och ganska rolig när berättar om hur han i unga år ville slänga ut gitarren genom fönstret, men inte kunde då han bodde i en källarvåning.

Idag vill jag ha ett ”död mans grepp” om musiken

Larry Carlton och Steve Lukather - jazzrock som funkar.
Larry Carlton och Steve Lukather - jazzrock som funkar.

Jag har tidigare uttryckt mitt ganska starka ogillande inför det som ofta kallas jazzrock (till exempel Steely Dan). Finns det inga undantag? Möjligen Larry Carlton. Om nu det är jazzrock. Här lirar han tillsammans med Steve Lukather (från Toto). Lyssna på liveversionen av Carltons klassiska ”hit” Room 335. Jazz möter Rock. Lukathers rockiga aggressivitet harmonierar alldeles utmärkt med Carltons slicka jazz.

Egentligen vet jag att jag är alldeles för erfaren för att så kategoriskt avfärda en schanger, eller artist. När jag var 16 och började lyssna på blues avfärdade jag Stevie Ray Vaughan som ”gitarrunk” när en, lite visare, kompis försökte introducera mig för hans musik. Vilken rookie jag var. Något år senare dyrkade jag SRV och försökte planka alla hans licks. (Misslyckades.)

Continue reading ”Idag vill jag ha ett ”död mans grepp” om musiken”