Förlåt.

Jag tänker inte ens gå in på min frånvaro. Låt oss bara säga att jag delvis varit lite down and out och lämna det där. Ett tag fick jag för mig att starta en podd – vilket jag också gjorde – men jag tror att jag kommer att lägga ner den. Oroa dig inte. Den handlade inte alls om blues.

Jag vill också be alla band och promoters/skivbolagspersoner and what not om ursäkt för dålig (obefintlig) respons på det ni skickat in.

Det är inte lönt att ens sammanfatta den tid som gått eller vad som hänt i mitt liv (inget väldigt dramatiskt!), så jag tänker inte ens försöka. Det är lika bra att cut to the chase! Här kommer lite mer eller mindre nya findings och etablerande av fakta. Håll till godo! Mer kommer i framtiden. Hoppas jag.

Aretha är död

Och alla kommer ut som her biggest fan. Oväntat. Jag har egentligen inte lyssnat så mycket på henne, egentligen. Lite konstigt för jag inser hur outstanding hon är. Det kanske är lite som det länge var med Hendrix. Alla säger att musiken är så överlägsen, sakral och samhällsomvälvande att jag inte kan ge det hela en jordnära chans. Musiken har pratats sönder av äldre gubbar i skinnväst. Samma sak var det länge med Beatles. Jag vet inte om det är en mansgrej. Att känna sig speciell och unik. Att tro att det man lyssnar på är outforskat. Konstigt är det.

Är Joanne Shaw Taylor världens bästa bluesgitarrist?

Jag kallar mig bluesentusiast. Men det var först idag jag lärde känna Joanne Shaw Taylor från Birmingham. Detta är genant. Hon är nämligen helt underbar. Hennes gitarrspel har allt: solid och tydlig förankring i det gamla – Albert Collins, BB King, Freddie King, T-Bone Walker och Jimmie Hendrix – utan att bli efterapande eller förutsägbar. Hon spelar dynamiskt, aggressivt, har fantastiskt tajming, fantastiskt vibrato, kan shredda Paul Gilbertinskt/(ianskt?) och hon är inte rädd för att spela precis lagom in and out of the pocket. Hon har snygga gitarrer OCH hon kan sjunga på riktigt.

 

Tommy Bolin – tänk om han vore här idag

Tommy Bolin på plattan Teaser från 1975.

Det finns gott om gitarrister som dog för tidigt och lämnade musikvärlden med en känsla av att ha blivit snuvad på det bästa. Det gäller för Mike Bloomfield, Jimi Hendrix och flera andra. Och det gäller i allra högsta grad för Tommy Bolin som dog i en överdos 1976, endast 25 år gammal.

Även om Tommy Bolin fick sitt stora kommersiella genombrott i Deep Purple 1975 med Come taste the band, får man med facit i hand säg att han möjligen peakade redan 1973, då han blev värvad till att spela på Billy Cobhams debutalbum Spectrum, som anses banbrytande inom jazzfusion. Helt klart musik som bjuder motstånd, det kan inte förnekas.
Icke desto mindre är detta ett album skapat av engagerade fullblodsmusiker vars jamplatta ännu idag framstår som episk i jämförelse med en hel del introverta magplask inom samma genre från denna tid.
Jag har hört att Billy Cobham trodde sig höra en snabbspelande keyboardspelare första gången han hörde Tommy Bolins gitarr. Så flyhänt och obehindrad var han i sitt musikaliska utövande. ”Ett med gitarren” är ett slitet uttryck, men måste appliceras på Tommy Bolin.

Claes Yngström spelar Hendrix med den äran

Claes Yngström

Skickade just en vänförfrågan på Facebook till Claes Yngström, legendarisk gitarrist i Sky High. Bandet som med den äran hållt bluesrockens fana högt sedan 70-talet. Jag såg att vi hade fyra gemensamma vänner och kunde helt enkelt inte låta bli. Kanske kan man få hjälp med gitarrelaterade frågor?

Claes Yngström har gjort mycket bra i sina dar men allra mest känd är han för sina tolkningar av Jimi Hendrix låtar. Vilket säger en del. Det finns miljoner Hendrixtributes där ute, men Yngström är en av få som verkligen tillför låtarna något eget. Personlighet, respektlöshet och med tydliga referenser till bluesens grunder, snarare än flyhänta hårdrockseskapader. Dessutom är han en riktig showman med mycket humor.

Rekommenderad fantastisk lyssning: Purple Haze – Claes Yngström’s Big band Experience.  Yngström tolkar Hendrix i storbandstappning. Superbt!

Grattis King Albert

Albert King. Foto: Larry Miller

Jag återupptar bloggandet efter en liten paus genom att uppmärksamma Albert Kings födelsedag. Hade han inte dött av en hjärtattack 1992 skulle han idag blivit 88 år gammal. Det är egentligen ganska fantastiskt att de tre elgitarrister som kom att dominera bluesscenen under 1960- och 70-talet skulle vara lika tjocka och ha samma efternamn/artistnamn utan att vara släkt: BB King, Freddie King och Albert King (född Albert Nelson).

The Mannish Boys – vintage blues av första klass

Kid Ramos - grym lirare.

Jag har egentligen ganska svårt för nutida vintage blues med mycket pomada och obligatoriska bowlingskjortor. Det vilar något unket över band som som plikttroget plankar gammal swingblues ton för ton. Missförstå mig inte. Det är viktigt att läsa på, lära sig historien och plocka influenser långt bortom Hendrix och Stevie Ray Vaughan. Men när ett bands strävan efter ”äkthet” övertrumfar lekfullheten har det gått för långt. Ingen nämnd ingen glömd. Jag vill skriva en positiv blogg.

Så kul då med band som The Mannish Boys, som håller sig på rätt sida gränsen. Detta är en riktig supergrupp. Ett riktigt All star band som plockar det bästa från 1950- och 60-talets Rhythm and blues. Bandet täcker in det mesta från denna era, förutom brittbluesen vilket kanske är lika så bra – det finns så många andra som sköter om detta.

Mannish Boys står för känsla, hantverkskunskap och kvalité. Kid Ramos visar verkligen vilken makalös och underskattad förvaltare av bluesen han är.

På tal om Kid Ramos. Detta klipp med The Fabulous Thunderbirds har ni kanske sett. Men ändå. Kid Ramos lirar skiten ur alla. Vad går han på?

 

The Electric Flag – något förbisedd pärla från 68

Buddy Miles - började lira med Hendrix.

Mer Mike Bloomfield. 1968 ett klassiskt musikår och kanske är The Electric Flags två album från detta år något förbisedda. An american music band och även A long time comin’ är två episka album, inspelade av en riktig supergrupp. Är detta blues? Inte alls i renodlad bemärkelse men musiken tydligt rootsorienterad, och allt Mike Bloomfield hade med att göra mynnade ut i blues. Men visst. Musiken låter som den fusion av blues, soul, psychedelica och rock som förmodligen bara kunde inträffa just där och då. A long time comin’ brukar ses som bandets magnum opus, med rätta. Lineupen är inte att leka med på något sätt.