Jag försöker att inte bli Musikmannen

Men, detta är ju bättre än Elvis? Är detta verkligen blues, undrade min flickvän när jag tittade på ett klipp med Big Mama Thorntons version av Hound Dog på Youtube.

– Jodå, började jag.

– Faktum är att större delen av Elvis katalog från de tidigare åren primärt inriktade sig på gamla bluesstandards. Ta till exempel Elvis första singel That’s allright, mama. Den spelades för första gången in av Arthur ”Big Boy” Crudup, men det var Elvis som gjorde den känd. (Flickvän börjar snegla på mobil, för hon vet vad som väntar). Detta är ju ytterst vanligt. Ta till exempel Rolling Stones. Bara namnet är ju baserat på en gammal låt av Muddy Waters låt och Rolling Stones var ju från början i princip ett bluesband. Detsamma gäller ju Eric Clapton som …(flickvän laddar ner Tinder, sväljer ett cyanidpiller, etc).

Känns detta vidriga beteende igen? Jag har det inom mig. Musikalisk mansplaining. Jag FÖRSÖKER verkligen vara en så medveten och modern man jag bara kan, men just denna gubbtendens, denna så jävla irriterande drift att vilja dela med mig, ”berätta om hur det ligger till”, ”sätta in saker i ett sammanhang”, är lika svår att bli kvitt som den är repulsiv. Men den måste förtryckas till varje pris. Palla bli en mjällig gammal gnällherre som helt oprovocerat brister ut i långa hemvävda föreläsande litanior om äkthet, musikalisk ”känsla” och originalitet. Såna som sitter på vissa här hak i Malmö jag här väljer att inte nämna (ni som vet ni vet) och dricker någon jävla ALE. Som har budgetblazer och cool bandtröja under och tajta stretchjeans på grund av ”hänger med” och pratar om olika versioner av Little red Rooster.

Det är något med vissa Musikmän. Självklarheten med vilken de tar sig ton, brer ut sig och erbjuder folk sin åsikt och sina åsikter. Oavsett om någon har bett om detta eller inte. Faktum är att benägenheten att dela med sig snarare ökar om ingen frågar efter Musikmannens input. Att inte fråga om mannens två cent är i sig en kränkning, en förolämpning. Här står Musikmannen framför dig och erbjuder en lektion PRO BONO och du dissar honom. Hur vågar du helt HISTORIELÖST digga loss till Dreams av Fleetwood Mac, helt ovetandes om att det var bluesgiganten Peter Green som bildade bandet och att det ju var då de var bra och att de sedan sålde ut? Att du har mage att SLÅ DÖVÖRAT TILL när Musikmannen försöker komma med kompletterande och förädlande lyssningstips baserat på att du råkar ha med Owner of a lonely heart på en av dina listor på Spotify? och varför sitter du inte och stirrar med stora ögon när han FÖRTÄLJER OM när Jimmie Hendrix spelade på Klubb Bongo 1967?

Det är inte mycket jag bidrar med för att lämna över en bättre värld till mina stackars presumtiva barn, helt ärligt. Men jag vill åtminstone lova, offentligt, att jag ska försöka att inte bli denna man.

Men, för att sluta där jag började, Big Mammas version är såklart föredra. För övrigt är det väl Buddy Guy som kompar? Buddy Guy, som ju för övrigt inspirerade många på den tiden, förlåt jag ska sluta nu.

Close Quarters går rakt på sak

Close Quarters. Foto: Lars Brundin
Close Quarters. Foto: Lars Brundin
Vad jag vet om Vadstena? Att en av mina bästa vänner, Lasse, kommer därifrån, that’s it. Fram tills nu, det vill säga. Close Quarters släpper den 19 augusti sitt andra album ”Always Alot, never little”. Jag kommer genast att tänka på David Lee Roths tredje album ”A little ain’t enough”, och helt ”off the mark” är jag inte. Detta är högoktanig rock med gasen i botten i treans växel med rötterna i, ska vi säga 1989, med mycket sleaze och befriande nog helt utan ambitioner att uppfinna hjulet på nytt. Detta är helt enkelt classic blue collar rock som tydligt bottnar i tidiga Guns n’ roses, Electric Boys, Stones, Bruce Springsteen och varför inte John Mellencamp.

Låtarna går utan undantag rakt på sak, bandet är tajt sammansvetsat och livekänslan påtaglig. Enkelt och avskalat, absolut, men långt, långt ifrån källaren. Detta är som sagt tajt och inte minst välproducerat. Att hålla det enkelt är inte sällan en utmaning när det kommer till rockmusik.

Standout tracks: Stonesinfluenerade Broken Wings och partylåten Crazy World, som låter som Mötley Crue under bandets absoluta glansdagar.

Always a lot, never little släpps den 19 augusti.

Någon slags trygghet i Loa Falkman

Sommaren är snart slut och årets upplaga av Sommar i P1 är även den snart till sin ända. Är inte direkt imponerad överlag, men vissa sticker givetvis ut, som till Börje Salming som bara genom att vara Börje vinner allt! Christian Falk, vars breda erfarenhet hade gått mig förbi, var även han en höjdare.

Idag lyssnade jag på Loa Falkman. Jag har alltid gillat denne herre och funnit någon slags trygghet i hans högborgerliga person ända sedan jag var liten och framförde Symfoni under rasterna.

I övrigt har jag just börjat läsa en biografi om Muddy Waters. En diger lunta kan jag meddela! Återkommer i ärendet.

 

Howlin’ Wolf och en kopp te är good enough

Inget speciellt märkvärdigt att komma med idag. Har varit mycket på jobb sistone. Och vad passar då bättre än att lyssna på blues i allmänhet, och på Howlin’ Wolf i synnerhet, när man vill varva ner.

Han har ju producerat enormt mycket och allt är självklart bra. Just ikväll lyssnar jag på denna trevliga liveplatta. Jag vet inte riktigt var och när inspelningen är gjord. Men det spelar väl ingen större roll. Jag trivs bra med Howlin’ Wolf och en kopp té denna afton.

I helgen ska jag hjälpa en polare flytta. Därefter, på söndagen klockan tolv, är min lägenhet öppen för visning. Välkommen!

Här lirar Howlin’ Wolf med de där Stones.

Jakten på den perfekta Susie Q

James Burton spelade in originalet med Dale Hawkins. Foto: Alex Regine
James Burton spelade in originalet med Dale Hawkins. Foto: Alex Regine

”Är detta bästa versionen av Susie Q?”, twittrade @Paulronge till mig häromdagen, varpå han länkade till Creedence Clearwater revivals version av denna låt, som så många artister tolkat.

Sedan var det igång. Det länkades bland annat till Sonny Boy Williamson (för råheten), Rolling Stones (för slyngelapproachen) och till något slags märklig discoversion av låten, för att illustrera livets bottennapp. Paul Ronge är inte ensam om att inte få nog av denna låt. Men vem var först? Fortsätt läsa ”Jakten på den perfekta Susie Q”