Allt med Morrissey och The Smiths hittar du på Hipsterdisco

För det gamla vanliga duger Spotify gott. Men söker du efter livebootlegs och outgivna spår är kanalen Hipsterdisco på Youtube det rätta för dig, om du älskar Morrissey och The Smiths. Du hittar kanske inte allt här, men nästan.

För dig som varit med ett tag bjuds det såklart inte på något du inte hört förut, men ändå.

Annonser

Morrrissey – live!

Hittade denna dag Morrisseys Live At Earls Court från 2004 på Spotify. Skönt. Nu slipper jag ta fram CD-skivan.

Men det finns gott om Morrissey-spelningar jag skulle vilja höra igen, och gärna i skarp kvalité. I slutet av 90-talet/början av 2000-talet laddade jag ner mängder av bootlegs med The Smiths- och Morrissey bootlegs. Och det med ett 56 k-modem! Sedan skrotade jag datorn. Utan att ta backup. Smart.

Det är oerhört intressant, åtminstone för en nörd, att följa utvecklingen. Från The Smiths spartanska, nästan råa sound, till dagens biffiga wall of sound med två gitarrer och keyboards. Den liveplatta som släpptes med The Smiths 1988, Rank, kan bara representera The Smiths livesound till hälften. Den något mer muskulösa ton som denna platta slår an, i och med den tillfälliga gitarristen Craig Gannon, har jag förvisso inget emot, men en riktigt bra inspelning från till exempel Meat is murder-turnen 1984, det vore något!

Vad gäller Morrisseys solokarriär måste såklart Kill Uncle-turnen från 1991 nämnas. Detta helgalna spektakel som verkar dela upp fansen i två läger: De som hatar och de som älskar. Detta är Morrisseys första riktiga soloturne, och det är Boz Boorer (den enda originalmedlemmen i Morrisseys soloband som är kvar i bandet) och Alain Whyte som spelar gitarr, genom vad som onekligen förefaller vara en underdimensionerad PA-anläggning. De springer dessutom runt som galna höns. Och det gör Morrissey med.

Tekniskt sett är det mest trummisen, den i sammanhanget legendariska Spencer James Cobrin, som sköter sig. Men jag tror knappast någon som var där brydde sig!

Your Arsenal släpptes bara ett år senare, men vilken förändring bandet genomgick! Under ledning av Mick Ronson letade sig bandet fram till det mer glammiga sound vi än idag förknippar det med, trots att det endast är nämnde Boz Boorer som finns kvar, förutom Morrissey då. Även spelningarna började låta allt fetare, och tajtare.

I den riktningen fortsatte det. Southpaw Grammar-turnen från 1995 och Maladjusted-turnen från 1997 är verkligt klassiska höjdpunkter, som sällan uppmärksammas då dessa år, högst felaktigt, har kommit att betraktas som low points i Morrisseys karriär. Han har inga low points.

Själv skulle jag vilja höra en ljudupptagning från spelningen i Köpenhamn den 24 oktober 1999, men någon sådan verkar sorgligt nog inte finnas.

Pink Freud – polsk modern jazz med släng av ompa ompa

Fast rosa.
Fast rosa.

Hade jag befunnit mig i Stockholm den 28 februari hade jag utan större tvekan begett mig till Södra Teatern där det säregna jazzbandet Pink Freud uppträder. Mitt förhållande till modern jazz lämnar i vanliga fall en del i övrigt att önska som det heter och mina referenser är synnerligen begränsade, men det är något speciellt med detta gänget. Som bandnamnet antyder finns en stor del humor och lekfullhet i musiken. Det blir aldrig riktigt pretentiöst eller svårt i onödan. Dessutom, och kanske viktigast av allt, hör jag en inte så lite dos östeuropeiskt svårmod, och nyanser av klezmermusikens mörkaste svärta. Allt garnerat med lite ompa ompa och latinamerikanska rytmer.

Sympatiskt!

Jonny Lang – helt enkelt väldigt bra

Jonny Lang.
Jonny Lang.

Jonny Lang är en ung blues- och soulkille jag på sistone verkligen fått upp öronen för. Jag har känt till honom länge men aldrig riktigt öppnat upp för hans musik, som jag fått för mig går väl mycket åt soul-pop-hållet. Men liveplattan Live at the Ryman är riktigt, riktigt vass. Vid ett tillfälle vill jag påstå att hans röst lätt kan jämföras med Jeff Buckleys, i fråga om känsla och djup. Lyssna på Red light. 

Morrisseys fans förtjänar bättre än Sundspärlan

Plask, plask. Kanske lika bra att Morrissey skippade Sundspärlan?
Plask, plask. Kanske lika bra att Morrissey skippade Sundspärlan?

Ja, det blev ju en lyckad konsert med Morrissey på Sundspärlan i Helsingborg. Inte. Det såg skumt ut redan från början. Jag anlände vid halva elvatiden då det redan regnat ett bra tag. 17 personer hade anlänt innan mig och stod lite till nåders under ett tält och blickade ner mot en liten, sliten träscen där regnet redan bildat små pölar. Här skulle alltså Morrissey, legenden, och hans band uppträda? Det kändes tveksamt, men jag utgick från att arrangörerna visste vad de gjorde.

Efter någon timme gick jag och några andra fanns iväg på en kort lunch. Det fortsatte att regna. Och regna. När vi sedan kommer tillbaka en timme senare möts vi av beskedet från Morrissey crew: the show is cancelled.
Kanske inte helt konstigt med tanke på att scenen nu var ännu blötare. Jag är ingen elektriker, men el och vatten – passar det alltid så bra ihop?
Jag hörde även en av Morrisseys medarbetare nämna något om att vatten föll ner där trummorna skulle stå. Lät ej idealiskt.
För att kort sammanfatta: Jag tolkade det som att Morrisseys medarbetare bedömde scenen som otjänlig under de rådande väderförhållandena. Rätt eller fel? Jag vet inte.

Men det känns något trist att vissa verkar se det som att Morrissey ”valde” att ställa in för att det regnade lite på honom. Ja, jo. Valde gjorde han nog allt. Men kanske var det rätt val.

Man undrar hur komunikation funkar mellan artister, bokare och managers. Har Morrissey valt att spela på detta ruckel till scen? Har någon valt åt honom?

I vilket fall. Han – och inte minst hans omänskligt lojala fans  – förtjänar bättre än Sundspärlan. Mycket bättre.

Läs mer:

Morrissey ställer in konsert. (Aftonbladet.)

Morrissey ställer in i Helsingborg. (Skånska Dagbladet.)

Morrissey ställer in spelning. (GP)

Morrissey regnar bort (Sydsvenskan)