Dagens positiva grej: Kaskelott

Efter en skitdag utan motstycke, fanns det inte mycket att se fram emot. Men tror ni inte att jag 1) Fick klappa en hund på bussen 2) Upptäckte ett mejl från Joakim Orneblad i Kaskelott.

Hur ska jag beskriva denna grupp? Som ett modernt Eggstone? Kanske, fast lite råare och definitivt mer dansant. Jag tänker lite på Editors!

De har inte mycket ute på Spotify just nu, men finns det någon rättvisa blir det ändring på det. EP:n ger mersmak.

Skolavslutning med Martin Rossiter

Martin Rossiter. Foto: Chris Boland, www.distantcloud.co.uk
Martin Rossiter. Foto: Chris Boland, http://www.distantcloud.co.uk

Aaaw vad ska jag säga om denna fina platta? För fin är väl egentligen det bästa ordet om jag ska beskriva Martin Rossiters The Defenestration of St Martin. Indievärldens svar på Appetite for destruction? Kanske inte, men nästan.

Om man känner igen tongångarna från Gene? You bet. Men utan bandet. Kvar är Martin Rossiter och ett piano. Och 10 skolavslutninspsalmer, fast utan större hopp om den ljusnande framtid och så vidare.

Nej, jag har inte närläst texterna. Men jag tror inte det är nödvändigt. Jag vägrar tro att Martin Rossiter har växt upp allt för mycket. Det ligger inte i mitt intresse att misstänka det. Därför nöjer jag mig att konstatera att detta får bli julplattan 2012, som jag inte kommer lyssna på varje dag, men nästan!

Och denna, läckt för 100 år sedan, är superfin.

Kompis med underskattad indiehjälte

Genes första platta är sjukt bra.
Genes första platta är sjukt bra.

Martin Rossiter är en ypperligt skön kille som har fattat grejen med sociala medier. Under 90-talet var han sångare i grymt underskattade Gene (att bandet, som ju gjorde allt rätt inte fick lika mycket uppmärksamhet som hopplöst daterade Suede är en gåta), men sedan dess har hans karriär, på det stora hela, stått ganska stilla. Livet kom väl emellan. Han har arbetat som musiklärare, fått barn och hela den biten.

Därför blev jag minst sagt förvånad när jag i somras kollade min Facebook på ett vandrarhem i Kraków. En vänförfrågan. Från ingen mindre än Martin Rossiter. Var detta på allvar? Var det han? Ja, det var det.
Varför han addade mig? Mycket mest troligen för att jag några veckor tidigare gått med i gruppen  GENE (UK BAND) APPRECIATION GROUP på Facebook.
Martin Rossiter jobbar sympatiskt. Istället för att vänta på att fansen ska adda honom, addar han dig. Han är rolig, sympatisk och svarar på folks inlägg. Som en ”vanlig” kompis på Facebook helt enkelt.

Snacka om att jag kommer köpa den där soloplattan som jag hoppas kommer snart…

Gene, som sagt. Vilket band.