Peter Banks, Johnny Marr och BB King

Jag hade faktiskt missat att Peter Banks, gitarrist på Yes två första album, har gått bort, endast 65 år gammal. Även om Steve Howe har kommit att bli den gitarrist jag mest förknippar med bandet, kan Peter Banks roll i bandet knappast underskattas. Lyssna själv på det självbetitlade debutalbumet Yes från 1969. Ett något råare, mer organiskt sound än det som komma skulle några år senare. Själv uppskattar jag ju det hatade Tales from the topographic Oceans från 1973. Extremt bombastiskt och för mycket av allt.

Annars då?

Lyssnat – en smula – på Johnny Marrs nya The Messenger. Helt klart bra, men någon saknas. Gissa vem, etc etc! Kanske ett bevis på att ett band alltid behöver en stark och personlig sångare vilket Johnny Marr inte är. Men visst finns det guldkorn.

Äntligen har Spotify laddat upp den fantastiska liveplattan Together for the first time med BB King och Bobby ”Blue” Bland från 1974. Bara att lyssna och njuta av två killar som spontant och otvunget gör saker tillsammans!

Missa för allt smör i Småland inte heller Live att Filmore East från 1971. Epic stuff!

Annonser

Take five – helt enkelt en jäkligt bra låt

Dave Brubeck
Dave Brubeck

Igår dog Dave Brubeck, 91 år gammal, av hjärtsvikt, en dag innan sin 92:a födelsedag. Jag kan inte trovärdigt påstå att jag har en stark relation till denna jazzgigant.

Jag kan däremot bedyra att George Bensons version av Take five gjorde ett starkt intryck på mig för typ tio år sedan, när jag först hörde denna klassiska jazzstandard. Virtuost och rått, men ändå sofistikerat.

Just då visste jag inte att låten från början var Dave Brubecks skapelse, men det gick givetvis upp för mig senare. Likaså vilken gigant han var. Och är.

 

Rory Gallagher lät gitarren tjuta lite bäst fan den ville

Rory Gallagher. Som alla andra bra gitarrister gjorde han rejäla miner.
Rory Gallagher. Som alla andra bra gitarrister gjorde han rejäla miner.

Rory Gallagher är gitarristen för dig som gillar när den kompromisslösa bluesen möter rock med en touch av country. Eller ja, Rory Gallagher är en artist för alla egentligen. Gallagher lyckades kombinera frenetisk intensitet med teknik, känsla och tajming.

Bäst är liveplattorna, inte helt oväntat. Han behärskade hela spekrat. Täta boogies. Långsamma slidenummer och vass bluesshuffles som går direkt mot strupen. Och finstämda bluesballader. Och utflykter mot det betydligt mer laborerande. Lyssna, till exempel, på jazziga There’s a light.

I Rory Gallaghers gitarrspel kan man rimligen dra slutsatsen att gitarrister som Stevie Ray Vaughan och Eddie Van Halen har hittat influenser. Jag tänker framförallt på Gallaghers enorma ”bett” och attack i gitarrspelet. Hans fantastiska diskantrika ton kom att bli hans signum och ett skolexempel på hur man bäst nyttjar en gitarr med single coil-mickar. Istället för att försöka undvika rundgång och skrikiga övertoner gjorde han det rakt motsatta. Hans pinch harmonics och ettriga bends särskiljde honom från mängden.

Bäst är inte helt oväntat liveplattorna. Jag har såklart gjort en liten lista.

I can’t quit you baby – en låt jag gillar

I can’t quit you baby hörde jag för första gången på Led Zeppelins debutalbum från 1969. Jag fann plattan av en ren händelse, i källaren i mitt barndomshem. Otroligt tursamt. Överhuvudtaget är Led Zeppelins debutplatta en stor hyllning till bluesen och jag sögs snabbt in i musiken. Inte helt orättvist är det just Led Zeppelin som säkert många förknippar med låten, även om den spelades in redan 1956 av Otis Rush. Jag tycker Led Zeppelin är det rockband som med störst värdighet gestaltar bluesen. Mest på grund av Jimmy Page men även på grund av Robert Plants röst som ingen vit man i hans generation når upp till. I jämförelse med Led Zeppelin tycker jag till exempel att Rolling Stones framstår som ganska fjantiga, i alla avseenden.

Men självklart ska vi inte glömma Little Miltons version från 1969, som Gov’t Mule så förtjänstfullt lyfte fram när de samarbetade med Little Milton.

Rotary Connection – en ny trevlig bekantskap

När jag idag lyssnade igenom denna trevliga blueslista jag fann på Tunigo, slog hjärtat några extra slag när turen kom till Rotary Connections helt fantastiska version av Stormy Monday, en låt jag bloggat om tidigare. Nu kommer jag väl antagligen alltid sätta T-Bone Walkers originalversion på första plats, men denna respektlösa soulversion hamnar lätt på pallplats. Släpig ljudbild. Jazzigt. Något pårökt. Jag gillar det väldigt mycket. Överhuvudtaget har jag inte tidigare lyssnat på denna fantastiska psykedeliska orkestergrupp som existerade mellan 1966 och 1974, bildat av Marshall Chess, son till Leonard Chess.

Mellan 1967 och 1971 leddes bandet av Minnie Riperton, mest känd för Lovin’ you. Hon gick allt för tidigt bort i bröstcancer 1979, endast 31 år gammal.

Howlin’ Wolf och en kopp te är good enough

Inget speciellt märkvärdigt att komma med idag. Har varit mycket på jobb sistone. Och vad passar då bättre än att lyssna på blues i allmänhet, och på Howlin’ Wolf i synnerhet, när man vill varva ner.

Han har ju producerat enormt mycket och allt är självklart bra. Just ikväll lyssnar jag på denna trevliga liveplatta. Jag vet inte riktigt var och när inspelningen är gjord. Men det spelar väl ingen större roll. Jag trivs bra med Howlin’ Wolf och en kopp té denna afton.

I helgen ska jag hjälpa en polare flytta. Därefter, på söndagen klockan tolv, är min lägenhet öppen för visning. Välkommen!

Här lirar Howlin’ Wolf med de där Stones.