Jag var 16 år gammal, bar en hopplös gammal duffel från 60-talet och brukade ofta besöka ett gammalt antikvariat på Amiralsgatan i Malmö under raster, håltimmar och när det stod idrott på schemat. Att gå på antikvariat fick mig att känna mig cool, utvald och annorlunda och jag kunde därför leva med att ägaren, en man med spretig valrossmustasch och intensiv blick, argt stirrade ut mig när jag konsekvent vägrade köpa en bok. Jag sög mest åt mig och memorerade tankeväckande titlar som jag en dag, kanske, skulle låna på biblioteket.
Tills en dag. En i sammanhanget skrikig och färgglad pocketbok fångade mig öga. ”Holidays in hell” hette den, och den var skriven av P.J. O’Rourke, en författare jag aldrig hört talas om. Den här bara måste jag köpa, tänkte jag. Jag lyckades skrapa ihop de 70 kronor som krävdes och småsprang till mitt stamhak, Vinylcafét, knappt 100 meter längre ner på gatan, och satte mig ner och läste. För ovanlighetens skull valde jag att skolka resten av dagen.
O’Rourke kunde i ”Holidays in hell” skildra det långsamt söndrande och absurda helvetet i östeuropa med humor, finess och en lagom dos välriktad sarkasm som roade mer än den upprörde eller provocerade. Kritiken mot kommunismen och dess irrläror i mitt hem var intensiv och konsekvent, men sällan välartikulerad och intellektuellt spenstig. O’Rourke visade mig att det var möjligt, rent av produktivt, att närma sig det svåra och tunga med en stor dos hjärtlighet och storsinthet. Många känner till honom främst genom hans odödliga oneliners, (se nedan) men hans journalistiska och teknik bör framhållas minst lika mycket. I synnerhet i ”Holidays in hell” tecknar han levande och nära personporträtt av mer eller mindre vanliga personer i bland annat Polen, Gaza och i Belfast.
Genom att kombinera humor med djuplodande research lyckades O’Rourke beskriva det svåra och komplexa, vilket blev än mer tydligt när jag senare tog mig an verk som ”Eat the rich”, ”Peace kills”, ”Wealth of the nations” (ett tappert försök att bryta ner Adam Smiths gamla klassiker) och ”Don’t Vote – It Just Encourages The Bastards”. Det var dessutom befriande att läsa en författare som fritt kunna röra sig mellan att försvara kapitalismen och att håna dess profitörer i samma mening. Som avhoppad hippie från 68-vågen befann sig O’Rourke till höger på den politiska skalan (”The Republicans are the party that says government doesn’t work and then they get elected and prove it.”), dock fullständigt befriad från all form av moralism och puritanism. Kort uttryckt visade han på det dåraktiga i att helt välja sida.
Journalistiken har förlorat en libertinsk litterär rocker som förkroppsligade ett ideal som i dagens hårda och allvarstyngda klimat håller på att glida oss ur händerna.
Han hade behövts under många år framöver, och jag saknar honom.
Bluesbloggen 