Among lynx – en tidlös käftsmäll

Among Lynx. Foto: Lennart-Brorson

I pressreleasen beskrivs Among Lyx som ”ett band i tiden 2019, med kraftfulla feministiska texter och en musikalisk käftsmällsattityd.”

Jag kan inte särskilt mycket om den nya tidens feminism (inte så mycket om den gamla heller) men jag tror och hoppas att jag kan lite om blues och rootsmusik. Och detta är riktigt bra. Riktigt fett.

Musiken är förvisso i tiden, kraftfull och i synnerhet vital, men minst lika mycket är den tidlös och klassisk. I Evami Ringqvists lät jazzanstrukna röst plockar jag upp hintar av både Beth Hart och Courtney Love, och Moa Brandts gitarrlirr är smutsigt och stöddigt samtidigt som det vittnar om smakfull know how och medveten återhållsamhet.

Dessutom: I och med  Elin “Luffar Lo” Öbergs mäktiga munspel är det ofrånkomligt att tänka att Sverige nu har en ny munspelsdrottning.

Bandet har precis släppt sin nya stöksingel Shameless och det finns en hel del annat material att lyssna in på Spotify.

Shameless.

Jag inser snabbt att detta är ett genuint begåvat och mångsidigt band som utan att det blir kantigt och forcerat lyckas blanda blues, rootsrock, pop och soul. De verkar dessutom vara provocerande unga och har således framtiden för sig.

Inga tour dates planerade i Malmö vad jag kan se, men bandet skulle passa in helt perfekt på mitt stamhak Folk & Rock.

Hur har jag kunnat missa JD Simo!

Förhandslyssnar denna afton på SIMO:s nya album ”Let love show the way”. Låt dig inte luras av den trippiga titeln. Detta är bland det bästa och mest uppfriskande jag hört på väldigt länge. Ok, inte uppfriskande i den meningen att det är fråga om ett bluesmusikaliskt paradigmskifte eller så. Men det är inte långt ifrån. Bandledaren, sångaren och gitarristen JD Simo, blott 30 år gammal (i sammanhanget en fullständig junior) både förvaltar och vitaliserar den – låt oss vara ärliga – tröttaste genren i universum: Amerikansk bluesrock.

Hans gitarrspel är vitalt, totalt obehindrat och bekymmerslöst, rotat i americana, southern rock, Hendrix, Cream, Led Zeppelin, Duane Allman (ja, han använder dessutom Duanes gamla Les Paul, helt sjukt!)  och klassisk blues, typ BB King och Freddie King. Men, inte nog med detta. Jag hör även något färskare influenser som till exempel the Jon Spencer Blues Explosion och kanske även White Stripes. De otaliga förgreningarna till både gammalt och nytt blir aldrig påklistrat eller irriterande. JD Simo har sin eget unika och samlade sound som går rakt in i ryggmärgen.

Han är inte en ung artist som letar efter sitt sound – han hittade det nog redan på BB eller någonstans i morsans mage. Jag tror att det är så det funkar i Nashville.

Som lök på laxen är hans röst mogen, kraftfull och karaktärsfull, men samtidigt precis lagom slyngelaktig och radiovänlig.

J.D. Simo: The Best Guitarist in Nashville?  lyder en rubrik i Guitar World. Nog finns det gitarrister till att gödsla med i Nashville, men nog kunde de ha skippat frågetecknet.

Vilken start på bluesåret 2016! ”Let love Show the Way” kommer ut den 29 januari.

Kolla in denna spelning.

 

 

Landreth håller balansen mellan förnyelse och tradition

Foto: Carl Lender

Sonny Landreth. Jag har EN låt som med honom på min i övrigt, tycker jag, ganska så omfattande blueslista på Spotify. Det säger väl en del om hur mycket koll jag har på den här liraren, som ju är minst sagt namnkunnig. Han har bland annat spelat med Eric Clapton, Eric Johnson och inte minst med John Mayall som är dokumenterat världmästare på att värva de absolut bästa gitarristerna (eller vad sägs om Eric Clapton, Peter Green, Walter Trout och Coco Montoya, för att nämna några).

Det lilla jag hört med honom är också det han mest är känd för: det oortodoxa sättet att spela slidegitarr. Det är med slidegitarr som med så mycket annan inom bluesmusiken: det riskerar lätt att bli schablonartat, förutsägbart och en blek efterapning av till exempel Elmore James spelstil. Sonny Landreths kommande album, ”Bound By the Blues” släpps den 10 juni och är sammanfattningsvis en jordnära produktion med gott om standards, som till exempel Elmore James It hurts me to, Robert Johnsons Dust my broom och den urgamla standarden Key to the Highway. Han framför dessa alster med integritet och med inslag av zydeco, lagom skruvad jazz och säg moderniserad psycho-swap blues. Han klarar av att respektfullt bibehålla essensen av dessa standards, utan att falla in i konformitet och i försök att mimetiskt efterlikna svunna hjältars sound. En svår balansgång. Utan jämförelser i övrigt ser jag Landreth som en lika relevant moderniserare som till exempel den betydligt mer yvige Eric Sardinas.   

Erja Lyytinen tar sig an Elmore James med trovärdighet och känsla

Erja Lyytinen

Förra veckan fann jag Erja Lyytinens senaste album i postfacket. En, fram tills nu, helt okänd artist för mig.

”The Sky Is Crying”, säger givetvis allt. Detta album är en hyllning till världens viktigaste slidegitarrist Elmore James, vilket också innebär att detta skulle kunna vara en ganska pinsam och genant upplevelse. De inspelningar Elmore James gjorde är såpass ikoniserade att det är mycket svårt att ta ett nytt grepp om dem utan att det blir konstigt och allmänt ”awkward”. Det absolut säkraste är givetvis att helt skippa sliden och tolka låtarna i mer modern Texastappning. Jag tänker, för att nämna några exempel, på Stevie Ray Vaughans och Gary Moores pyrotekniska tolkningar att The Sky Is Crying.

Men faktum är att Erja Lyytinen levererar förhållandevis orginaltrogna versioner av några av Elmore James absolut mest kända verk med integritet, känsla, egen prägel och hög grad av trovärdighet. Och kompetens. Hon kan helt enkelt lira riktigt bra.

Vi får höra standards som Person To Person, The Sky Is Crying och inte minst en animalisk liveversion av James absoluta paradnummer Dust My Broom.

I ärlighetens namn blir jag emellertid mest nyfiken på henne som kompositör. Hennes eget verk, King Of The Slide Guitar, är allt annat än ett dussinverk utan en riktigt välgjord låt som andas zydeco, soul och world music (vad jag nu menar med detta!)

Mersmak! Hon finns på Spotify. Kvällen är räddad!

Derek Trucks slidegitarr garanterar gåshud

Derek Trucks. Foto: Carl Lender

Att jag hittills inte nämnt Derek Trucks på bloggen är en smärre skandal. Jag kan inte komma på någon ung hot shot som förvaltar och utvecklar bluesen med så mycket värdighet och stolthet som Derek Trucks. 31 år gammal och redan ett fullblodsproffs med fantastisk dynamik och attack i slidegitarren. Detta för bluesen så karakteristiska sätt att spela gitarr kan i ärlighetens namn bli ganska enformigt, linjärt och utan större mål och mening. Men Derek Trucks målar upp levande, nya figurer med sitt spelande som avviker och överraskar mig.

Den mest fantastiska låt jag hört med Derek Trucks är hans liveversion av Derek and the Dominos Anyday – sublim redan 1970  -nio år innan Derek Truck föddes. Men han skulle alltså komma att framföra den betydligt bättre än Clapton och grabbarna. Lyssna på hans overkliga känsla för tajming, dynamik och och desperata inlevelse. Jag får gåshud.