Är bluesen politisk?

Skärmavbild 2018-09-28 kl. 19.39.08
Stark ordväxling innan valet.

Vad har blues gemensamt med Liberalerna? Vad har blues med politik att göra? Den första frågan är lätt att svara på: Troligen inte särskilt mycket. Överhuvudtaget förefaller våra svenska partiledare att utåt sett ”play it safe” när det kommer till att bekänna färg när det gäller både litteratur- och musiksmak. De gillar sin Astrid Lindgren och Abba. För några val sedan fick samtliga partiledare skicka in sina playlists till någon tidning eller något (jag jobbar inte längre med exakta källhänvisningar) och resultatet var rejält deppigt. Borgarnas listor var sjukt nedslående på grund sin banala ytlighet. Vänsterns var mer cringe på grund av den så förutsägbart skitnödiga ambitionen om att vara ”down with the kids”,  smutsigt proletära och intellektuellt ”woke” samtidigt. Det verkar som att svenska politiker blir ännu opersonligare när de ombeds vara personliga. Vilket kanske hedrar dem. Låt politiken vara i centrum.

Nåväl. Den senare frågan är desto mer intressant, även om svaret ur ett grundläggande perspektiv enkelt och självklart. Givetvis kan man inte prata om bluesmusiken utan att bottna i en tydlig politisk kontext kopplad till rasism, slaveri och den djupast tänkbara ojämlikheten. Men ändå.

Och ena sidan kan – och bör – man hävda att bluesen till sin innersta essens är extremt politisk då dess uttryck och innehåll är sprungen och utvecklad ur en väldigt specifik politisk situation som byggde på ett förtryck av afroamerikaner. Musiken har en stor del av sitt ursprung i afrikanska arbetssånger, även om bluesmusiken, såsom den lät när den började spelas in, de facto var en musikalisk mosaik bestående av afrikansk (vad man nu exakt menar med ”afrikansk”) musik och en mängd olika influenser från europeiska invandrare i den amerikanska södern. Formellt sett var södern mer segregerad än andra delar av USA, men i praktiken pågick ett icke betydelselöst proletärt kulturellt utbyte mellan olika etniciteter och kulturer. ”They smelled each other’s food and they heard each other’s music”, för att citera någon författare i någon bok jag läste någon gång.

Samtidigt var tematiken i låtarna allt annat än uttalat politisk. Den bluesmusik som primärt spelades  – och senare kom att spelas in – under det tidiga och mitten av 1900-talet var primärt musik med ett tydligt syfte: att dansa och kröka till på lördagar. Av den anledningen handlade låtarna snarare om fylle, hasardspel och kvinnor. Man ville, på sina enda lediga kväll, knappast bli påmind om orättvisorna och armodet på bomullsfältet. Jag har också läst att musiken till stora delar var betydligt gladare än den bluesmusik som generellt spelades in under tidigt 1900-tal. Förklaringen? Alan Lomax, musikolog, var en av de första som spelade in bluesmusik som den spelades på fältet. En av de första artister han spelade in var Leadbelly. Alla som hört dessa inspelningar kan intyga att det rör sig om synnerligen rå, primitiv och nedstämd musik som knappast hade förhöjt någon fest. Det som färre känner till är att han erbjöd sig att spela in betydligt muntrare stycken. Dessa valde dock Alan Lomax att inte spela in i någon större utsträckning. Det har hävdats att han gjorde det av någon slags välment politisk förevändning. Att han redan på förhand hade bestämt sig för ett väl förenklat musikaliskt narrativ kring bluesen. Att musiken, enkelt uttryckt, var en musikalisk fond till livet på plantagen som helt skulle gå i moll. Bara detta kan ju ses ett slags om inte förtryck så en ironisk tvist, att de svarta i södern inte ens har fått vara herrar över sin musikaliska historieskrivning. Alan Lomax hade en, får man förmoda, klar uppfattning om autentisk bluesmusik i vilken glädje och upprymdhet inte fick ha en framträdande roll. Men han menade säkert väl, får man förmoda.

Inte heller efter detta har bluesen – som jag ser saken – varit explicit politisk i någon större mening om man jämför med många andra genrer, rock, pop, soul, etc, där budskapen på sina håll varit nästan parodiskt plakatpolitiska på sina håll. Varför? Jag vet inte riktigt. Kanske för att bluesen är så jävla svart och real att det hade blivit farligt på riktigt om Muddy Waters eller BB King opponerat sig? Eller beror det på att bluesen alltid varit en musikalisk underdog, även i jämförelse med andra primärt svarta musikaliska yttringar, såsom RnB och soul? Kan det vara så att bluesmusiker aldrig besuttit det överskottskapital som krävs – kulturellt och ekonomiskt – för att kunna opponera sig? Det känns i alla fall som att många artister blir tydligt politiska och aktivistiska först när de nått en position och status som få eller ingen bluesartist har nått. Bluesen har ju aldrig varit mode. Möjligen är ”the british explosion” under 60-talets början och med med band som Cream och Yardbirds något slags undantag i marginalen. Och de var ju vita, även om de svarta förebilderna, som till exempel BB King, Freddie King och Albert King, fick hänga med lite på kuppen.

Jag kan bara konstatera att den största av dem alla – BB King – vid något tillfälle blev kritiserad av medborgarrättsrörelsen i USA för att han plattade (eller vad det heter) håret och inte sparade ut till afro som var inne då. Han nöjde sig med att konstatera att man aldrig får det man vill ha och att man alltid vill ha det man inte kan få. Krullhåriga vill ha rakt hår och tvärtom. Jag kan väl egentligen inte tänka mig en mer innerlig och koncentrerad definition av vad blues handlar om, för mig. Livslång längtan, åtrå, missnöje och rastlöshet. Ett steg framåt, två steg bakåt. Att få det man vill ha och har drömt om för att sedan hata det och vilja gå vidare. Det allmänmänskliga?

Många vita artister har med den äran och till synes samvetslöst förvaltat arvet väl och jag kan inte låta bli att tänka på att den universella, allmänmänskliga –  och i viss mån då apolitiska –  aspekten av bluesen kan spela roll här. Det finns en inbjudande ofarlighet  – eller ett gränslöst utrymme för alla som vill uttrycka något  – man kan tycka vad man vill om.

 

Annonser

Förlåt.

Jag tänker inte ens gå in på min frånvaro. Låt oss bara säga att jag delvis varit lite down and out och lämna det där. Ett tag fick jag för mig att starta en podd – vilket jag också gjorde – men jag tror att jag kommer att lägga ner den. Oroa dig inte. Den handlade inte alls om blues.

Jag vill också be alla band och promoters/skivbolagspersoner and what not om ursäkt för dålig (obefintlig) respons på det ni skickat in.

Det är inte lönt att ens sammanfatta den tid som gått eller vad som hänt i mitt liv (inget väldigt dramatiskt!), så jag tänker inte ens försöka. Det är lika bra att cut to the chase! Här kommer lite mer eller mindre nya findings och etablerande av fakta. Håll till godo! Mer kommer i framtiden. Hoppas jag.

Aretha är död

Och alla kommer ut som her biggest fan. Oväntat. Jag har egentligen inte lyssnat så mycket på henne, egentligen. Lite konstigt för jag inser hur outstanding hon är. Det kanske är lite som det länge var med Hendrix. Alla säger att musiken är så överlägsen, sakral och samhällsomvälvande att jag inte kan ge det hela en jordnära chans. Musiken har pratats sönder av äldre gubbar i skinnväst. Samma sak var det länge med Beatles. Jag vet inte om det är en mansgrej. Att känna sig speciell och unik. Att tro att det man lyssnar på är outforskat. Konstigt är det.

Fortsätt läsa ”Förlåt.”

Undervärderad bluesman död

J Geils. Foto: Tim Carter
J Geils. Foto: Tim Carter

J Geils avled under tisdagen, 71 år gammal. Som jag tidigare skrivit på bloggen var J Geils gitarrspel undervärderat och delvis missförstått i den meningen att hans främsta bedrifter kom antingen före eller efter det kommersiella genombrottet under 80-talet. Det tidigaste plattorna var stökiga bluesrocktillställningar (lyssna särskilt på ”Full house”) och på äldre år spelade J Geils in flera bra swing- och jazzalbum, bland annat tillsammans med Duke Robillard.

Man måste gå vidare

Det har varit ett turbulent halvår och ibland tappar man på något sig själv i allt som händer. Det är svårt att förklara – inget överdramatiskt har hänt (i mitt liv) – men ibland tappar man fotfästet, och fokus. Man trillar. Reser sig upp, tror allt är ok och sedan trillar man igen. Man blir trött.

Man blir distraherad och ofokuserad. Man bloggar inte heller särskilt mycket. Hjärtesorg tenderar i motsats till den allmänna uppfattningen inte gynna kreativiteten. Inte för mig i alla fall.

Eller kanske lite. Jag har börjat öva lite mer på gitarren. De trista grejerna. Skalövningar och annat. Det repetitiva lugnar mig.

Men idag, när jag vaknade, kändes något. Jag är ju för fan bluesman. Jag har gått igenom saker i livet som gör att jag nog borde ge mig själv ett break och känna lite stolthet över att vara den jag är (med alla brister) och där jag är.

Så idag blir det Fjellis tolkning av Walking blues på repeat. Man måste gå vidare.

Bluesens största hjärta har slutat att slå

Sven Zetterberg
Sven Zetterberg

Det känns sorgligt att återuppta bloggandet där jag senast slutade: med Sven Zetterberg som nu har avlidit i en ålder av 64 år. 

Det har aldrig funnits en bättre eller mer komplett bluesartist i Sverige. Gitarrspelet var explosivt, ”balls out” och modernt, men ändå troget de gamla hjältarna: BB King, Albert King, Albert King, Magic Sam, T-Bone Walker, Otis Rush – you name it. Rösten var helt i en liga för sig och fullt jämförbar med många samtida artister från USA.

Mitt första minne av Sven måste ha varit från bluesfestivalen i Mönsterås 2002. Jag skulle precis ta studenten och dissade studentbalen till förmån för att lyssna på gubbablues tillsammans med farbröder i skinnväst och tanter i batik. Helt ljuvligt. En amerikansk artist vars namn jag nu inte kommer ihåg ställde in och i någon slags panik kallade festivalledningen in en Sven Zetterberg.

”Jaha, han IGEN”, konstaterade min något äldre och mer erfarna kompis lakoniskt.

Det var något elektriskt med Sven från första sekunden. Han gled in på området iförd moderiktiga Ray Bans, Hawaiiskjorta och med en perfekt rågblond rockabillyfrisyr, lojt sippandes på en kaffe. Själva framträdandet med småländska Wolves var världsvant, karismatiskt, kraftfullt och fyllt av en självklar pondus. Sedan den kvällen är Sven nummer ett för mig. Kort efter detta började jag sporadiskt mejlväxla med Sven med den entusiasm man troligen endast uppbådar under adolescensen. Vilka strängar använder du till vilken gitarr? Varför spelar du på en Gibson Trini Lopez? Vilken förstärkare är bäst? Sven, som möjligen kan ha undrat vad jag var för ufo, svarade alltid artigt och skyndsamt.

Själva USP:en i Svens musikaliska eftermäle ligger främst i den högkvalitativa mångsidigheten. Han bemästrande allt från den råa Chicagobluesen till southern soul. Dessutom fick han mig att söka mig vidare i det svarta musikarvet. Han öppnade en ny värld.

De flesta av hans album finns på Spotify, tyvärr inte en hans bästa ”Let me get over it”. Jag har påbörjat en lista.

Jag kan bara låta musiken tala för sig själv och konstatera att svensk blues och soul idag blev oändligt mycket fattigare.

 

I sanning något för alla med Sven Zetterberg

15680185088_a9831e73b9_b
Sven Zetterberg. Foto: Thomas Hjert 

”Something for everybody” heter Sven Zetterbergs senaste album. Och mycket riktigt finns det något för alla på denna platta som kan uppfattas både som mångsidig och spretig, beroende på vilken sida man vaknat på.

Men onekligen måste man ge Zetterberg en eloge för att han inte står still. Han hade kunnat fortsätta på den inslagna vägen, säg i samma stil som på Blues from within från 1999 – hans kanske mest puristiska album som en gång för alla etablerade hans position som Sveriges främsta bluesartist. Istället har han än mer fördjupat sig i southern soul (hans andra paradgren utöver den råa Chicago- och Texasbluesen) men också flörtat med country, bilkörarrock, funk (ish), americana och för all del en del pop.

”Something for everybody” sammanfattar denna nyfikna kärlek till det afroamerikanska musikarvet väl. Det finns blues. Det finns ännu bluesigare blues (Don’t ever leave me.). Det finns soul (The small talk days are over.). Det finns en antydan till jazz (Do we get the chance to play at Fasching now). Det finns en klassisk ballad (once in a while is (bether than never at all)). 

Själv kommer jag alltid vara som svagast för Zetterbergs något högoktaniga powerblues (han är fortfarande en av landets absolut bästa solister.) Icke desto mindre: detta är hans bästa album sedan 2004 års kraftigt underskattade album ”Let me get over it”.