På grund av att jag är bekväm, lat och kanske lite snål var Walter Trout på KB i Malmö i november 2018 en av de sista spelningarna jag såg innan pandemin, med några undantag, såsom The Aristocrats exakt ett år senare. Man saknar inte kon förrän båset är tomt. Som jag känner nu hade jag betalt dyra pengar för att se lite vad eller vem fan som helst live.
Walter Trout, tillsammans med Gary Moore, har för mig länge förkroppsligat balls out-bluesen, i dess yppersta och finaste bemärkelse. Få är de gitarrister som kan komma undan med att ge järnet till 100 procent i början av ett solo, för att sedan öka. ”Where do you go from 100 per cent”, är en vanlig retorisk fråga. ”You go even further”, torde svaret vara om man lyssnar på framförallt Walter Trouts liveplattor från 90-talet. Men på senare år, kanske efter att han höll på att stryka med i en allvarlig leversjukdom, har något hänt. Och jag gillar det. Jag älskar förvisso högoktanig bluesshredd, men på Trouts senare plattor finns en annan variation, finkänslighet, eftertänksamhet och framförallt ett större fokus på låtsnickeriet.
Senaste albumet Ordinary Madness i synnerhet. Trout är fortfarande en bluesvirituos, men han har skruvat ner tempot och visar en imponerande musikalisk mognad. Det är, tack och lov, fortfarande bluesrock, men redan i inledande titelspåret anas ett mörker och en tidsenlig melankoli som som sätter tonen för resterande album.
”My foolish pride” är något så banalt som en lyckad soulballad om att bli gammal och att inse det.
”All out of tears” är en klassisk slowblues i moll för den som fruktat att detta skulle utebli, och ”OK Boomer” ett bra försök till uppgörelse med vår tids eländiga wokekultur. Uppskattas.
I ett mejl till mig beskriver And we should die of that roar sin musik som ”graveyard soul noir”. Det är en väldigt träffande beskrivning, om än ett understatement. ”Deathbed lullabies” är en i sanning modfälld och moloken historia i svartvit. Mest i svart och i olika nyanser av grått, för att vara mer precis. Jag hade för avsikt att lyssna igenom albumet på Pågatåget från Malmö till Landskrona, men till och med vänthallen på Landskrona station var för munter och livlig för att funka till detta album. För så är det. Detta är ett omodernt album, i den bemärkelsen att det kräver din fulla uppmärksamhet och en värdig inramning. Ett glas vin (minst), ett par ordentliga hörlurar och tid att lyssna igenom albumet från början till slut – detta i ett skede av musikhistorien när många nysläppta album kan lyssnas igenom med shufflefunktionen på.
Albumet är väl sammansatt, välproducerat och skildrar en historia, ett skeende med i det närmaste filmiska undertoner. Musiken låter rentav som ett soundtrack till en dyster thriller signerad bröderna Coen eller David Lynch. Det är spaghettivästern som möter rockabilly, som möter en gravt desillusionerad Chris Isaak som möter Nick Cave som möter, och det uppskattar jag extra mycket, en uppenbar och egensinnig gitarrnörd i Harry Hum, som han egentligen heter. Hade albumet bara varit en expose i totalt mörker hade jag nog inte varit lika entusiastisk, men när jag lyssnar på till exempel ”I’d rather be dead”, en släpig jazz- bluesshuffle med glimten i ögat, bra gung och fräscha harmonier, hör jag en lekfull och entusiastisk bluesgitarrist och musiker som uppenbarligen tycker om att ”spela ut” och ha roligt med sitt instrument och den musik han skapar. I det som vid en första lyssning kan framstå som väl dystert hittar jag stora mängder spelglädje, improvisation och musikalisk wanderlust.
Det är inte omöjligt att ”Deathbed lullabies” kommer vara ett album jag återkommer till då och då under den höst och vinter som kommer. Bistra tider kräver sin musik.
Det finns mycket som är svårt här i livet. Att skriva originell blues på svenska som inte blir pajig eller gör att man vill ta fram skämskudden är en sak. Att spela in en bluesplatta i studio utan att förlora den nerv och unika närvaro som finns i en livekonsert är en annan.
Men allt detta – och det vill inte säga lite – lyckas Freddie Nyström band med.
När jag lyssnar på nysläppta ”På väg igen” får jag intrycket av att detta väljoljade band, under ledning av kapellmästare Nyström, samlats i studion en morgon, riggat upp och sedan spelat in hela plattan live i en enda perfekt tagning utan misstag, för att sedan vara hemma igen lagom till kvällsmaten. Jag kan nästan ana svetten och beslutsamheten genom hörlurarna.
Även om bandet helt klart är rotat i den lite tyngre Chicagobluesen (lyssna till exempel på Allt för mig) är de inte rädda för att åka lite off pist och variera den traditionella bluestolvan, utan att tappa fotfästet, som på struttigt souliga Kärlek på burk.
Freddie Nyströms gitarrspel är kontrollerat och starkt med ett övertygande och träffsäkert vibrato, vilket blir särskilt tydligt i Dubbla budskap, en slow blues med Albert King-vibbar. Jag gillar även Tribute to AC, där Nyström spela en shuffle i Albert Collins anda, utan att tappa sin egen stil. Han är explosiv men samtidigt mogen nog att minimera de döda tonerna.
Att som man sjunga på blues på svenska är tufft. Jämförelsen med Roffe Wikström är ständigt närvarande, men i sina bästa stunder sjunger Freddie Nyström på sitt eget sätt. Allra bäst är han när rösten blir övertygande desperat och antar ett Thåströmskt skimmer, som till exempel på Min tur.
”Jag har en plan, Jag ska ta mig genom dan”, sjunger Freddie Nyström.
Med den här plattan tar sig bandet betydligt längre än så. Till en scen nära dig får man hoppas, när livet blivit normalt.
Mycket har redan skrivits om Peter Greens bortgång och många vittnar om hans enorma betydelse inte bara för bluesen, utan för att allt som följde efter 1960-talet.
Jag nöjer mig med att citera världens bästa bluesgitarrist, BB King, när han pratade om världens näst bästa:
He has the sweetest tone I have ever heard. He was the only one who gave me the cold sweats.”
Den utmärkelsen står sig – bandet har för övrigt släppt en hel del nytt material på Spotify – och på torsdagen den 15 augusti spelar bandet i Bluestältet på Malmöfestivalen. Missa inte detta!
Detta gillar jag starkt. Robert Randolph and the Family Band påminner mig starkt om The Bands samarbete med The Staple singers, Solomon Burke, Eric Claptons 70-tals-output, John Legends tidiga verk, Ray Charles och egentligen allt annat som är värt att lyssna på.
Jag har egentligen ganska dålig koll på pedal steel. Vanligen är det ett instrument som jag mest bara konstaterar att det ”finns” liksom, utan att fundera närmare. Men i det här bandet har instrumentet en ledande roll, vilket är väldigt uppfriskande. Ärligt talat, visst kan man klara sig utan ett gitarrsolo i varje låt?
Det nya albumet Brighter days kommer out den 23 augusti.
Men apropå gitarrsolon har ni kanske läst Joe Bonamassas senaste utspel i guitar.com? Det rör sig om en härligt konservativ uppgörelse med moderniteter som ”in ear monitors” och ljudteknikers påfund i största allmänhet. Han tar verkligen strid för rätten at spela högt.
You must admit most all of your favourite guitar sounds are based on an amp working hard through a tough speaker or multiple speaker cabinets. ‘All dials to the right’ worked for Eric, Eddie, Jimi, Leslie and many of us at all levels of legend and skillset. You have to admit that a one-watt amp through a speaker simulation isn’t gonna cut it in comparison to a 100-watt Marshall through four cabs like Alvin Lee had at Woodstock. It is certainly not going to sound like Brian May at Live Aid in 1985, even if it sounds like that in your in-ear monitors.
Jag går på alldeles få spelningar för att egentligen ha koll på hur stort problemet han beskriver är. Det får bli ändring på det. Synd bara att jag inte hittar några verkligt intressanta gigs i Malmö!
I pressreleasen beskrivs Among Lyx som ”ett band i tiden 2019, med kraftfulla feministiska texter och en musikalisk käftsmällsattityd.”
Jag kan inte särskilt mycket om den nya tidens feminism (inte så mycket om den gamla heller) men jag tror och hoppas att jag kan lite om blues och rootsmusik. Och detta är riktigt bra. Riktigt fett.
Musiken är förvisso i tiden, kraftfull och i synnerhet vital, men minst lika mycket är den tidlös och klassisk. I Evami Ringqvists lät jazzanstrukna röst plockar jag upp hintar av både Beth Hart och Courtney Love, och Moa Brandts gitarrlirr är smutsigt och stöddigt samtidigt som det vittnar om smakfull know how och medveten återhållsamhet.
Dessutom: I och med Elin “Luffar Lo” Öbergs mäktiga munspel är det ofrånkomligt att tänka att Sverige nu har en ny munspelsdrottning.
Bandet har precis släppt sin nya stöksingel Shameless och det finns en hel del annat material att lyssna in på Spotify.
Shameless.
Jag inser snabbt att detta är ett genuint begåvat och mångsidigt band som utan att det blir kantigt och forcerat lyckas blanda blues, rootsrock, pop och soul. De verkar dessutom vara provocerande unga och har således framtiden för sig.
Inga tour dates planerade i Malmö vad jag kan se, men bandet skulle passa in helt perfekt på mitt stamhak Folk & Rock.
Det är inte helt ovanligt att framgångsrika artister och musiker hittar sin stil och sedan håller fast vid den resten av karriären. Detta gäller gitarrister i synnerhet, och kanske särskilt de hårdrocksgitarrister som hade sin storhetstid under 80-talet, ingen nämnd ingen glömd men jag tror ni fattar.
Generisk bild
Paul Gilbert är ett fett undantag. Han inledde på allvar sin karriär med metal/cirkus-gitarrbandet Racer X för att sean bilda Mr Big i slutet av 80.talet, ett band som både var musikaliskt fulländat OCH skrev poplåtar som ibland kan mäta sig med de allra bästa.
Om någon mot förväntan undrar vad jag gör pysslar jag just nu med en ”long read” om kvinnors attraktion till gitarrkillar, kopplat till frågan om klassidentitet och lite annat. Det tar lite tid eftersom jag endast har tid att pyssla med detta på helgen och eftersom jag har snårat in mig i 100 resonemang samtidigt.
Till dess vill jag tipsa om kingen Johan Borgh på Instagram. En fantastiskt smakfull gitarrist som verkligen verkar behärska allt vettigt: blues, country och jazz.
Han har dessutom extremt oklanderlig klädsmak i sitt val av piffiga collegetröjor och t-shirts.
På Bluesbloggen gillar vi Yngwie Malmsteen, ok? Bortsett från en del mindre smickrande bitar ur Yngwies privatliv som skildras mästerligt av Anders Tegner i den biografi som utkom för några år sedan backar jag Yngwies konstnärskap till hundra procent. Likt alla rimliga människor älskar jag hans magiska personlighet, infantila självbeundran och orubbliga självförtroende i en värld där alla människor verkar göra en grej av bli ödmjuka på ålderns höst. Inte för att jag som så många andra utger mig för att hata Jante, tvärtom. Jag älskar Jante och hatar människor som hatar Jante och njuter oftast när människor trillar ner från maximalt möjliga fallhöjd. Min beundran grundar sig i att han helt enkelt är så genuin och konsekvent i sin musikaliska output. Visst har inte mycket förändrats sedan 1984, men handen på hjärtat, hur mycket förändrade Chuck Berry eller ACDC sin formula genom åren?
Sammanfattning: Yngwie är en king och en larger than life ekvilibrist som förändrade ALLT i början av 1980-talet. Alla som vet något om något vet att han satte en helt ny standard för hur man kan spela rockgitarr. Har man problem med det kan man sätta sig och lyssna på Mark Knopfler.
Detta är alltså i runda slängar mitt ingångsvärde när jag tar mig an Yngwies kommande album Blue Lightning som släpps den 29 mars. Plattan beskrivs i pressreleasen som något av en back to the roots-platta med primärt covers av artister som har inspirerat Malmsteen genom åren, som till exempel Eric Clapton, Stones (tydligen!) och, mindre förvånande, Deep Purple.
Det är lätt att kritisera rockartister som i medelåldern vill gå tillbaka ”where it all began” – Gary Moores bluesplattor dissas till exempel fortfarande av många purister som ”hårdrock”. Och visst är det så att man måste gilla Yngwie skarpt redan innan man lyssnar på denna plattan. Den kommer att omvända noll personer men provocera desto fler.
Härligast är hans fläskiga cover av Paint it black. Respektlösheten är fullständig och det är därför det också blir så bra.
Lite förvånande lyckas han också – i sammanhanget – väl med heliga While my Guitar gently weeps. Vördsamt och delikat framförd? Fuck no. Detsamma kan sägas om ZZ Tops Blue Jean blues som framförs med imponerande realness och auktoritet.
Minst lika fascinerande är att Yngwie, trots att han tillbringat större delen av sitt liv i USA, inte har lärt sig engelska.
Yngwies sångröst kritiseras ofta och visst är kontrasten mellan gitarrspelet och sången inte sällan häpnadsväckande. Minst lika fascinerande är att Yngwie, trots att han tillbringat större delen av sitt liv i USA, inte har lärt sig engelska ordentligt. Därför blir det onekligen ”lite” after ski på sina ställen, som på Smoke on the water. Var han verkligen tvungen att välja ut just den?
Förvånande väl framför han dock Claptons underskattade pärla Forever man. Det blir arenarock givetvis, men på ett bra sätt.
Sammanfattningsvis gör Yngwie det allra bäst när han väljer ut låtar som ligger långt från hans ordinarie katalog. Visst är tolkningen av Foxey Lady klanderfri men den tillför inte särskilt mycket. Man har på något sätt hört den förut.
Nästa gång Yngwie spelar en runda i Sverige är det jag som säkrar en biljett. Som vanligt när jag lyssnar på Yngwie tycker jag under tio minuter att det är det bästa jag hört i mitt liv. Sedan brukar jag tröttna men det spelar ingen roll. För vem är som Yngwie!
Bluesbloggen 