Gunget lever för igår men håller för idag

Albumtiteln säger mycket, men inte allt: Gunget må vara ett band som kraftigt vurmar för 70-talet – jag hör både Nationalteatern och November efter en första lyssning – men nog är detta en grupp som står stadigt på egna ben i egen rätt.

EP:n ”Lever för igår” (som släpptes i januari) är ett stort, mustigt och dynamiskt album med låtar som jag inte tror skrevs i en hast. Detta är mogna och välskrivna kompositioner som befinner sig i ett behagligt gränsland mellan progg, psykedelisk rock och 70-talsaktig ZZ Top-boogie.

Bandet är tajt och samspelt och Johan Anderssons sång imponerar särskilt. Han växlar mellan obehindrat mellan det råa (titelspåret) och det känsligt souliga, som på Raketen. Han har dessutom bra krut i gitarren med jämna mellanrum och jag hade personligen inte skrivit ett enda protestbrev om han spelat ut lite mer!

Detta är bandet för dig som kan tänka dig ett lite souligare, bluesigare och mer laid back Dundertåget, om jag nu ska nämna en mer nutida referens.

En timme bluespower med Freddie King

Kan väl behövas så här mitt i veckan.

Peter Banks, Johnny Marr och BB King

Jag hade faktiskt missat att Peter Banks, gitarrist på Yes två första album, har gått bort, endast 65 år gammal. Även om Steve Howe har kommit att bli den gitarrist jag mest förknippar med bandet, kan Peter Banks roll i bandet knappast underskattas. Lyssna själv på det självbetitlade debutalbumet Yes från 1969. Ett något råare, mer organiskt sound än det som komma skulle några år senare. Själv uppskattar jag ju det hatade Tales from the topographic Oceans från 1973. Extremt bombastiskt och för mycket av allt.

Annars då?

Lyssnat – en smula – på Johnny Marrs nya The Messenger. Helt klart bra, men någon saknas. Gissa vem, etc etc! Kanske ett bevis på att ett band alltid behöver en stark och personlig sångare vilket Johnny Marr inte är. Men visst finns det guldkorn.

Äntligen har Spotify laddat upp den fantastiska liveplattan Together for the first time med BB King och Bobby ”Blue” Bland från 1974. Bara att lyssna och njuta av två killar som spontant och otvunget gör saker tillsammans!

Missa för allt smör i Småland inte heller Live att Filmore East från 1971. Epic stuff!

Gott nytt år.

Idag är det nyår.

2012 har bland annat inneburit: nytt jobb, ny lägenhet och en hel del annat. Därför har jag inte hunnit blogga så mycket som jag brukar.

Jag hoppas jag kommer ta tag i detta under 2013. OBS: Inget löfte!

James Brown släppte fram BB King

Hej på er. Halvligger lite här i någon slags suspekt ställning i sängen och dricker vin. Så något avancerat inlägg blir det icke. Men jag skulle ändå vilja tipsa om denna härliga spelning. Den annars inte helt ödmjuka James Brown släpper upp BB King -kungen – på scen.

Annars då? Inte mycket. Har börjat lyssna en del Claptons nedkrökade katalog från sent 70-tal, tidigt 80-tal. Inte så dåligt alls. Lyssna till exempel på Another Ticket. Gitarrspelet är knappast i fokus, då Clapton under denna tid verkligen försökte undfly rollen som gitarrhjälte.

Rory Gallagher lät gitarren tjuta lite bäst fan den ville

Rory Gallagher. Som alla andra bra gitarrister gjorde han rejäla miner.

Rory Gallagher är gitarristen för dig som gillar när den kompromisslösa bluesen möter rock med en touch av country. Eller ja, Rory Gallagher är en artist för alla egentligen. Gallagher lyckades kombinera frenetisk intensitet med teknik, känsla och tajming.

Bäst är liveplattorna, inte helt oväntat. Han behärskade hela spekrat. Täta boogies. Långsamma slidenummer och vass bluesshuffles som går direkt mot strupen. Och finstämda bluesballader. Och utflykter mot det betydligt mer laborerande. Lyssna, till exempel, på jazziga There’s a light.

I Rory Gallaghers gitarrspel kan man rimligen dra slutsatsen att gitarrister som Stevie Ray Vaughan och Eddie Van Halen har hittat influenser. Jag tänker framförallt på Gallaghers enorma ”bett” och attack i gitarrspelet. Hans fantastiska diskantrika ton kom att bli hans signum och ett skolexempel på hur man bäst nyttjar en gitarr med single coil-mickar. Istället för att försöka undvika rundgång och skrikiga övertoner gjorde han det rakt motsatta. Hans pinch harmonics och ettriga bends särskiljde honom från mängden.

Bäst är inte helt oväntat liveplattorna. Jag har såklart gjort en liten lista.

Rotary Connection – en ny trevlig bekantskap

När jag idag lyssnade igenom denna trevliga blueslista jag fann på Tunigo, slog hjärtat några extra slag när turen kom till Rotary Connections helt fantastiska version av Stormy Monday, en låt jag bloggat om tidigare. Nu kommer jag väl antagligen alltid sätta T-Bone Walkers originalversion på första plats, men denna respektlösa soulversion hamnar lätt på pallplats. Släpig ljudbild. Jazzigt. Något pårökt. Jag gillar det väldigt mycket. Överhuvudtaget har jag inte tidigare lyssnat på denna fantastiska psykedeliska orkestergrupp som existerade mellan 1966 och 1974, bildat av Marshall Chess, son till Leonard Chess.

Mellan 1967 och 1971 leddes bandet av Minnie Riperton, mest känd för Lovin’ you. Hon gick allt för tidigt bort i bröstcancer 1979, endast 31 år gammal.