Jag har sagt det förr och jag säger det nu igen. Joanne Shaw Taylor kan mycket väl vara världens bästa bluesrocker just nu. Hon lirar som Johnny Winter och sjunger som jag vet inte vem.
Etikett: Johnny Winter
Eklektiskt med Joe Louis Walker
Fick Joe Louis Walker senaste album, Everybody wants a piece, skickat till mig. Sin tradition trogen levererar Joe Louis Walker maffig big city slick blues med precis lagom dos soul och funk. Plattan är knappast ortodox utan ett eklektiskt lapptäcke. Detta kan både ses som en styrka och en svaghet. En styrka då jag inte hinner bli uttråkad. En svaghet då plattan, och andra sidan, cruisar fram ganska mycket i treans växel utan att riktigt tända till. Ett stabilt hantverk producerat av Paul Nelson (som spelat med Johnny Winter) tveklöst, men det låtrt inte som att någon direkt svettades i studion.
Men, standout tracks finns givetvis. Att Walker har sin bakgrund inom gospeln är tydligt, och det märks extra mycket i lugna spår som Witchcraft, Wade in the wather, och gospel blues som hade kunnat vara en ännu bättre låt om Walker bara lämnat wah wah-pedalen hemma. Hans röst är stark, säregen och tveklöst en stämma jag vill uppleva live.
Världens lojaste publik?
Johnny Winter i absolut högform. Och en publik som inte förstår vad de upplever. Coola danska kids.
Johnny Winter var trogen bluesen
Johnny Winter här avlidit, 70 år gammal.
Med dagens mått kanske inte Winters gitarrspel imponerar i teknisk bemärkelse, men under 60- och i början av 70-talet var han en av de absolut främsta, helt i klass med till exempel Eric Clapton, om inte bättre. Den kanske främsta anledningen till att Winter inte nått den kommersiella framgång som många av hans samtida konkurrenter, var helt enkelt att han var bluesen/bluesrocken trogen under hela sin karriär. Desto större anledning till poängtera att Winter länge var själva normen för modern bluesgitarr. Utan Winter, ingen Stevie Ray Vaughan, utan Winter ingen Joe Bonamassa – och såvidare.
Rent stilmässigt skulle ju Winter kunna vara en ytterst tråkig och repetitiv gitarrist. Han var tämligen trogen bluesskalan och inte minst tolvan. Icke desto mindre var han en av världens mest spännande och bästa gitarrister. Dels på grund av hans frenetiska aggressivitet, men också på grund av att vågade spela dynamiskt – han växlade mellan mjukt, hårt och snabbt. Notera också de kvicka växlingarna mellan oktaver. Att till exempel snabbt växla mellan tredje och femtonde bandet i en blues som går i G blev något av hans signum.
Rekommenderad lyssning?
Jag skulle säga att allt från 60-talet och tidigt 70-tal är väldigt bra. I den senare delen av Winters karriär tappade han dessvärre lite stuns och han förlitade sig väl mycket på pedalerna. Det blev för maffigt – för min smak.
The Woodstock experience. en absolut klassiker!
Johnny Winter and live ett jäkla drag! Odödlig cover av jumpin jack flash!
Missa för allt smör i Småland inte Winter när han spelar med Mike Bloomfield och Al Cooper.
Willie ”Big Eyes” Smith spelade på Hard Again
Ännu en bluesens trotjänare har lämnat in handduken. Igår dog Willie ”Big Eyes” Smith i ett slaganfall, 75 år gammal. Även om han först gjorde sig ett namn som munspelare, sadlade Smith om till trummis i slutet av 1950-talet. Anledningen? Den gamla vanliga: det är ont om trummisar! Han kompade därefter Muddy Waters – som från början inspirerat honom till att lira munspel – och spelade bland annat in Muddy Waters sings Big Bill Broonzy från 1960.
Han blev sedan fast medlem i Muddy Waters band, för att sedan ta en paus i mitten av 60-talet, tydligen för att köra taxi. Oklart varför. Men han kom snart tillbaks och spelade bland annat på en av mina favoritplattor, Hard again med Muddy Waters. En riktig superplatta där Johnny Winter briljerar. Alla måste lyssna, för på denna platta finns den bästa versionen av Mannish Boy.
Vila i frid Big Eyes och känn dig stolt.
Läs mer: Svenska Dagbladet.
Gitarrvärlden är innovationsfientlig
New York Times summerar smakfullt årets idéer på sin hemsida. Roliga filmer, snygg design! Speciellt gillar jag gitarren som aldrig stämmer ur sig, även om det, som sagt, länge funnits alternativ som dock ansetts vara töntiga och ”sterila”. Jag tror Johnny Winter faktiskt spelar på en sån där gammal 80-talsgitarr numera. Säkert praktiskt, men väldigt fult.
Faktum är att många gitarrer faktiskt är riktigt, riktigt dåliga i det avseendet. Som min Telecaster Thinline. Stallet är riktigt omodernt och gör det omöjligt att intonera gitarren. Ändå har gitarren knappt tio år på nacken, och ändå gav jag över 10 000 kronor i nypris, fast jag visste att gitarren i princip är skit. Mem den är ”charmig”.
Bluesbloggen 