Dag 30: Min favoritlåt från den här tiden förra året: You can call me Al

Minnet är speciellt och selektivt. Och i mitt fall otroligt dåligt. Säkerligen fanns det en alldeles speciell låt i mitt liv för exakt ett år sedan. Men vilken? Har ingen aning! Det jag däremot minns är att jag för ganska exakt ett år sedan befann mig i Belgrad på semester. Stadens nattliv under sommaren är något alldeles, alldeles speciellt. Alla stadens klubbar flyttar ut på pråmar längs floden Sava, och där kan man hitta allt ifrån ruffiga indieklubbar till stekiga jetsetklubbar med brudar som dansar poledance. Bara att välja. Jag, som inte ens brukar gilla att gå på klubb, hade oftast jäkligt kul. Att resa själv kan ha sina sidor. Man är utelämnad, och en del dötid uppstår. Men jag lovar att du möter folk du aldrig skulle träffat annars. Åtminstone på pråmarna i Belgrad.

Mitt eget favoritställe – föga förvånande – var ett ställe där liveband spelade. Varför jag minns just You can call me Al? Basisten i coverbandet, vars namn jag inte minns, satte bassolot perfekt. Bara en sån sak.

 

Dag 29: En låt från min barndom: R.O.C.K

Detta är min första platta någonsin. Den kom ut 1988, och det var då världens bästa låt, helt enkelt.

Dag 28: En låt som får mig att känna mig skyldig – I started something I couldn’t finish

Denna fattar jag ärligt talat inte. Skulle musik kunna få en att känna sig skyldig? Hur då? Såvida man inte har en grej för nazistiska marscher eller Ultima Thule borde man ju känna sig rätt safe? och även om man hade en grej för nazistiska marscher eller Ultima Thule hade man säkert inte känt sig skyldig ändå.

Ur ett större mer katolskt perspektiv borde jag kanske känna både skuld och skam. Blues, rock- och popmusik handlar ju så ofta om sprit, sex och gud vet vad. Men detta är inget jag dagligen brottas med.

Fast det är klart. Denna kan väl alla relatera till?

 

Dag 27: En låt jag skulle vilja kunna spela på instrument: Take five (George Benson)

Alltså. Det finns ju hundratals låtar jag skulle vilja kunna spela på gitarr. kanske tusentals? Omöjligt att välja en. Men idag är jag på jazzigt George Benson-humör och jag lyssnar speciellt på hans fantastiska tolkningar av Dave Brubecks klassiska standard Take five. Vilka licks han ligger inne med Benson. Jag tycker nog han är världens bästa gitarrist. Fantastiska chops, fraseringar men också smakfulla Wes Montomerianska oktaver. Kungen. Dessutom: världens bästa platta är och förblir It’s Uptown. 

Dag 26: En låt jag kan spela på instrument: Hideaway

Freddie King - en sann bluesmaster.

En av de första blueslåtarna jag lärde mig spela var Hideaway. Freddie Kings instrumentala klassiker, som han spelade in 1960. Det är en otroligt bra låt att lära sig som ung blueskille. Låten är distinkt och inte bara en orgie i toner. Själva temat/introt avviker ganska mycket från den pentatoniska bluesmallen, vilket kanske också gjorde att den stack ut och blev så populär under 1960-talet. Eric Clapton gjorde låten känd för en ännu större publik på albumet han spelade in med John Mayall 1966, den så kallade ”Beano”-plattan. Han version är något vildare, mer distad och avskalad. Vilken version som är bäst är givetvis en smaksak.

Själva riffet är egentligen en variant av en Hound Dog Taylors, sägs det. Jag vet i skrivande stund inte vilken låt det skulle vara, men det låter fullt troligt. Magic Sam, Chicagobluesens gigant, spelade in sin version av låten redan 1961 – Do the camel walk. 

 

En låt som får mig att skratta: Surfin’ Bird

Obegripligt nog listar Annika Surfin’ Bird som en låt hon numera hatar. Jag älskar den av samma anledning som hon hatar den.

Peter:”huh, that’s odd I thought that would be big news”

brian:”you thought what would be big news?”

Peter:”well there seems to be an absence of a certain ornithological piece, a headline regarding mass awareness of a certain avian variety”

Brian:”What are you talking about?”

Peter:”Have you not heard? It was my understanding that everyone had heard”

Brian:”Heard what?”

Stewie:’BRIAN DON’T!”

Peter:” A wella bird bird bird bird is the word bird bird bird bird is the word A wella bird bird bird bird is the word bird bird bird bird is the word
brian don’t you know about the bird? well peters gonna tell you about the bird!”

Dag 24. Låten som spelas på min begravning: Om jag var en slashas/Jag vill leva fri

Så sant det är sagt.

Vissa saker man inte helt förklara. Jag tycker inte Kal P. Dal direkt är världens, Sveriges eller Skånes bästa artist. (Kanske Arlövs.) Men en gång i livet – för inte så för många år sedan – gick orden i Om jag var en slashas/Jag vill leva fri rakt in i hjärtat. Hur banalt det än låter. Den skåning som inte skrålat med i Kal P. Dals texter finns inte. Och Om  jag var en Slashas summerar allas vår önskan, oberoende av klass, status, yrke eller hudfärg.

Jag vill leva fri. Jag vill göra vad jag vill. 

Dag 23: En låt jag (kanske) vill ha på mitt bröllop: Shave Yo’ Legs

Eric Bibb.

Skämskuddescenariot nummer ett är inte när en partiledare försöker fria i direktsänd teve vid en illa vald tidpunkt. Eller när ingen skrattar under stand up comedyn.

Skämmigt på en helt annan nivå är det finstämda ”romantiska” ögonblick i kyrkan då det ska sjungas för det lyckliga brudparet. Det är så klassiskt.

I upplösningen av denna uppstyltade och överdrivet högtidliga amatörteater ska det helt plötsligt sjungas och med känsla därtill. En stackars solist, ofta kvinnlig, ska framföra en banal kärleksmelodi – på svenska oftast –  ackompanjerad av ett piano. Inget jobb jag avundas. På Bröllopsguiden hittar jag de vanligaste melodierna. Går ej igång på de låtar som presenteras.

Men en fin låt jag kommer att tänka på är Eric Bibbs Shave yo legs . Jag tycker helt enkelt den säger väldigt mycket med väldigt enkla medel. Så kanske kommer den en dag höras i ett Rådhus nära mig, vem vet.

Dag 22: En låt jag lyssnar på när jag är ledsen: Soulshine

Musik är själva grejen när man är ledsen. Musik är för ledsen vad barnet är till modern. All bra musik föds ur missnöjdhet, ilska, desperation, sorg eller uppgivenhet. Att detta gäller bluesen i synnerhet är givet. Även om det finns många goda exempel på jovialisk blues (se nedanstånde inlägg) är musiken till sitt innersta väsen en missnöjesyttring.

Men om jag ska välja en låt jag i vintermörkret lyssnade mycket på blir det The Allman Brothers Soulshine. Jag tycker det är en låt som både musikaliskt och textmässigt rustar upp, istålsätter och värmer. Om man kan tala om varmt gitarrljud – och det kan man – är Warren Haynes ett måste. I klippet nedan hör vi även underbarnet Derek Trucks visa vad han går för.

Dag 20: En låt jag lyssnar på när jag är arg: Under Pressure

Denna känns svår, eftersom jag just nu är ganska glad, överlag. Livet ser, på det stora, ganska ljust ut för tillfället. Stora saker hägrar. Jag ska flytta till Stockholm och dessutom bli sambo med en underbar tjej, för att bli något privat.

Jag kan lätt rada upp låtar jag lyssnar på när jag är ledsen (Blues, och Morrissey…), men arg? Igår såg jag den underbara filmen It’s kind of a funny story med underbara Zach Galifianakis. Filmens bärande tema är varken ilska eller vrede, men den finns där, och ventileras rent musikaliskt i en underbart drömskt scen där huvudrollsinnehavarna brister ut i skönsång. Låten? Under pressure, så klart. Den lättar onekligen på trycket.

Se filmen!