Trist gitarrmobbning på Youtube – inget nytt. Fast ändå trist.

Snart läggdags efter en trevlig ölkväll i Lund med en gammal kollega. Surfade runt lite på Youtube efter trevliga gitarrklipp. Hittade givetvis många, men kom också över en hel del klipp med titlar som ”worst guitar solo ever” eller ”this kid sucks”. Människor tar sig tid att hitta klipp med oftast unga gitarrister som spelar gitarr. De kopierar, får jag jag förmoda?, klippen och utsätter sedan dessa tonåringar för vad som inte kan kallas annat än nätmobbning. Knappast något nytt under solen, men väldigt tråkigt att se.

Jag har mycket att skriva om detta, efter att under några år hängt på Sveriges största gitarrforum, GMF. Men det får bli en annan gång. Dags att sova!

Dag 30: Min favoritlåt från den här tiden förra året: You can call me Al

Minnet är speciellt och selektivt. Och i mitt fall otroligt dåligt. Säkerligen fanns det en alldeles speciell låt i mitt liv för exakt ett år sedan. Men vilken? Har ingen aning! Det jag däremot minns är att jag för ganska exakt ett år sedan befann mig i Belgrad på semester. Stadens nattliv under sommaren är något alldeles, alldeles speciellt. Alla stadens klubbar flyttar ut på pråmar längs floden Sava, och där kan man hitta allt ifrån ruffiga indieklubbar till stekiga jetsetklubbar med brudar som dansar poledance. Bara att välja. Jag, som inte ens brukar gilla att gå på klubb, hade oftast jäkligt kul. Att resa själv kan ha sina sidor. Man är utelämnad, och en del dötid uppstår. Men jag lovar att du möter folk du aldrig skulle träffat annars. Åtminstone på pråmarna i Belgrad.

Mitt eget favoritställe – föga förvånande – var ett ställe där liveband spelade. Varför jag minns just You can call me Al? Basisten i coverbandet, vars namn jag inte minns, satte bassolot perfekt. Bara en sån sak.

 

Låt jag minns från min barndom (repris) En fladdermus i mitt tak – Arja Saijonmaa

Det är tid att sjunga sånger. Album jag minns.

Glöm föregående inlägg! Visst, jag erkänner att Shabooms R.O.C.K. var den första singel jag köpte/valde. Fair enough. Men ett betydligt mer innerligt och bestående intryck gjorde morsan på mig när hon spelade upp den helt underbara LP:n ”Det är tid att sjunga sånger”, från 1977.

Arja Saijonmaa. Vilken underbar sångerska. Vilken kvinna. Jag älskar verkligen hjärtligheten och ärligheten i hennes artisteri.

Jag lyssnar kanske inte dagligen på henne, men detta album minns jag mycket väl. Min mamma skulle tvunget lalla med i dessa fantastiska sånger, signerade Mike Theodorakis, som berättade historier om arbetets  – det riktiga arbetets – oglamourösa, fula verklighet, och jag var så otroligt rädd för att någon kompis skulle komma förbi och höra min mamma när hon skrålade på. Lide pinsamt med en falsksjungande morsa.

Detta är riktig arbetarmusik som utgör soundtracket till familjen Moséns liv på Munkhättegatan i Malmö. ”Varje Morgon” skulle kunna handla om min farsa, Kockumiten, som varje dag sedan det tidiga sjuttiotalet tog cykeln när till hamnen för att jobba.
Finsk-grekisk blues med känsla, innerlighet, sorg och melankoli.

Själv minns jag, av någon anledning, mest En fladdermus i mitt tak.  

Dag 29: En låt från min barndom: R.O.C.K

Detta är min första platta någonsin. Den kom ut 1988, och det var då världens bästa låt, helt enkelt.

Dag 27: En låt jag skulle vilja kunna spela på instrument: Take five (George Benson)

Alltså. Det finns ju hundratals låtar jag skulle vilja kunna spela på gitarr. kanske tusentals? Omöjligt att välja en. Men idag är jag på jazzigt George Benson-humör och jag lyssnar speciellt på hans fantastiska tolkningar av Dave Brubecks klassiska standard Take five. Vilka licks han ligger inne med Benson. Jag tycker nog han är världens bästa gitarrist. Fantastiska chops, fraseringar men också smakfulla Wes Montomerianska oktaver. Kungen. Dessutom: världens bästa platta är och förblir It’s Uptown. 

En låt som får mig att skratta: Surfin’ Bird

Obegripligt nog listar Annika Surfin’ Bird som en låt hon numera hatar. Jag älskar den av samma anledning som hon hatar den.

Peter:”huh, that’s odd I thought that would be big news”

brian:”you thought what would be big news?”

Peter:”well there seems to be an absence of a certain ornithological piece, a headline regarding mass awareness of a certain avian variety”

Brian:”What are you talking about?”

Peter:”Have you not heard? It was my understanding that everyone had heard”

Brian:”Heard what?”

Stewie:’BRIAN DON’T!”

Peter:” A wella bird bird bird bird is the word bird bird bird bird is the word A wella bird bird bird bird is the word bird bird bird bird is the word
brian don’t you know about the bird? well peters gonna tell you about the bird!”

Dag 24. Låten som spelas på min begravning: Om jag var en slashas/Jag vill leva fri

Så sant det är sagt.

Vissa saker man inte helt förklara. Jag tycker inte Kal P. Dal direkt är världens, Sveriges eller Skånes bästa artist. (Kanske Arlövs.) Men en gång i livet – för inte så för många år sedan – gick orden i Om jag var en slashas/Jag vill leva fri rakt in i hjärtat. Hur banalt det än låter. Den skåning som inte skrålat med i Kal P. Dals texter finns inte. Och Om  jag var en Slashas summerar allas vår önskan, oberoende av klass, status, yrke eller hudfärg.

Jag vill leva fri. Jag vill göra vad jag vill. 

Dag 23: En låt jag (kanske) vill ha på mitt bröllop: Shave Yo’ Legs

Eric Bibb.

Skämskuddescenariot nummer ett är inte när en partiledare försöker fria i direktsänd teve vid en illa vald tidpunkt. Eller när ingen skrattar under stand up comedyn.

Skämmigt på en helt annan nivå är det finstämda ”romantiska” ögonblick i kyrkan då det ska sjungas för det lyckliga brudparet. Det är så klassiskt.

I upplösningen av denna uppstyltade och överdrivet högtidliga amatörteater ska det helt plötsligt sjungas och med känsla därtill. En stackars solist, ofta kvinnlig, ska framföra en banal kärleksmelodi – på svenska oftast –  ackompanjerad av ett piano. Inget jobb jag avundas. På Bröllopsguiden hittar jag de vanligaste melodierna. Går ej igång på de låtar som presenteras.

Men en fin låt jag kommer att tänka på är Eric Bibbs Shave yo legs . Jag tycker helt enkelt den säger väldigt mycket med väldigt enkla medel. Så kanske kommer den en dag höras i ett Rådhus nära mig, vem vet.

Dag 22: En låt jag lyssnar på när jag är ledsen: Soulshine

Musik är själva grejen när man är ledsen. Musik är för ledsen vad barnet är till modern. All bra musik föds ur missnöjdhet, ilska, desperation, sorg eller uppgivenhet. Att detta gäller bluesen i synnerhet är givet. Även om det finns många goda exempel på jovialisk blues (se nedanstånde inlägg) är musiken till sitt innersta väsen en missnöjesyttring.

Men om jag ska välja en låt jag i vintermörkret lyssnade mycket på blir det The Allman Brothers Soulshine. Jag tycker det är en låt som både musikaliskt och textmässigt rustar upp, istålsätter och värmer. Om man kan tala om varmt gitarrljud – och det kan man – är Warren Haynes ett måste. I klippet nedan hör vi även underbarnet Derek Trucks visa vad han går för.

Dag 21: En låt jag lyssnar på när jag är lycklig: Let the good times roll

Bobby Bland - still going strong.

En fantastiskt energi och glädje, som förhoppningsvis sprider sig till och parar sig med den glädje man själv upplever, alstras ur den fantastiska energi som uppstod mellan BB King och Bobby ”blue” Bland i en inspelning från The Cocoanut Grove från 1976. Dessa två bluesgiganter har spelat in två livealbum, båda under 1970-talet, båda klart hörvärda av olika anledningar.

Together from the first time från 1974 präglas av en intim, svettig klubbstämning med mycket ”ad lib” och inspiration.

Together again live från 1976 då, har en något pampigare, luftigare bigbandfeeling. Fläskigare, maffigare och fler hästar under huven. Let the good times roll, som de inleder med, tycker jag är en helt magisk version av låten. Då ska man komma ihåg att det är en riktig jumpblues-klassiker, skriven av Louis Jordan, ännu en av många legender, och utgiven redan 1946.

Vilket som är bäst? Ren smaksak. Köp båda! Finns ej på spottan.

Här ett klipp från 1977. Två killar har väldigt roligt när de visar vem som fullständigt ägde scenen under 1970-talet. Man skulle varit där.