Tänk om han bara hade fått några år till?

Plattornas platta.
Plattornas platta.

Vad säger man? Ena dagen finns en gigant, en konstant att räkna med. Nästa dag inte alls. Det är omöjligt att överskatta David Bowies inflytande på all popmusik som har producerats från 1970-talets början och framåt.

Mitt mest personliga minne stammar från min högstadietid, jag skulle tro från sjunde klass. Jag och min kompis Joar hade precis på allvar upptäckt popmusikens kraft, och vi samsades om att lyssna på blandband som Joar hade spelat in från sin farsas LP-samling. Två kassetter stod ut: The Who:s Live at Leeds och inte minst the Rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars med David Bowie. Joar, som ständigt låg steget före, hade dessutom lärt sig hela låten – ish – på gitarr. Således var också Ziggy Stardust den första låt jag lärde mig på gitarr. Något år senare lärde jag mig att den fenomenala gitarristen hette Mick Ronson, och att hans sista verk kom att bli produktionen av Morrisseys Your Arsenal från 1992, där Morrissey (min husgud om någon missat det), för övrigt, stjäl minst sagt frisk från Bowie på I know it’s gonna happen someday. Som Bowie dessutom gjorde en cover på något år senare.

Är Bowie blues? Ja, mer än vad många kanske fäster vikt vid. Jag såg igår denna dokumentär på SVT Play. I den framgår det tydligt att Bowies karriär fick en rejäl injektion i mitten av 1970-talet då han åkte till USA och började samarbeta med svarta musiker. Funkiga Young Americans är ett exempel. Superhiten Let’s Dance (där allas vår Stevie Ray Vaughan lirade gitarr!) ett annat.

Musikvärlden blir sig aldrig lik. Men, samtidigt, vilket produktivt liv. Och vilken final det blev. Jag lyssnade igår på Blackstar, en stark och värdig men samtidigt sorglig historia. Värdig och stark då jag inte kan tänka mig ett bättre avslut, ett bättre farväl. Sorglig då Bowie lyckades förnya sig in i det sista. Tänk om han bara hade fått några år till?

Läs även Fredrik Strage: 10 Bowiefaser vi aldrig kommer att glömma. 

 

Annonser

Aynsley Lister – britt med bra bett

Aynsley Lister
Aynsley Lister. Foto: Tim Ellis.

Jag gillar när jag surfar runt på Spotify och tror mig upptäcka en ”ny spännande och ung artist”. För att sedan upptäckta av vederbörande har släppt över tio album och två live-DVD:er. Som med Aynsley Lister från England. Jag kan, efter ytligt lyssnande, konstatera att det inte rör sig om patriotisk brittisk blues i Creams eller tidiga Fleetwood Macs anda. Lister håller sig relativt trogen den amerikanska Texasbluesrocken. Utan att för den skull spela över eller överanvända wah wah-pedalen vilket ju helt ärligt är ganska vanligt i genren.

Visst är det ganska mycket Stevie Ray Vaughan över Aynsley Lister. Men inte bara. Han spelar melodiskt, dynamiskt, med bett och med god känsla för feeling. Som på covern av Purple rain.

Javier Vargas – en motherfucker

Javier Vargas
Javier Vargas

Javier Vargas är knappast en rookie, som jag förstår det. Icke desto mindre är det en ny bekantskap för mig. Hans senaste album, From the dark, damp ner i brevlådan för allt för lång tid sedan och jag har slarvat med att recensera den, bland annat på grund av livet och jobbet. Ni vet hur det är. Men, jag är trots det otroligt smickrad över att så många bolag/promoters/whatevers väljer att skicka skivor till mig! Att någon tar sig tid och skickar en skiva är grymt kul. Jag lovar att jag skriver om allt, även om det ibland dröjer. Ett brev betyder så mycket!

Nu till Vargas. From the dark är för mig ett klassiskt bluesrockalbum, präglat av ”know how” och genuin hantverksmässighet. Detta är professionellt producerat med en klar touch av west coast rock och soulrock. Soundet är bitvis Stevie Ray Vaughnskt kompakt, men ändå spatiöst och dynamiskt. Främst imponeras jag av Vargas slide-gitarr som ibland påminner om en samlad och strukturerad Eric Sardinas, som jag hade förmånen att se som förband till Steve Vai för några år sedan. Ett spår som står ut för mig är den något kosmiska soulbluesen Radioactivity, slowbluesen Inner sun och inte minst den akustiskt färgade slide-eskapaden Esperanto som nog både både på Ry Cooder och säg Duane Allman hade respekterat och gett the nod of approval.

Min enda invändning är att detta är kanske väl in the pocket? Kanske för välproducerat och safe? Javier Vargas är nog en riktig motherfucker live, hinner jag tänka.

Och mycket riktigt.

Genuin låtskrivartalang i Patrik Jansson

Patrik Jansson
Patrik Jansson

Hej Bluesvänner! Blev nyligen tipsad om The Patrik Jansson band, som nyligen släppte sin andra platta, Here we are. Jag gillar vad jag hör. Det är funkigt, souligt, mycket tajt och knappast lättviktigt. Patriks gitarrspel påminner mig spontant om både Robert Cray och Stevie Ray Vaughan. Det är rått och bestämt men knappast för mycket. Dessutom är alla låtar egenhändigt komponerande, sånär som på den gamla BB King-dängan Never make your move to soon.

Detta imponerar extra mycket. Låtarna är välskrivna och långt ifrån ihopsatta under en eftermiddag. Den instrumentala moll-bluesen Lonis imponerar extra mycket i all sin dynamik och lyckas med konststycket att inte bli tråkig, vilket ju inte sällan är fallet med ganska många instrumentallåtar.

Wilmer X-mässiga Get Way är inte alls dum, och inte heller den till gitarrspelet Albert King-influerade Moving on där sångerskan Linda Lystam lyfter låten än mer.

Detta ger mersmak!

Johnny Winter var trogen bluesen

Johnny Winter här avlidit, 70 år gammal.

Med dagens mått kanske inte Winters gitarrspel imponerar i teknisk bemärkelse, men under 60- och i början av 70-talet var han en av de absolut främsta, helt i klass med till exempel Eric Clapton, om inte bättre. Den kanske främsta anledningen till att Winter inte nått den kommersiella framgång som många av hans samtida konkurrenter, var helt enkelt att han var bluesen/bluesrocken trogen under hela sin karriär. Desto större anledning till poängtera att Winter länge var själva normen för modern bluesgitarr. Utan Winter, ingen Stevie Ray Vaughan, utan Winter ingen Joe Bonamassa – och såvidare.

Rent stilmässigt skulle ju Winter kunna vara en ytterst tråkig och repetitiv gitarrist. Han var tämligen trogen bluesskalan och inte minst tolvan. Icke desto mindre var han en av världens mest spännande och bästa gitarrister. Dels på grund av hans frenetiska aggressivitet, men också på grund av att vågade spela dynamiskt – han växlade mellan mjukt, hårt och snabbt. Notera också de kvicka växlingarna mellan oktaver. Att till exempel snabbt växla mellan tredje och femtonde bandet i en blues som går i G blev något av hans signum.

Rekommenderad lyssning?

Jag skulle säga att allt från 60-talet och tidigt 70-tal är väldigt bra. I den senare delen av Winters karriär tappade han dessvärre lite stuns och han förlitade sig väl mycket på pedalerna. Det blev för maffigt – för min smak.

The Woodstock experience. en absolut klassiker!

Johnny Winter and live ett jäkla drag! Odödlig cover av jumpin jack flash!

Missa för allt smör i Småland inte Winter när han spelar med Mike Bloomfield och Al Cooper.

20140717-193207-70327983.jpg

Stevie Ray Vaughan – urban cowboy möter Apache indian

Stevie Ray Vaughan
Stevie Ray Vaughan

Inspirerad av morgonens upplaga av Stil, som handlade om manlig fåfänga, skapar jag härmed en ny kategori här på bloggen: Stilikonen. Vi får väl se hur länge jag kan hålla liv i den kategorien, hur länge jag kan mjölka den kossan så att säga, men faktum är att det inom genren finns en del intressanta uttryck utöver själva musiken som, lite beroende på hur långsökt man är, faktiskt tåls att tänka på.

Först ut är en herre som är lika flamboyant och uttrycksfull i sin musik som han är i sitt val av kläder: Stevie Ray Vaughan. Stora cowboyhattar med indianfjädrar, fladriga silkesskjortor, iögonfallande boots, scarves (enligt elaka tungor ett val som även hade ett praktiskt användningsområde: att torka bort kokainrester från överläppen) och tajta jeans.

Urban cowboy blev under 1980-talet ett begrepp i USA, i och med filmen med samma namn från 1980 med John Travolta i huvudrollen. Detta i takt med att även countrymusiken vitaliserades och blev populär även på listorna igen. Det är väl ganska tveksamt om huruvida Stevie Ray Vaughan, som fick sitt stora genombrott cirka 1982, tog något intryck av denna trend – något säger mig att han, född och uppvuxen i Dallas, Texas, helt gick sin egen väg, genom att kombinera och modifiera cowboystilen med attribut som flörtade med USA:s ursprungsbefolkning (fjäderhatt och Poncho) och även en del med Tex Mex-stilen. Icke desto mindre var hans tajming perfekt och hans klädstil, som tio år tidigare eller efter förmodligen skulle ha blivit utskrattad, låg helt rätt i tiden.

Betyg: 3,5 av 5 urtvättade t-shirts.

Rory Gallagher lät gitarren tjuta lite bäst fan den ville

Rory Gallagher. Som alla andra bra gitarrister gjorde han rejäla miner.
Rory Gallagher. Som alla andra bra gitarrister gjorde han rejäla miner.

Rory Gallagher är gitarristen för dig som gillar när den kompromisslösa bluesen möter rock med en touch av country. Eller ja, Rory Gallagher är en artist för alla egentligen. Gallagher lyckades kombinera frenetisk intensitet med teknik, känsla och tajming.

Bäst är liveplattorna, inte helt oväntat. Han behärskade hela spekrat. Täta boogies. Långsamma slidenummer och vass bluesshuffles som går direkt mot strupen. Och finstämda bluesballader. Och utflykter mot det betydligt mer laborerande. Lyssna, till exempel, på jazziga There’s a light.

I Rory Gallaghers gitarrspel kan man rimligen dra slutsatsen att gitarrister som Stevie Ray Vaughan och Eddie Van Halen har hittat influenser. Jag tänker framförallt på Gallaghers enorma ”bett” och attack i gitarrspelet. Hans fantastiska diskantrika ton kom att bli hans signum och ett skolexempel på hur man bäst nyttjar en gitarr med single coil-mickar. Istället för att försöka undvika rundgång och skrikiga övertoner gjorde han det rakt motsatta. Hans pinch harmonics och ettriga bends särskiljde honom från mängden.

Bäst är inte helt oväntat liveplattorna. Jag har såklart gjort en liten lista.