Låtarna går utan undantag rakt på sak, bandet är tajt sammansvetsat och livekänslan påtaglig. Enkelt och avskalat, absolut, men långt, långt ifrån källaren. Detta är som sagt tajt och inte minst välproducerat. Att hålla det enkelt är inte sällan en utmaning när det kommer till rockmusik.
Standout tracks: Stonesinfluenerade Broken Wings och partylåten Crazy World, som låter som Mötley Crue under bandets absoluta glansdagar.
Always a lot, never little släpps den 19 augusti.
Ekvilibristiska supergrupper är ett svårt kapitel överlag. I teorin låter det alltid bra att samla de bästa av de bästa, men slutresultat behöver inte låta lika bra som den tänka summan av de enskilda delarna. NME är inte nådiga i sin lista, och jag kan inte hålla med om allt. Till exempel tycker jag att Asia är ett genuint bra band. Den absolut bästa supergruppen? David Lee Roths klassiska Eat em and smile-band 1986-88. Stevie Vai, Billy Sheehan och Gregg Bissonette. Fantastiska musiker, fantastiskt lekfullhet, fantastiskt mycket 80-tal.
Rock Candy Funk Party består av idel kända namn. Joe Bonamassa, främst känd som en betydligt mer traditionell blues- och rockartist, Mike Merritt, känd från Conan O’Brians husband, Tal Bergman, som har spelat bland annat med Sammy hagar, och Ron Dejesus som har studerat hos ingen mindre än Scott Henderson, kingen.
Så vad kan man säga om detta spralliga och mustiga allkonstverk? Detta är funk, jazz, disco, lite rock, lite blues, lite soul, lite storband – samtidigt och hela tiden.
Jag hör allt från Tower och Power till Billy Cobhams klassiska Spectrum. Och lite Miles Davis. Och Weather Report. Ja, ni fattar. Hade detta album släppts säg 1972 hade det väckt uppmärksamhet, inte bara bland musikermusiker utan även bland en större allmänhet. Detta är ett album som onekligen bjuder ett visst motstånd med alla tvära kast i genre, tempo och rytm. I sina bästa stunder får detta albumet mig att vilja plocka upp gitarren och jamma med. Många av riffen är enkla, repetitiva, nästan hypnotiska. Extra kul är att höra Joe Bonamassa, min bluesidol, verkligen blomma ut i inspirerade jazzsolon, som dock aldrig tappar skärpa och precision. Jag hör Eric Johnson och inte minst en ung, intresserad och pigg Robben Ford. Detta är killar som träffas och har kul tillsammans, that’s for sure.
Men, det är just det. Jag vet inte vem som lyssnar på sån här musik förutom människor som, på någon slags nivå, själv spelar ett instrument. Inte för att det spelar någon roll. Vi ska väl också ha det bra ibland.
Ni får helt enkelt avgöra detta själva. Albumet kommer ut den 31 juli.
Den 31 mars släpps ett nytt livealbum med (Classic!) Van Halen: Tokyo Dome Live in Concert. Onekligen lovande, med tanke på en track list som är minst sagt tillgänglig och best of-mässig.
Två låtar, Panama och Running with the devil, finns redan på Spotify. Eddies gitarr, om man ska jämföra, låter råare, lite brunare och mindre polerad än på den senaste liveplattan Live – right here right now från 1993. Och det är ju positivt. Med detta sagt: Michael Anthonys ”background vocals” var en viktig del av Van Halen live och i studion. Något kommer onekligen att saknas.
Vill förresten även rekommendera detta klipp med Eddie. Kanske inte så mycket nytt för kalenderbitaren, men det är ändå intressant hur rockhistoriens främsta ”tone chaser” hittade sitt sound och sin spelstil långt innan Youtube och internet var ett hjälpmedel.
Vissa musikaliska öden berör mer än andra. Jason Beckers är ett sådant.
Jason Becker var en av världens mest lovade gitarrister. Visst, under 1980-talet och 1990-talets början fanns det många briljanta och långhåriga räcergitarrister som brände av räkor snabbare än ljusets hastighet. Men Becker var speciell.
Han hade karisma, personlighet och även en viss känsla för gammeldags rock n’ roll. Något David Lee Roth upptäckte, och Jason Becker fick spela in Diamond Daves tredje soloalbum A little ain’t enough, utgiven 1991. Jason Becker var då 22 år gammal, och plattan innebar onekligen hans stora kommersiella genombrott, då han tidigare mest spelat med mindre namnkunniga band som Cacophony, tillsammans med Marty Friedman. Men A little ain’t enough kom dessvärre att bli det sista album han spelade gitarr på.
Fortsätt läsa ”Jason Beckers liv ställer oss en obekväm fråga: Vad är din ursäkt?”
Så, Van Halen ställer in 30 konserter. På grund av att bandet helt enkelt lovat liiite för mycket, enligt David Lee Roth. På grund av slitningar, enligt onda tungor. Jag tror och hoppas på det förstnämnda. Av det jag sett på Youtube tycker jag att Eddie Van Halen är i toppform.
David Lee Roth förklarar.
Man kan säga väldigt mycket om demongitarristen Steve Vai. Jag beundrar mycket av det han gjort (speciellt episka gitarrballader som Whispering a prayer), men någon bluesgitarrist är han kanske inte, sin biroll i Crossroads till trots. Men kanske kom han trots allt lite nära på Ladies nite in Buffalo, på David Lee Roths klassiska debutalbum Eat ‘em and smile från 1986. Lite nära. En i sammanhanget jordnära och stökig blueslåt som långsamt glider fram på en annars ganska speedad platta. För övrigt: Steve Vai gjorde ett otroligt bra jobb, både på Eat em’ and smile och uppföljaren, den undervärderade Skyscraper från från 1988. Lyssna till exempel på Damn good. Nästan suggestiv.
Efter att ha lyssnat igenom Van Halens nya platta A different kind of truth kan jag konstatera att det är en bra och tajt platta med ett band som säkerligen kommer låta bra live, men som inte riktigt levererar på platta. Detta är tungt och välproducerat men den ruffiga charm som var så utmärkande för David Lee Roths era mellan 1978-1984 finns inte där, riktigt. Dessutom finns inte låtarna där. Tattoo är ett helt ok spår. Detsamma gäller You and your blues, Blood and fire och Led Zeppelinska Stay frosty. Men, ingen Dance the night away eller Ain’t talking about love. Plattan påminner faktiskt ganska mycket om David Lee Roths soloplatta DLR Band från 1998, där bland annat John 5 levererade sjukt bra gitarrlirr men där cirka noll av låtarna fastnade.
Detta är en Van Halenplatta som tyvärr saknar sin huvudingrediens: trallvänlighet.
Hittade dock denna trevliga intervju!
VH Interviews from Van Halen on Vimeo.
Yes, nu har nästan hela Van Halens nästa album läckt ut i små smakprov på Youtube. Det är bra. Inte lika rått, otvunget och juvenilt som 1978. Men vad kan man kräva? Man hör, som jag tidigare nämnt, vilket band det handlar om. Speciellt gillar jag You and your blues. Hitmaterial. Om man nu vågar tro på något sådant. Och återigen: David Lee Roths röst är bättre än någonsin. Kanske når han inte upp till de höga skriktoner som var hans signum för 20 år sedan. Men vem bryr sig? I gengäld får vi bluesig mognad och värdig pondus.
Lyssna även på Stay frosty. Låter lite som Ice cream man från debuten 1978.
Ja, det var enormt länge sedan jag uppdaterade bloggen! Mitt huvudfokus ligger just nu på 1)Mitt nya jobb som kommunikatör i Vellinge kommun, och på att försöka byta bostad. Nu vet ni detta.
Ikväll har jag i alla fall lyssnat på Van Halens nya singel Tattoo. Man kan väl säga att man hör vilket band man lyssnar på. Ingen direkt överraskning, inget överväldigande. Självklart spelar Eddie Van Halen enormt bra (det gör han i sömnen), men låten lyfter inte helt i refrängen och kompgitarren låter nästan digital och alldeles för komprimerad. ”The brown sound” lyser med sin frånvaro. Inte helt oväntat är det David lee Roth som lyfter låten. Hans röst har åldrats som en tunna whisky.
Detta är inte en dålig låt. Men man förväntar sig mer av världens bästa rockband. Jag hoppas på att albumet ”A different kind of truth” kommer lyfta.
Men cool video.
Årets första riktigt goda musiknyhet är här. Van Halen släpper ny platta med David Lee Roth, den första sedan klassiska 1984. Plattan släpps den 10 februari, och den första singeln Tattoo redan om några dagar!
Här kommer några teasers från senaste exklusiva spelningen på Cafe Wha. En av låtarna, She’s the woman, har jag aldrig hört förut och bör således vara ny. Låter onekligen väldigt mycket classic Van Halen.
Bluesbloggen 