Close Quarters går rakt på sak

Close Quarters. Foto: Lars Brundin
Close Quarters. Foto: Lars Brundin
Vad jag vet om Vadstena? Att en av mina bästa vänner, Lasse, kommer därifrån, that’s it. Fram tills nu, det vill säga. Close Quarters släpper den 19 augusti sitt andra album ”Always Alot, never little”. Jag kommer genast att tänka på David Lee Roths tredje album ”A little ain’t enough”, och helt ”off the mark” är jag inte. Detta är högoktanig rock med gasen i botten i treans växel med rötterna i, ska vi säga 1989, med mycket sleaze och befriande nog helt utan ambitioner att uppfinna hjulet på nytt. Detta är helt enkelt classic blue collar rock som tydligt bottnar i tidiga Guns n’ roses, Electric Boys, Stones, Bruce Springsteen och varför inte John Mellencamp.

Låtarna går utan undantag rakt på sak, bandet är tajt sammansvetsat och livekänslan påtaglig. Enkelt och avskalat, absolut, men långt, långt ifrån källaren. Detta är som sagt tajt och inte minst välproducerat. Att hålla det enkelt är inte sällan en utmaning när det kommer till rockmusik.

Standout tracks: Stonesinfluenerade Broken Wings och partylåten Crazy World, som låter som Mötley Crue under bandets absoluta glansdagar.

Always a lot, never little släpps den 19 augusti.

Rock Candy Funk Party: Killar gör saker tillsammans

Rock Candy Funk Party
Rock Candy Funk Party

Ekvilibristiska supergrupper är ett svårt kapitel överlag. I teorin låter det alltid bra att samla de bästa av de bästa, men slutresultat behöver inte låta lika bra som den tänka summan av de enskilda delarna. NME är inte nådiga i sin lista, och jag kan inte hålla med om allt. Till exempel tycker jag att Asia är ett genuint bra band. Den absolut bästa supergruppen? David Lee Roths klassiska Eat em and smile-band 1986-88. Stevie Vai, Billy Sheehan och Gregg Bissonette. Fantastiska musiker, fantastiskt lekfullhet, fantastiskt mycket 80-tal.

Rock Candy Funk Party består av idel kända namn. Joe Bonamassa, främst känd som en betydligt mer traditionell blues- och rockartist, Mike Merritt, känd från Conan O’Brians husband, Tal Bergman, som har spelat bland annat med Sammy hagar, och Ron Dejesus som har studerat hos ingen mindre än Scott Henderson, kingen.

Så vad kan man säga om detta spralliga och mustiga allkonstverk? Detta är funk, jazz, disco, lite rock, lite blues, lite soul, lite storband – samtidigt och hela tiden.

Jag hör allt från Tower och Power till Billy Cobhams klassiska Spectrum. Och lite Miles Davis. Och Weather Report. Ja, ni fattar. Hade detta album släppts säg 1972 hade det väckt uppmärksamhet, inte bara bland musikermusiker utan även bland en större allmänhet. Detta är ett album som onekligen bjuder ett visst motstånd med alla tvära kast i genre, tempo och rytm. I sina bästa stunder får detta albumet mig att vilja plocka upp gitarren och jamma med. Många av riffen är enkla, repetitiva, nästan hypnotiska. Extra kul är att höra Joe Bonamassa, min bluesidol, verkligen blomma ut i inspirerade jazzsolon, som dock aldrig tappar skärpa och precision. Jag hör Eric Johnson och inte minst en ung, intresserad och pigg Robben Ford. Detta är killar som träffas och har kul tillsammans, that’s for sure.

Men, det är just det. Jag vet inte vem som lyssnar på sån här musik förutom människor som, på någon slags nivå, själv spelar ett instrument. Inte för att det spelar någon roll. Vi ska väl också ha det bra ibland.

Ni får helt enkelt avgöra detta själva. Albumet kommer ut den 31 juli.

I väntan på nytt brown sound från Van Halen

Den 31 mars släpps ett nytt livealbum med (Classic!) Van Halen: Tokyo Dome Live in Concert. Onekligen lovande, med tanke på en track list som är minst sagt tillgänglig och best of-mässig.

Två låtar, Panama och Running with the devil, finns redan på Spotify. Eddies gitarr, om man ska jämföra, låter råare, lite brunare och mindre polerad än på den senaste liveplattan Live – right here right now från 1993. Och det är ju positivt. Med detta sagt: Michael Anthonys ”background vocals” var en viktig del av Van Halen live och i studion. Något kommer onekligen att saknas.

Vill förresten även rekommendera detta klipp med Eddie. Kanske inte så mycket nytt för kalenderbitaren, men det är ändå intressant hur rockhistoriens främsta ”tone chaser” hittade sitt sound och sin spelstil långt innan Youtube och internet var ett hjälpmedel.

Jason Beckers liv ställer oss en obekväm fråga: Vad är din ursäkt?

Jason Becker - back in the day.
Jason Becker – back in the day.

Vissa musikaliska öden berör mer än andra. Jason Beckers är ett sådant.

Jason Becker var en av världens mest lovade gitarrister. Visst, under 1980-talet och 1990-talets början fanns det många briljanta och långhåriga räcergitarrister som brände av räkor snabbare än ljusets hastighet. Men Becker var speciell.

Han hade karisma, personlighet och även en viss känsla för gammeldags rock n’ roll. Något David Lee Roth upptäckte, och Jason Becker fick spela in Diamond Daves tredje soloalbum A little ain’t enough, utgiven 1991. Jason Becker var då 22 år gammal, och plattan innebar onekligen hans stora kommersiella genombrott, då han tidigare mest spelat med mindre namnkunniga band som Cacophony, tillsammans med Marty Friedman. Men A little ain’t enough kom dessvärre att bli det sista album han spelade gitarr på.

Continue reading ”Jason Beckers liv ställer oss en obekväm fråga: Vad är din ursäkt?”

Steve Vai bluesade nästan till det på Eat ‘em and smile

Ät och var glad.
Ät och var glad.

Man kan säga väldigt mycket om demongitarristen Steve Vai. Jag beundrar mycket av det han gjort (speciellt episka gitarrballader som Whispering a prayer), men någon bluesgitarrist är han kanske inte, sin biroll i Crossroads till trots. Men kanske kom han trots allt lite nära på Ladies nite in Buffalo, på David Lee Roths klassiska debutalbum Eat ‘em and smile från 1986. Lite nära. En i sammanhanget jordnära och stökig blueslåt som långsamt glider fram på en annars ganska speedad platta. För övrigt: Steve Vai gjorde ett otroligt bra jobb, både på Eat em’ and smile och uppföljaren, den undervärderade Skyscraper från från 1988. Lyssna till exempel på Damn good. Nästan suggestiv.

Van Halens nya platta saknar trallvänlighet

Lite bättre förr.
Lite bättre förr.

Efter att ha lyssnat igenom Van Halens nya platta A different kind of truth kan jag konstatera att det är en bra och tajt platta med ett band som säkerligen kommer låta bra live, men som inte riktigt levererar på platta. Detta är tungt och välproducerat men den ruffiga charm som var så utmärkande för David Lee Roths era mellan 1978-1984 finns inte där, riktigt. Dessutom finns inte låtarna där. Tattoo är ett helt ok spår. Detsamma gäller You and your blues, Blood and fire och Led Zeppelinska Stay frosty. Men, ingen Dance the night away eller Ain’t talking about love. Plattan påminner faktiskt ganska mycket om David Lee Roths soloplatta DLR Band från 1998, där bland annat John 5 levererade sjukt bra gitarrlirr men där cirka noll av låtarna fastnade.

Detta är en Van Halenplatta som tyvärr saknar sin huvudingrediens: trallvänlighet.

Hittade dock denna trevliga intervju!

VH Interviews from Van Halen on Vimeo.