Bluesens största hjärta har slutat att slå

Sven Zetterberg
Sven Zetterberg

Det känns sorgligt att återuppta bloggandet där jag senast slutade: med Sven Zetterberg som nu har avlidit i en ålder av 64 år. 

Det har aldrig funnits en bättre eller mer komplett bluesartist i Sverige. Gitarrspelet var explosivt, ”balls out” och modernt, men ändå troget de gamla hjältarna: BB King, Albert King, Albert King, Magic Sam, T-Bone Walker, Otis Rush – you name it. Rösten var helt i en liga för sig och fullt jämförbar med många samtida artister från USA.

Mitt första minne av Sven måste ha varit från bluesfestivalen i Mönsterås 2002. Jag skulle precis ta studenten och dissade studentbalen till förmån för att lyssna på gubbablues tillsammans med farbröder i skinnväst och tanter i batik. Helt ljuvligt. En amerikansk artist vars namn jag nu inte kommer ihåg ställde in och i någon slags panik kallade festivalledningen in en Sven Zetterberg.

”Jaha, han IGEN”, konstaterade min något äldre och mer erfarna kompis lakoniskt.

Det var något elektriskt med Sven från första sekunden. Han gled in på området iförd moderiktiga Ray Bans, Hawaiiskjorta och med en perfekt rågblond rockabillyfrisyr, lojt sippandes på en kaffe. Själva framträdandet med småländska Wolves var världsvant, karismatiskt, kraftfullt och fyllt av en självklar pondus. Sedan den kvällen är Sven nummer ett för mig. Kort efter detta började jag sporadiskt mejlväxla med Sven med den entusiasm man troligen endast uppbådar under adolescensen. Vilka strängar använder du till vilken gitarr? Varför spelar du på en Gibson Trini Lopez? Vilken förstärkare är bäst? Sven, som möjligen kan ha undrat vad jag var för ufo, svarade alltid artigt och skyndsamt.

Själva USP:en i Svens musikaliska eftermäle ligger främst i den högkvalitativa mångsidigheten. Han bemästrande allt från den råa Chicagobluesen till southern soul. Dessutom fick han mig att söka mig vidare i det svarta musikarvet. Han öppnade en ny värld.

De flesta av hans album finns på Spotify, tyvärr inte en hans bästa ”Let me get over it”. Jag har påbörjat en lista.

Jag kan bara låta musiken tala för sig själv och konstatera att svensk blues och soul idag blev oändligt mycket fattigare.

 

Annonser

I sanning något för alla med Sven Zetterberg

15680185088_a9831e73b9_b
Sven Zetterberg. Foto: Thomas Hjert 

”Something for everybody” heter Sven Zetterbergs senaste album. Och mycket riktigt finns det något för alla på denna platta som kan uppfattas både som mångsidig och spretig, beroende på vilken sida man vaknat på.

Men onekligen måste man ge Zetterberg en eloge för att han inte står still. Han hade kunnat fortsätta på den inslagna vägen, säg i samma stil som på Blues from within från 1999 – hans kanske mest puristiska album som en gång för alla etablerade hans position som Sveriges främsta bluesartist. Istället har han än mer fördjupat sig i southern soul (hans andra paradgren utöver den råa Chicago- och Texasbluesen) men också flörtat med country, bilkörarrock, funk (ish), americana och för all del en del pop.

”Something for everybody” sammanfattar denna nyfikna kärlek till det afroamerikanska musikarvet väl. Det finns blues. Det finns ännu bluesigare blues (Don’t ever leave me.). Det finns soul (The small talk days are over.). Det finns en antydan till jazz (Do we get the chance to play at Fasching now). Det finns en klassisk ballad (once in a while is (bether than never at all)). 

Själv kommer jag alltid vara som svagast för Zetterbergs något högoktaniga powerblues (han är fortfarande en av landets absolut bästa solister.) Icke desto mindre: detta är hans bästa album sedan 2004 års kraftigt underskattade album ”Let me get over it”.

 

Småländsk blueselit levererar

Mönsterås bluesband
Mönsterås bluesband

Calle Engström, gitarrist och sångare i Mönsterås bluesband, skickade mig förra veckan ett exemplar av bandets senaste album: 40 years. Japp, de har varit aktiva i 40 år. Imponerande. Under 40 år har bandet inte vikt en tum från den lite barska Chicagoblues som har kommit att bli dess signum. Calle Engström är och förblir Sveriges yppersta uttolkare av den elektrifierade Chicagobluesen. Hans stil är i mina öron så ortodox och stiltrogen att hans sound, kanske paradoxalt nog, blir omisskännligt.

40 years, som består av både covers och eget material, är inget undantag. Soundet är, som vanligt tajt, avskalat och nära. Att bandets gamla polare Sven Zetterberg gästar med både munspel och gitarr på ett flertal spår gör knappast saken sämre. Att bandet har valt ut covers som inte är uttjatade och överspelade känns också som ett stort plus. Till exempel tolkar de Bettye Crutchers ”Paying through the nose” och Magic Slims ”Living in my neighborhood” Knappast något du hör på din lokala pub varje dag.

Tummen upp!

Nerv och närhet med WoodHowlers

Woodhowlers Blues all over.
Woodhowlers Blues all over.

Sorry, bloggen! Jag kan bara be om ursäkt för den senaste tidens tystnad. Jag skyller på jobbet. Men det känns ändå bra att kunna återvända till bloggen och inte till minst till den musik jag älskat sedan jag var barn: blues.

En del plattor har nått min brevlåda och en av dem är Blues all over med WoodHowlers. Detta Stockholmsband bildades så sent som 2013 men det märks knappast. Detta är tajt, avskalad och spatiös rootsblues, som har den goda smaken att andas mellan riffen. Det är en enormt klyscha, jag vet, men inte sällan uppstår eller förstärks musiken i tystnaden.

Vad låter då detta som?

Ja, det är känns ju lite som en lågoddsare att påstå att Thomas Prim, sångare och gitarrist har lyssnat på Howlin’ Wolf och, faktiskt, även Sven Zetterberg. Han låter lite som en blandning av en ruffig Sven från Chicago Express-tiden och Howlin’ Wolf.

Men, det finns givetvis andra influenser. Stick to your lover är en jump/swingblues i Knock out Gregs och Duke Robillards anda. Ja tack! Det finns i övrigt en skön T-Bone Walkerianskt rumba i Early at 5 och, en intim slow blues i Bad luck by numbers. Det låter till stora delar som att dessa herrar kopplar in sina gitarrer enligt följande modus operandi: Gitarr, sladd och förstärkare. Det är befriande att höra och dessutom värt all respekt. Genom att spela såpass naket lämnas inget utrymme för fusk eller musikaliska överslätningar. Gitarren blir totalt oförlåtande. Men, samtidigt uppstår, som i WoodHowlers fall, en känsla av närvaro och nerv.

Om du gillar spartansk svängig blues i ordets mest positiva bemärkelse är det plattan för dig.

För övrigt: inte förvånad över att det är den mästerlige Per Ängkvist som producerat. Han är en grym gitarrist i sin egen rätt och bevisar gång på att han lyckas få ut det bästa av alla band han producerar.

 

J. Åsling Roots & Friends: ”The Stockholm Sessions”: allt annat än blassé

Sven Zetterberg och Jörgen Åsling.
Sven Zetterberg och Jörgen Åsling.

Som jag tidigare har nämnt – Jag är jävig. Icke desto mindre. Nu har jag lyssnat igenom min vän och gitarrlärares fjärde album ”The Stockholm sessions”. När jag först lärde känna och ta gitarrlektioner av Jörgen var han, som jag minns det, tämligen fokuserad på att fånga den stil och anda artister som till exempel T-Bone Walker, BB King och Peter Green gav uttryck för. Mycket tid lades ner på att, inte sällan ton för ton, planka nämnda herrars solon och riff. (Jag försökte hänga med så gott jag kunde!) Något som Jörgen bevisligen lyckades mycket väl med. Hans första album är högoktaniga jumpbluesgroggar där en och annan känslig bluesballad slängs in som välbehövligt virke. Det handlar om bra och stabila album som väl fångar den nerv han och hans band (i varierande konstellationer) alltid lyckas förmedla på scen, oavsett om giget utspelar sig i ett rent a tent på Malmöfestivalen eller i en obskyr lokal på Lorensborg. Detta är gott nog i sig.

Men The Stockholm sessions är något helt annat. Albumet är ett ”labour of love”, och resultatet av en upptäcktsresande i musiks åthävor. Ingen låt är egentligen den andra lik. Minsta gemensamma nämnare: Jörgen Åsling har skrivit alla låtar själv. I studion har han dessutom haft hjälp av ingen mindre än giganten Sven Zetterberg, en bluesidol jag och Jörgen har gemensam.

Det finns upplyftande poppiga afrobeats i ”Will there be peace tomorrow”, spaghettiwesternblues i ”Blues for Tarrantino”, Eric Bibb-ishiga melodier i ”Jesus in the cockpit” och Ry Coderiansk slide i ”Mama used to say (a love song)” och en DYI-soutern soul- countrylåt i ”Please tell me”.  Och, för den som oroar sig, visst finns det en och annan shuffle för den med bluesreaktionära tendenser också.

Att skriva alla låtar själv, i så vitt skilda stilar och med en såpass jämnhög kvalité imponerar stort på mig. Jag är minst sagt nyfiken på nästa steg.

Scrolla ner för att läsa om när Jörgen slängde ut mina kalsonger på Eslövsgatan. Det är också läsvärt.

Jörgen har kommit en bit sedan han slängde ut mina kalsonger på gatan

Varning: Jävigt inlägg.

Jag har känt Sir Jörgen Åsling lite mer än halva mitt liv. Ända sedan jag som 15-åring tog mina första gitarrlektioner hos honom (jag hittade honom via annons i Sydsvenskan och dök upp i hans lägenhet med rockabillyfrilla och en gammal Landola jag förvarade i en sopsäck som skydd mot regnet). Lärare och elev-förhållandet utvecklades till en vänskap som definitivt förseglades den natt/morgon då jag på Jörgen 40-års fest välavvägt beslutade mig för att strippa på soffbordet och då Jörgen lika moget beslutade sig för att kasta ut mina kalsonger på Eslövsgatan, varpå hans syster kom till undsättning med en skylande sjal jag tror hon hade köpt på Harrods i England. Jag vet inte om hon använde den igen.

Mycket har hänt sedan dess. Jörgen har bland annat släppt två riktigt bra plattor, till stilen väldigt nära T-Bone Walker och inte minst dennes nutida musikaliska motsvarighet, Duke Robillard, som både Jörgen och jag verkligen såg upp till: till denna dag är Dukes klassiska instruktionsvideo en unik pärla och klassiker.

Det är således extra roligt att Jörgen och hans band på tisdag agerar förband åt just Duke Robillard på KB i Malmö. Jörgen har just spelat in en nya platta, The Stockholm Sessions, och med utgångspunkt från vad jag hittills hört och förstått kommer den starkt avvika från de två förra. Om ledordet då var jump, swing, Texas och lite jazz, verkar det nu handla om lika mycket bluegrass, roots och Americana. jag får ett ex på tisdag och återkommer. På plattan gästar bland annat ingen mindre än Sven Zetterberg, som man, när allt är sagt och gjort, ändå får kalla kungen av svensk blues. Det är stort!

 

Blues für alle med Sven Zetterberg

Sven Zetterberg
Sven Zetterberg

Yes, lyssnar  just nu på Sven Zetterbergs senaste album Mileage.  Vad ska man säga? Han levererar, som vanligt. Även om jag älskar Sven oavsett vad han släpper, kommer jag alltid föredra hans musik, när den befinner sig i skärningspunkten mellan slick blues och soul. Just av denna anledning kommer jag alltid hålla Chicago Express Permanently blue och soloskivan Met me get over it allra högst. De finns tyvärr inte på Spotify.

Mileage då. Jodå, det är blues für alle. Musik att böla till, musik att kröka till, för att kort sammanfatta. Det är extremt glädjande att Sven Zetterberg äntligen spelat in Howard Tates Part time love, som jag senast hörde honom framföra på Mönsterås bluesfestival, kan det ha varit 2002?

Andra höjdpunkter: Breaking up somebody’s home, där Sven spelar KUSLIGT likt Albert King. Genuint, på riktigt och internationell toppklass.

I’m gonna change är i exakt samma liga. Sven Zetterberg är absolut mest briljant när han drar loss en riktigt långsam slow blues, way down in the alley, som BB King brukar säga.

Visst är det inget fel på lite gubbigare tolvor som Tall, dangerous and drunk. Men som allra bäst är Sven när han befinner sig på botten.