Visst klarar man sig utan gitarrsolon?

Detta gillar jag starkt. Robert Randolph and the Family Band påminner mig starkt om The Bands samarbete med The Staple singers, Solomon Burke, Eric Claptons 70-tals-output, John Legends tidiga verk, Ray Charles och egentligen allt annat som är värt att lyssna på.

Jag har egentligen ganska dålig koll på pedal steel. Vanligen är det ett instrument som jag mest bara konstaterar att det ”finns” liksom, utan att fundera närmare. Men i det här bandet har instrumentet en ledande roll, vilket är väldigt uppfriskande. Ärligt talat, visst kan man klara sig utan ett gitarrsolo i varje låt?

Det nya albumet Brighter days kommer out den 23 augusti.

Men apropå gitarrsolon har ni kanske läst Joe Bonamassas senaste utspel i guitar.com? Det rör sig om en härligt konservativ uppgörelse med moderniteter som ”in ear monitors” och ljudteknikers påfund i största allmänhet. Han tar verkligen strid för rätten at spela högt.

You must admit most all of your favourite guitar sounds are based on an amp working hard through a tough speaker or multiple speaker cabinets. ‘All dials to the right’ worked for Eric, Eddie, Jimi, Leslie and many of us at all levels of legend and skillset. You have to admit that a one-watt amp through a speaker simulation isn’t gonna cut it in comparison to a 100-watt Marshall through four cabs like Alvin Lee had at Woodstock. It is certainly not going to sound like Brian May at Live Aid in 1985, even if it sounds like that in your in-ear monitors.

Jag går på alldeles få spelningar för att egentligen ha koll på hur stort problemet han beskriver är. Det får bli ändring på det. Synd bara att jag inte hittar några verkligt intressanta gigs i Malmö!

Josh Smith – någon att hålla koll på

Det är inte varje dag man ser ett klipp där någon lirar brallorna av Joe Bonamassa men ibland händer det, om man nu tvunge tska hålla på och jämföra musiker. Som nedan där Josh Smith dominerar. Välavvägt, dynamiskt, jazzigt, flippigt och potent men allt annat annat än vulgärt. Han påminner mig delvis om en tekniskt förfinad Sean Costello.

One to watch out for som det heter! Dock vimlar det ju av överbegåvade gitarrister i USA. Som till exempel Kingfish.

Kingfish

That said, man måste älska Joe Bonamassa för hans zero fucks-attityd kring det yttre. Han är den moderna bluesens poster boy nummer ett (oavsett vad någon tycker) men det hindrar inte honom från att konsekvent klä sig som en riktig pappa. Hoodie utan passform och praktiska cargopants med fickor, inga problem. Är det ett par läsglasögon han har på sig?

OBS: jag hånar inte honom, jag hyllar honom!

Josh Smith och Joe Bonamassa

Det känns som att jag känner Axel och Mats

”En podcast om gitarrer. Kan det vara kul?”

Den retoriska frågan är uppstarten till den nya (?) svenska gitarrpodden Gitarrism. Svaret är givetvis: ja.

I alla fall om man gör det som Axel Karlsson och Mats Persson, två uppenbara supernördar som i likhet med undertecknad helt uppenbarligen saknar liv.

De pratar initierat men ändå med distans och humor om det som JAG gillar. Helt underbart blir det i avsnittet om huruvida Joe Bonamassa suger eller inte. En pärla: ”Man kan rent se i Derek Trucks och Billy Gibbons ansikten hur de avskyr det Joe Bonamassa spelar”. 

Om man som jag spenderat timme efter timme framför Youtubeklipp med gitarrsolon blir detta otroligt roligt. Tänk att de nämner just det klippet som JAG också har funderat över.

Det känns som att jag känner Axel och Mats.

Ingen detalj är obetydlig i gitarrismvärlden. Hur pass mycket påverkar tjockleken på halsen ljudet? Vilken gitarr är snyggast?

Och så vidare, och så vidare och så vidare!

Det enda problemet är att de inte uppdaterat podden sedan februari.

Bara in på Itunes eller vad det nu heter och tryck prenumerera, så att de uppmuntras att fortsätta. Om du är en nörd, det vill säga. Det räcker inte med att vara ”musikintresserad”.

De har även en blogg. 

Jag unfriendade Princekritiker på Facebook

Long time no bloggin’. Dåligt! Jag skyller på att jag sedan februari har ett nytt spännande jobb som tar mycket fokus och energi. När jag kommer hem fokuserar jag mest på att träna (lite), umgås med tjejen, kolla på dokumentärer om nazi-Tyskland och att dricka vin.

Jag har varit så disträ att jag till och med missat att skriva om Joe Bonamassas senaste album innan det kommer ut. (Förlåt Nusse!).

Och det är synd eftersom detta är Bonamassas bästa album på ett ganska bra tag. Mer to the point, mer mot strupen, råare. Dessutom sjunger han bättre än någonsin – Bonamassas röst har alltid varit hans akilleshäl.

Några stand out tracks: You left me nothing but the bill and the blues låter som en upphottad, vitaliserad och kanske lite speedad version av en BB King-blues från kungens glansdagar under sent sextiotal.

No good place for the lonely är en krämig soulbues av det slag vi inte är bortskämda med. Med stråkar!

Plattan avslutas som den ska: med en slow blues av den klassiska sorten med What I’ve known for a long time.

Till sist några om Prince som tragiskt lämnade oss. Jag har själv ingen djupare relation till honom eller hans musik. Jag uppskattar mest hitsen, som gemene man. Först för säg 6-7 år sedan blev jag varse om hans helt makalösa gitarrspel. Är det pop, blues, jazz eller fusion? Det man kan konstatera är att Prince hämtade inspiration helt utan gränser, restriktioner eller hämningar. Jag läste till exempel i en artikel att han hämtade inspiration från allvarligt ”avancerade” grupper som Weather Report.

I likhet med många andra häpnade jag fullständigt när jag hörde Prince solo på While my guitar gently weeps. Han krossar precis allt. Han spelar lika tekniskt som han spelar respektlöst, nonchalant och förmodligen inte med så lite med glimten i ögat. Känns det ändå inte ganska typiskt Prince att shredda sönder en så helig gubbrockslåt som While my guitar gently weeps? Detta solo verkar nämligen dela gitarrvärlden i två delar. Dels finns det coola rebelliska killar som jag, som gillar när det går undan. Och så finns det de som vill att den här typen av gamla låtar ska ”behandlas med respekt” och att ett solo ska ”andas mellan tonerna” och annat bull shit. För några år sedan hade jag en Facebookvän som uttryckte åsikter av detta slag när jag delade klippet här nedanför. Jag blev så jävla lack att jag tog bort honom som vän på Facebook.
Någon jävla måtta får det vara.

 

 

Jimmy Barnes – kungen av blue collar-rock

Jimmy Barnes

Det finns givetvis många kandidater till denna titel (Bruce Springsteen, Bon Jovi, John Mellencamp, etc), men jag väljer ändå att lägga min lilla slant på Jimmy Barnes. Denna hesa, desperat skriksjungande slugger sjunger helt i en liga för sig. Jimmy Barnes står för allt som alla själlösa sterila minimalistivrare inte står för. Att lyssna på Jimmy Barnes är som att dricka en smoothie bestående av allt som är gött och pålitligt: rött kött, chilibea, rödvin, bärs, tobak, saltlakrits, ölkorv, chorizo, oliver, chilinötter, bacon och riktigt smör.

Jimmy Barnes förkroppsligar det som är rejält, proletärt och rustikt. Hans röst är på riktigt och angelägen. Han hade kunnat sjunga på en sunkig pub nära dig. Mest känd är han för sin anthem från 1985 som heter just Working Class Man. För övrigt inte helt oväntat skriven av Jonathan Cain från Journey, det från början ganska proggigt crediga bandet som tog sitt förnuft till fånga och började skriva monumental musik som drog in pengar.

Själv upptäckte jag, ska jag erkänna, Barnes först på Joe Bonamassas album Driving Towards the Daylight. Barnes medverkade på en nyinspelning av sin gamla blues-hit Too much ain’t enough love från 1987, och blew the roof of the sucker. Alla andra låtar på albumet bleknar i jämförelse. Bonamassas gitarr bara smälter ihop med Barnes röst på ett nästan kusligt sätt och i huvudet föreställer man sig både det ena och det andra osedliga.

Jimmy Barnes började sin karriär i bandet Cold Chisel som hade sin storhetstid i början av 80-talet. Någon större succé utanför Australien (där bandet är kultförklarat!) blev det inte. Jag säger inte att det är fel att dricka en flaska vodka innan och eventuellt ytterligare en under ett framträdande. Däremot kan det möjligen göra livet lite ”stökigt” och Jimmy lämnade bandet 1983, för att kort därefter inleda en desto mer framgångsrik solokarriär, som även hade en genuin påverkan på listorna i USA.

En annan dimension som ju knappast gör någon ledsen är att Jimmy Barnes är en fantastisk soulsångare. Lyssna till exempel på Soul Deep, eller ännu hellre Soul Deeper. Kolla låtlistan! Låter som ett säkert recept på ett karriärmässigt självmord, eller hur? Men Barnes tolkar dessa klenoder med skärpa och trovärdighet.

De flesta av hans album finns på Spottan. Bara kör!

Pånyttfödd Walter Trout har mycket kvar att ge

Walter Trout. Foto: James Christpher

Vissa plattor känns lite mer i maggropen än andra. Bluestexter och albumtitlar inom genren är inte sällan ganska endimensionella, tröttsamma, fantasilösa och clichéartade. Inte heller Walter Trout vinner Nobelpriset med sitt kommande album Battle Scars. Men han sjunger, utan överdrift, om sitt liv precis som det är, och har varit. Walter Trout ÄR blues.

Detta är ett bland det bästa jag hört från Trout på många år och att albumet, och Trout, ens existerar är ett litet mirakel. För mindre än ett år sedan var Walter Trout döende i levercancer. Under perioder var läget mycket kritiskt och döden nära. En ny lever var nödvändig. Och dyr. En insamling sattes igång i blueskretsar världen runt (bland annat Joe Bonamassa var starkt drivande i insamlingen för sin idol) och för att göra en lång historia kort: Walter Trout fick en ny lever, började spela gitarr igen och den 23 oktober släpps hans nya album med den passande titeln Battle Scars.

I pressreleasen nämner Trout att han efter sin operation känner sig ”pånyttfödd som låtskrivare, gitarrist och människa.”

Det märks. En av Trouts styrkor har alltid varit att placera in sitt explosiva gitarrspel (finns det någon som trakterar en överstyrd Stratocaster bättre?) i en melodisk låtkontext som överskrider bluesens musikaliska ramar. På Battle Scars visar Trout att han alltjämt är en låtskrivare av rang. Även om gitarrspelet står i centrum överlag, representerar flera av låtarna sig själva självständigt. De existerar inte bara som en fond mot vilken Trout spelar långa gitarrsolon. Låtarna är varierade och skiftar i vanlig ordning mellan rock, blues och en del soul och funkrock.

Några standout tracks: balladen Please take me home, det mäktiga öppningsspåret Almost gone, bilkörarlåten Fly Away och inte minst Cold, cold ground – en slow blues i typiskt Troutmaner.

Ibland känns det som om alla giganter dör. Desto mer glädjande är det därför att skriva om en pånyttfödd hjälte. Måtte den nya levern fungera som den ska under många år framöver. Walter Trout har mycket kvar att ge.

Rock Candy Funk Party: Killar gör saker tillsammans

Rock Candy Funk Party

Ekvilibristiska supergrupper är ett svårt kapitel överlag. I teorin låter det alltid bra att samla de bästa av de bästa, men slutresultat behöver inte låta lika bra som den tänka summan av de enskilda delarna. NME är inte nådiga i sin lista, och jag kan inte hålla med om allt. Till exempel tycker jag att Asia är ett genuint bra band. Den absolut bästa supergruppen? David Lee Roths klassiska Eat em and smile-band 1986-88. Stevie Vai, Billy Sheehan och Gregg Bissonette. Fantastiska musiker, fantastiskt lekfullhet, fantastiskt mycket 80-tal.

Rock Candy Funk Party består av idel kända namn. Joe Bonamassa, främst känd som en betydligt mer traditionell blues- och rockartist, Mike Merritt, känd från Conan O’Brians husband, Tal Bergman, som har spelat bland annat med Sammy hagar, och Ron Dejesus som har studerat hos ingen mindre än Scott Henderson, kingen.

Så vad kan man säga om detta spralliga och mustiga allkonstverk? Detta är funk, jazz, disco, lite rock, lite blues, lite soul, lite storband – samtidigt och hela tiden.

Jag hör allt från Tower och Power till Billy Cobhams klassiska Spectrum. Och lite Miles Davis. Och Weather Report. Ja, ni fattar. Hade detta album släppts säg 1972 hade det väckt uppmärksamhet, inte bara bland musikermusiker utan även bland en större allmänhet. Detta är ett album som onekligen bjuder ett visst motstånd med alla tvära kast i genre, tempo och rytm. I sina bästa stunder får detta albumet mig att vilja plocka upp gitarren och jamma med. Många av riffen är enkla, repetitiva, nästan hypnotiska. Extra kul är att höra Joe Bonamassa, min bluesidol, verkligen blomma ut i inspirerade jazzsolon, som dock aldrig tappar skärpa och precision. Jag hör Eric Johnson och inte minst en ung, intresserad och pigg Robben Ford. Detta är killar som träffas och har kul tillsammans, that’s for sure.

Men, det är just det. Jag vet inte vem som lyssnar på sån här musik förutom människor som, på någon slags nivå, själv spelar ett instrument. Inte för att det spelar någon roll. Vi ska väl också ha det bra ibland.

Ni får helt enkelt avgöra detta själva. Albumet kommer ut den 31 juli.

Allt är som vanligt med Joe Bonamassa

Joe Bonamassas nya platta heter Different shades of blue och på det stora hela låter allt som vanligt, vilket är positivt. Bonamassa är trogen bluesen, kanske mer än på länge då detta album är något mer rootsy än de senaste albumen. Om man undantar samarbetet med Beth Hart som nog pekade lite åt den riktning Bonamassa vill ta.

Jag är nöjd!

Joe Bonamassa ligger inte på latsidan

Han släpper album efter album, och den 23 september är det dags för ännu ett: A different shade of blue.

Bonamassas album är imponerande jämna, välspelade och framförallt välkomponerade. Hans album består inte bara av tolvor med ändlösa flashiga solon, utan materialet är genomarbetet och varierat.

Han kommer inte att vinna puristernas hjärtan, men Joe Bonamassa väljer ändå att idogt blåsa nytt liv i bluesen.

Johnny Winter var trogen bluesen

Johnny Winter här avlidit, 70 år gammal.

Med dagens mått kanske inte Winters gitarrspel imponerar i teknisk bemärkelse, men under 60- och i början av 70-talet var han en av de absolut främsta, helt i klass med till exempel Eric Clapton, om inte bättre. Den kanske främsta anledningen till att Winter inte nått den kommersiella framgång som många av hans samtida konkurrenter, var helt enkelt att han var bluesen/bluesrocken trogen under hela sin karriär. Desto större anledning till poängtera att Winter länge var själva normen för modern bluesgitarr. Utan Winter, ingen Stevie Ray Vaughan, utan Winter ingen Joe Bonamassa – och såvidare.

Rent stilmässigt skulle ju Winter kunna vara en ytterst tråkig och repetitiv gitarrist. Han var tämligen trogen bluesskalan och inte minst tolvan. Icke desto mindre var han en av världens mest spännande och bästa gitarrister. Dels på grund av hans frenetiska aggressivitet, men också på grund av att vågade spela dynamiskt – han växlade mellan mjukt, hårt och snabbt. Notera också de kvicka växlingarna mellan oktaver. Att till exempel snabbt växla mellan tredje och femtonde bandet i en blues som går i G blev något av hans signum.

Rekommenderad lyssning?

Jag skulle säga att allt från 60-talet och tidigt 70-tal är väldigt bra. I den senare delen av Winters karriär tappade han dessvärre lite stuns och han förlitade sig väl mycket på pedalerna. Det blev för maffigt – för min smak.

The Woodstock experience. en absolut klassiker!

Johnny Winter and live ett jäkla drag! Odödlig cover av jumpin jack flash!

Missa för allt smör i Småland inte Winter när han spelar med Mike Bloomfield och Al Cooper.