Lika bra att Holdsworth aldrig fick veta att han fungerade som ett tveksamt ideologiskt slagträ på ett grisigt svenskt gitarrforum

Allan Holdsworth är död. Jag har tidigare skrivit lite om honom här på bloggen och har väl mest kärnfullt konstaterat att jag gillade hans early stuff bäst.

Allan Holdsworth spelade ”jazz fusion”, en genre som kan betyda lite vad som helst, men den bygger mycket på intrikata harmonier, udda taktarter och skalor som avviker ganska mycket från vad vi är vana att höra i popmusik, blues och även i ”vanlig” mer bluesinfluerad jazz.

Det handlar helt enkelt om musik som är ganska svår och rent ut sagt jobbig att lyssna på och som ytterst få på allvar njuter och får feeling av. Det är ingen som sätter på Alan Holdsworths ”best of” på en förfest. Tror jag i alla fall. Skulle du råka ut för en sådan person: backa långsamt ut och fly sedan. Det är värre än när lasermannen hade förfest med en skål godis och Bach.

Så premissen här är att ingen (generalisering) egentligen gillar Allan Holdsworth. Paradoxalt nog har hans hans musik och gitarrspel ändå mycket hög status i många kretsar. Bland en del gitarrspelande män i alla fall. Och, nu gissar jag grovt, bland män i allmänhet. Jag är helt övertygad om att män är betydligt mer tävlings- och prestationsinriktade när det kommer till musikaliska utövningar. Kan man tävla i musik?

”Jajamän, hold my beer här, säger mannen, lyssna på det här!”

Män gillar också att göra listor. Never ending listor. ”Here’s the ten best guitar solos ever”. ”Here’s the 100 best solos från the 1970’s”. Och så vidare. Även jag är sån.

Det finns väl inga medieaktörer som klarat sig så väl genom krisen som musik- och gitarrtidningarna. Mäns behov av att mäta, jämföra, ranka och kategorisera, sortera, analysera och få överblick är omätligt. Jag säger inte att det är något dåligt. Men, det finns en mycket specifik kategori gitarrmän som måste kategoriseras som väldigt anala. De vill lära sig och förstå precis allt som handlar om gitarrer. Varje ackord, varje skala, varje harmoni. Det finns ett egenvärde i att lära sig allt, i att lära sig ”pick fast” med kirurgisk precision, att lära sig tapping med elva fingrar, och så vidare.

Ibland går det riktigt bra för dem, men oftast slutar det i en halvsorglig Youtubekanal. Efterfrågan på experter på den superlokriska skalan är tyvärr låg i dessa dagar, och få vill samarbeta men en person som värderar sitt tekniska utövande högre än sina sociala färdigheter.

En bortglömd institution inom svenskt gitarrväsende är GMF:s gitarrforum, som av olika anledningar stängde ner 2007. Idag hade forumet såklart varit varit duktigt obsolet, men GMF-epoken utspelade sig innan sociala mediers stora genombrott, och det var the place to be för alla gitarrkillar, oavsett genre, under säg tidigt 2000-tal. Just Allan Holdsworth diskuterades stundtals mycket livligt på forumet, inte sällan i samma andetag som Yngwie Malmsteen, en annan snabbspelande virtuous. Väldigt ofta kom dessa två herrar att bli galjonsfigurer för en specifik skola inom forumet. Vi kan kalla den för den tekniska skolan. Den tekniska skolan var filosofiskt sett mycket positivistisk, nästan matematisk och konkret. Den trodde på det den kunde verkligen höra och kunde koka ner på ett notpapper eller i en tab. Det som värderades högst var det tekniska genomförandet – musik kunde helt enkelt alltid förklaras! Låt oss säga att du får gåshud av Slashs solo på November Rain. Även detta bluesiga solo kunde på något sätt monteras isär och analyseras och med all säkerhet kunde vi närma oss ett svar på varför du får gåshud. Denna skola vet jag låter väldigt osympatisk och KTH-aktig. Men motståndarsidan var inte så fräsch den heller.

På motsatt sida hade vi i brist på bättre uttryck känsloskolan. Den byggde på ett axiom som gick ut på att det finns vissa saker som inte låter sig förklaras eller blottläggas med det mänskliga förnuftet. Det fanns något Platonskt över det hela: vi människor lever i en slags skuggvärld där det sanna och sköna är mycket svårt att blottlägga. Känsloskolan var anmärkningsvärt fixerade vid Mark Knopfler, Eric Clapton och andra medelålders män. Om den tekniska skolan värdesatte tekniskt kunnande och ekvilibrism, förfäktade känsloskolan helt andra värden, inte sällan i direkt motstånd till den tekniska skolans grundteser. Känsloskolan ansåg rentav att ett för tekniskt inriktat gitarrspel kunde stå i vägen för de verkligt sanna värdena: ”känsla” och ”feeling” var två tätt återkommande begrepp som användes, inte sällan som en motsatts till tekniken.

”Visst kan Yngwie Malmsteen spela snabbt och briljant, men lyssna nu på när Peter Green bendar den här tonen! Han säger mer med en ton, en vad Yngwie gör med 1 000”, var en vanlig retorisk figur. Noterbart är att föreställningen om att en gitarr de facto ger uttryck för ett narrativ, en faktisk syntax, inte nödvändigtvis var bildlig. Känsloskolan kan ju tyckas vara lite mer sympatisk i det att den spelade ner de tekniska aspekterna och själva ”tävlingsmomentet” i musiken. Men, i detta låg ju också en inte så liten godtycklighet och översittarmentalitet. För om musiken inte låter sig värderas och mätas, vem bestämmer då vad som är ”känsla”? Vem har så att säga känsloformuleringsprevilegiet? Påfallande många i känsloskolan var män i medelåldern med väldigt bestämda åsikter. Musiken var, föga förvånande, bäst när de själva var unga, kanske till och med innan dess.

Teknikskolans motretorik kom alltid som ett brev på posten: ”Ni hatar oss för att ni själva inte kan spela snabbt och tekniskt. Surt sa räven. Ni är bara avundsjuka. Ni är de impotenta män ni är, som så gärna vill men inte kan.”

Jag tror personligen att detta är en tankefigur som håller ganska väl. Jag minns när jag som 20-åring jammade på en pub här i Malmö. Jag shreddade loss i en bluestolva tills en medelålders man ryckte loss sladden. Han hade en apdyr Fender med tillhörande skitdyr förstärkare han knappt kunde spela på. Han kunde spela bluesskalan i en position, och helst i E. Han var frånskild och hade enligt egen utsago köpt prylarna för att trösta sig själv.

Nu utspelade sig detta för mer än tio år sedan, men jag tyckte mig också kunna utläsa en politisk splittring mellan skolorna. Inte sällan hade den tekniska skolan en ganska ultraliberal hållning till mycket. Kommer ni ihåg när man gick på korridorsfest i Lund? Ofta var allt ganska vänsterdrivet, men i varje korridor fanns en autistisk högerkuf/”liberterian”, med begynnande flint sina unga år till trots, som som ingen egentligen gillade. Han älskade att kasta ur sig provocerande påståenden för att ”skapa debatt”, inte sällan med mer eller mindre Darwinistiska undertoner. ”Varför ska staten konfiskera mina pengar och lägga den på kultur och människor och som inte klarar sig själv?”.  Han hade givetvis aldrig någon flickvän. Jag fick lite de vibbarna av den tekniska skolan. Mer eller mindre unga män i ett nedrunkat studentrum, studier som på KTH/LTH som går sådär.

Känsloskolan var naturligtvis klädsamt vänsterdriven, men knappast frihetlig på det där sköna hippiesättet. Snarare auktoritär, bitter, nostalgisk och nedlåtande mot meningsmotståndare på det där sättet som bara män i medelåldern kan vara. (Faktum är att jag är 99 procent säker på att en av känsloskolans mest vokala förespråkare kom att bli en mycket flitig skribent på Avpixlat.)

Fanns det då inget mellanläge? Som så ofta när uppjagade män är inblandade: nej. Debatterna var ofta mycket polariserade och föga förvånande mycket infantila. Jag visste det inte då, men det var väl en försmak på vad komma skulle i dagens pissränna till sociala medier-landskap.

Det var nog lika bra att forumet lade ner. Och lika bra att Allan Holdsworth aldrig fick veta att han fungerade som ett tveksamt ideologiskt slagträ på ett grisigt svenskt gitarrforum för unga misslyckade män.

Annonser

Undervärderad bluesman död

J Geils. Foto: Tim Carter
J Geils. Foto: Tim Carter

J Geils avled under tisdagen, 71 år gammal. Som jag tidigare skrivit på bloggen var J Geils gitarrspel undervärderat och delvis missförstått i den meningen att hans främsta bedrifter kom antingen före eller efter det kommersiella genombrottet under 80-talet. Det tidigaste plattorna var stökiga bluesrocktillställningar (lyssna särskilt på ”Full house”) och på äldre år spelade J Geils in flera bra swing- och jazzalbum, bland annat tillsammans med Duke Robillard.

Tips på helt ok musikdokumentärer under mellandagarna

Själv ska jag arbeta under dagar som kommer härnäst. Men du kanske är en beräknande person och har tagit ledigt? Och så känner du nu helt plötsligt att du behöver fly undan familj och eventuella svärföräldrar? Här har du några schyssta filmtips! Bara dokumentär, sånär som på ett tips.

What happened, Miss Simone?

Ok, sent på bollen här. Men detta är i alla en kritikerrosad, gripande och djup dokumentär som berättar historien om Nina Simones märkliga karriär. Uppgången, fallet och comebacken. Finns på Netflix. (Det är mitt mest hippa tips. Nedan hittar du mest snask.)

Beware of Mr Baker

Helt jävla omistlig! Jag har bloggat om den förut. Det bästa av allt: finns på Youtube. Dock sådär kvalle. Bästa citatet: ”John Bonham couldn’t swing a bag of shit”.

History of the Eagles

Alltså, det handlar om the Eagles och om bandmedlemmar som ännu inte hunnit dö. Med detta i beaktande: Ganska uppriktigt och tell it all. Finns på Netflix.

Continue reading ”Tips på helt ok musikdokumentärer under mellandagarna”

Mästerlig dokumentär om Jojje Wadenius

Ska du bara lyssna på en P4-dokumentär om Jojje Wadenius, ska du lyssna på denna. Delvis på grund av att det är den enda som finns, delvis och framförallt på grund av den är otroligt bra. Jag vet inte alls i vilken grad Micha Arlt kände till Jojje Wadenius karriär innan hon gjorde denna dokumentär. Men hon lyckas teckna en bild av Wadenius långa och minst sagt stjärnspäckade karriär (LUTHER WANDROSS OCH SEX ÅR I HUSBANDET I SATURDAY NIGHT LIVE!) med en precishet och lagomhet som är mästerlig. Oavsett om det gäller åren i Made in Sweden eller Blood, Sweat & Tears låter hon Wadenius fördjupa sig och lägga ut texten, men det blir aldrig överdrivet nördigt eller navelskådande.

I Sverige är Jojje mest känd för sin barnmusik. Gott så, men visste du att han under ett antal år var en av de mest anlitade studiomusikerna i USA? Man blir verkligen aldrig profet i sitt eget hemland! På sätt och vis kan man kan säga att Jojje Wadenius är en föregångare Yngwie Malmsteen, i just det avseendet.

I centrum står inte bara musikern Jojje Wadenius, utan också människan. En uppenbart sårbar och känslig individ med en, för att vara en av Sveriges främsta och mest uppburna gitarrister, befriande närhet till sina egna innersta känslor. Jojje Wadenius, som han skildras av Micha Arlt, är själva antitesen till den arketypiska, inte sällan ganska grunda, manliga machogitarristen. Hans ödmjukhet inför musiken, sina egna förmågor och livet självt är nästan misstänkt – så sympatisk är han. Men just detta gör i alla fall att detta är en dokumentär som inte bara är till för dig som älskar musik. Det är en dokumentär för dig som är intresserad av livet.

Hittade även denna på tuben precis! Ska kolla in den. Men, börja nu med P4-dokumentären. Ladda ner och sätt din Iphone på flygplansläge.

Rock Candy Funk Party: Killar gör saker tillsammans

Rock Candy Funk Party
Rock Candy Funk Party

Ekvilibristiska supergrupper är ett svårt kapitel överlag. I teorin låter det alltid bra att samla de bästa av de bästa, men slutresultat behöver inte låta lika bra som den tänka summan av de enskilda delarna. NME är inte nådiga i sin lista, och jag kan inte hålla med om allt. Till exempel tycker jag att Asia är ett genuint bra band. Den absolut bästa supergruppen? David Lee Roths klassiska Eat em and smile-band 1986-88. Stevie Vai, Billy Sheehan och Gregg Bissonette. Fantastiska musiker, fantastiskt lekfullhet, fantastiskt mycket 80-tal.

Rock Candy Funk Party består av idel kända namn. Joe Bonamassa, främst känd som en betydligt mer traditionell blues- och rockartist, Mike Merritt, känd från Conan O’Brians husband, Tal Bergman, som har spelat bland annat med Sammy hagar, och Ron Dejesus som har studerat hos ingen mindre än Scott Henderson, kingen.

Så vad kan man säga om detta spralliga och mustiga allkonstverk? Detta är funk, jazz, disco, lite rock, lite blues, lite soul, lite storband – samtidigt och hela tiden.

Jag hör allt från Tower och Power till Billy Cobhams klassiska Spectrum. Och lite Miles Davis. Och Weather Report. Ja, ni fattar. Hade detta album släppts säg 1972 hade det väckt uppmärksamhet, inte bara bland musikermusiker utan även bland en större allmänhet. Detta är ett album som onekligen bjuder ett visst motstånd med alla tvära kast i genre, tempo och rytm. I sina bästa stunder får detta albumet mig att vilja plocka upp gitarren och jamma med. Många av riffen är enkla, repetitiva, nästan hypnotiska. Extra kul är att höra Joe Bonamassa, min bluesidol, verkligen blomma ut i inspirerade jazzsolon, som dock aldrig tappar skärpa och precision. Jag hör Eric Johnson och inte minst en ung, intresserad och pigg Robben Ford. Detta är killar som träffas och har kul tillsammans, that’s for sure.

Men, det är just det. Jag vet inte vem som lyssnar på sån här musik förutom människor som, på någon slags nivå, själv spelar ett instrument. Inte för att det spelar någon roll. Vi ska väl också ha det bra ibland.

Ni får helt enkelt avgöra detta själva. Albumet kommer ut den 31 juli.

Utsökt men väl tillgängligt med Robben Ford

Robben Ford
Robben Ford

När det kommer till musiker-musik är Robben Ford, när det kommer till musik i gränslandet mellan blues och jazz, den absolut creddigaste gitarristen. Den stil Ford har kommit att utveckla har, såvitt jag bedömer det, kommit att bli normen för hur man tar sig vidare från den trygga och inboxade bluesen till mer flyhänt jazzimprovisation. Han är 63 år gammal, har spelat med cirka ALLA som är värda att lira med (alla från KISS till Joni Mitchell) och har knappast något att bevisa.

Själv kan jag känna en stor beundran för ett minst sagt smakfullt och väl utfört hantverk. Men ibland kan kan jag sakna både nerv och en utåtagerande känsla i de album Robben Ford har släppt på sistone. (Live är det alltid bra!) Typiskt nog är min favoritplatta den i sammanhanget ”ruffiga” Live at the Monterey festival från 1972, där Ford kompar blueslegenden Jimmy Witherspoon.

Den 1 april släpps hans senaste album, Into the sun.

Continue reading ”Utsökt men väl tillgängligt med Robben Ford”