Kikki Danielsson – verklighetens mappie

Kikki Danielssons komplimang.
Kikki Danielssons komplimang.

Jag hade ljugit något djävulskt om jag sagt att jag såg denna tweet komma. En komplimang om mitt utseende från ingen mindre än sångstjärnan Kikki Danielsson, som under de senaste månaderna gjort succé på Twitter som @KikkiDee . Förvånande och otippat tyckte även jag, till en början. Nu tycker jag det bara är logiskt. Kikki sticker onekligen ut in den hipstertäta twitterfloran, där folk tävlar i sarkasm, ytligheter, ironi, (i bästa fall) spetsfundigheter och rena påhopp (i sämsta fall.) Där hypomaniska ”livscoacher” och ”entreprenörer” gödslar med plattityder och banala aforismer. Där journalister och självutnämnda sociala mediexperter bråkar om den rätta vägen.

In kommer den udda fågeln från Osby och ger oss en helt annan jävla tonskala av emotioner. Högre oktan helt enkelt. Hon sprider äkthet och värme. Inget man är bortskämd med.

Hon är ärlig, spontan (helt uppenbarligen), okonstlad och totalt omedveten om att vad coolhet och yta heter. Vilket förmodligen också har varit hennes framgångsrecept under alla år. Kikki är på sätt och viss den starka mappie Amelia Adamo försökt, eller borde ha försökt vara under alla år, men aldrig lyckats efterlikna. För det krävs antagligen en jäkla massa soul power och en känsla för att helt släppa på pretentionerna och bara vara sig själv. Att i ordens mest bokstavliga betydelse sälla sig till verklighetens folk.

Kikki må ha tagit sina törnar, men hon kommer tillbaka. Och hon tar för sig. Jag applåderar detta!

Annonser

Jazzradio.com räddar en seg photoshopsession

Satt och Photoshoppade under stora delar dagen på jobb (det var en sån dag då jag maniskt snöade in på detaljer och till slut fann mig själv insyltat bakom 20 olika lager och filter. Ni som använder Photoshop vet eventuellt vad jag menar.) och då vill jag gärna lyssna på musik för att försöka hitta det Bosse Skoglund kallar ”kosmiskt sväng”. 

Hittade webbradion jazzradio.com. Som namnet antyder specialiserar kanalen på jazz. Den erbjuder en mängd underavdelningar inom jazzen, men också en mycket bra blueskanal. Inga avbrott. Bara bra varierad blues i god ljudkvalité. Den eller de som ligger bakom låtlistan har uppenbarligen koll på blues.

Låtvalet är som sagt varierat och allt annat än förutsägbart, vilket inte är helt vanligt. Det finns såklart en mängd blueskanaler på webben, men många av dem lider av främst två brister. Ett tråkigt och förutsägbart låtval. Som om man bara satt på en random Best of the blues-platta. Dessutom brukar ljudet ofta vara knastrigt och burkigt.

På jazzradio.com samsas gammalt och nytt. Välkänt och mindre känt. Tummen upp!

Trist gitarrmobbning på Youtube – inget nytt. Fast ändå trist.

Snart läggdags efter en trevlig ölkväll i Lund med en gammal kollega. Surfade runt lite på Youtube efter trevliga gitarrklipp. Hittade givetvis många, men kom också över en hel del klipp med titlar som ”worst guitar solo ever” eller ”this kid sucks”. Människor tar sig tid att hitta klipp med oftast unga gitarrister som spelar gitarr. De kopierar, får jag jag förmoda?, klippen och utsätter sedan dessa tonåringar för vad som inte kan kallas annat än nätmobbning. Knappast något nytt under solen, men väldigt tråkigt att se.

Jag har mycket att skriva om detta, efter att under några år hängt på Sveriges största gitarrforum, GMF. Men det får bli en annan gång. Dags att sova!

Vem och vilken åsikt äger The Smiths?

Jag läser en intressant kolumn i The First post, i vilken Brendan O’Neill med framgång pekar på ironin i att Morrissey och Johnny Marr, på lite olika grunder, fördömer David Cameron som Smithsfan. ”The Smiths were fundamentally conservative, with a small c at least. Allergic to modernity, nostalgic for the past, disdainful of casual sex, and a little bit concerned about foreigners…”

Continue reading ”Vem och vilken åsikt äger The Smiths?”

Dramat fortsätter. Och varför är inte svensk politik så här kul?

The story goes on. Säga vad man vill om britterna, men de uppfann begreppet wit. Och bevisar ständigt varför. Johnny Marr och Morrisseys fördömande av David Cameron om Smithsfan har letat sig ända in i parlamentet. Notera hur David Cameron inte tappar tråden för en sekund utan replikerar med självdistans. Varför är det aldrig såhär i Riksdagen? Då hade jag tittat på debatterna.

Lär av nunnorna

En sista grej förresten. Här har vi en organisation som kan sociala medier. Katolska kyrkan må kritiseras för en inte helt uppdaterad syn på moral och etik i alla avseenden, men här har vi ett gäng nunnor som har fattat sociala medier. Ask a catholic nun uppdateras flitigt med citat, rådgivning och intressanta länkar = mervärde. De är dessutom snabba med att besvara frågor. Svårare än så här behöver det inte vara att driva en Facebooksida som är riktigt bra. Bara att lära sig.

Men hur mycket hatar mina vänner mig?

Här har vi en intressant och rolig app till Facebook. Baserat på bland annat hur ofta folk kommenterar din status, räknar den ut hur populär du är bland dina vänner. Naturligtvis grovt missvisande (ja, jag fick en bottenplacering) då jag är tveksam till om den tar hänsyn till hur många vänner du har (ju fler vänner desto fler kommentarer) och vad det är för vänner du har har. Okynneskommenterare är inget att ha. Eller värre: okynnesgillare. Gillaknappen. Denna slappa feature.

Continue reading ”Men hur mycket hatar mina vänner mig?”