Bluesens största hjärta har slutat att slå

Sven Zetterberg
Sven Zetterberg

Det känns sorgligt att återuppta bloggandet där jag senast slutade: med Sven Zetterberg som nu har avlidit i en ålder av 64 år. 

Det har aldrig funnits en bättre eller mer komplett bluesartist i Sverige. Gitarrspelet var explosivt, ”balls out” och modernt, men ändå troget de gamla hjältarna: BB King, Albert King, Albert King, Magic Sam, T-Bone Walker, Otis Rush – you name it. Rösten var helt i en liga för sig och fullt jämförbar med många samtida artister från USA.

Mitt första minne av Sven måste ha varit från bluesfestivalen i Mönsterås 2002. Jag skulle precis ta studenten och dissade studentbalen till förmån för att lyssna på gubbablues tillsammans med farbröder i skinnväst och tanter i batik. Helt ljuvligt. En amerikansk artist vars namn jag nu inte kommer ihåg ställde in och i någon slags panik kallade festivalledningen in en Sven Zetterberg.

”Jaha, han IGEN”, konstaterade min något äldre och mer erfarna kompis lakoniskt.

Det var något elektriskt med Sven från första sekunden. Han gled in på området iförd moderiktiga Ray Bans, Hawaiiskjorta och med en perfekt rågblond rockabillyfrisyr, lojt sippandes på en kaffe. Själva framträdandet med småländska Wolves var världsvant, karismatiskt, kraftfullt och fyllt av en självklar pondus. Sedan den kvällen är Sven nummer ett för mig. Kort efter detta började jag sporadiskt mejlväxla med Sven med den entusiasm man troligen endast uppbådar under adolescensen. Vilka strängar använder du till vilken gitarr? Varför spelar du på en Gibson Trini Lopez? Vilken förstärkare är bäst? Sven, som möjligen kan ha undrat vad jag var för ufo, svarade alltid artigt och skyndsamt.

Själva USP:en i Svens musikaliska eftermäle ligger främst i den högkvalitativa mångsidigheten. Han bemästrande allt från den råa Chicagobluesen till southern soul. Dessutom fick han mig att söka mig vidare i det svarta musikarvet. Han öppnade en ny värld.

De flesta av hans album finns på Spotify, tyvärr inte en hans bästa ”Let me get over it”. Jag har påbörjat en lista.

Jag kan bara låta musiken tala för sig själv och konstatera att svensk blues och soul idag blev oändligt mycket fattigare.

 

I sanning något för alla med Sven Zetterberg

15680185088_a9831e73b9_b
Sven Zetterberg. Foto: Thomas Hjert 

”Something for everybody” heter Sven Zetterbergs senaste album. Och mycket riktigt finns det något för alla på denna platta som kan uppfattas både som mångsidig och spretig, beroende på vilken sida man vaknat på.

Men onekligen måste man ge Zetterberg en eloge för att han inte står still. Han hade kunnat fortsätta på den inslagna vägen, säg i samma stil som på Blues from within från 1999 – hans kanske mest puristiska album som en gång för alla etablerade hans position som Sveriges främsta bluesartist. Istället har han än mer fördjupat sig i southern soul (hans andra paradgren utöver den råa Chicago- och Texasbluesen) men också flörtat med country, bilkörarrock, funk (ish), americana och för all del en del pop.

”Something for everybody” sammanfattar denna nyfikna kärlek till det afroamerikanska musikarvet väl. Det finns blues. Det finns ännu bluesigare blues (Don’t ever leave me.). Det finns soul (The small talk days are over.). Det finns en antydan till jazz (Do we get the chance to play at Fasching now). Det finns en klassisk ballad (once in a while is (bether than never at all)). 

Själv kommer jag alltid vara som svagast för Zetterbergs något högoktaniga powerblues (han är fortfarande en av landets absolut bästa solister.) Icke desto mindre: detta är hans bästa album sedan 2004 års kraftigt underskattade album ”Let me get over it”.

 

Tänk om han bara hade fått några år till?

Plattornas platta.
Plattornas platta.

Vad säger man? Ena dagen finns en gigant, en konstant att räkna med. Nästa dag inte alls. Det är omöjligt att överskatta David Bowies inflytande på all popmusik som har producerats från 1970-talets början och framåt.

Mitt mest personliga minne stammar från min högstadietid, jag skulle tro från sjunde klass. Jag och min kompis Joar hade precis på allvar upptäckt popmusikens kraft, och vi samsades om att lyssna på blandband som Joar hade spelat in från sin farsas LP-samling. Två kassetter stod ut: The Who:s Live at Leeds och inte minst the Rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars med David Bowie. Joar, som ständigt låg steget före, hade dessutom lärt sig hela låten – ish – på gitarr. Således var också Ziggy Stardust den första låt jag lärde mig på gitarr. Något år senare lärde jag mig att den fenomenala gitarristen hette Mick Ronson, och att hans sista verk kom att bli produktionen av Morrisseys Your Arsenal från 1992, där Morrissey (min husgud om någon missat det), för övrigt, stjäl minst sagt frisk från Bowie på I know it’s gonna happen someday. Som Bowie dessutom gjorde en cover på något år senare.

Är Bowie blues? Ja, mer än vad många kanske fäster vikt vid. Jag såg igår denna dokumentär på SVT Play. I den framgår det tydligt att Bowies karriär fick en rejäl injektion i mitten av 1970-talet då han åkte till USA och började samarbeta med svarta musiker. Funkiga Young Americans är ett exempel. Superhiten Let’s Dance (där allas vår Stevie Ray Vaughan lirade gitarr!) ett annat.

Musikvärlden blir sig aldrig lik. Men, samtidigt, vilket produktivt liv. Och vilken final det blev. Jag lyssnade igår på Blackstar, en stark och värdig men samtidigt sorglig historia. Värdig och stark då jag inte kan tänka mig ett bättre avslut, ett bättre farväl. Sorglig då Bowie lyckades förnya sig in i det sista. Tänk om han bara hade fått några år till?

Läs även Fredrik Strage: 10 Bowiefaser vi aldrig kommer att glömma. 

 

Jimmy Barnes – kungen av blue collar-rock

Jimmy Barnes
Jimmy Barnes

Det finns givetvis många kandidater till denna titel (Bruce Springsteen, Bon Jovi, John Mellencamp, etc), men jag väljer ändå att lägga min lilla slant på Jimmy Barnes. Denna hesa, desperat skriksjungande slugger sjunger helt i en liga för sig. Jimmy Barnes står för allt som alla själlösa sterila minimalistivrare inte står för. Att lyssna på Jimmy Barnes är som att dricka en smoothie bestående av allt som är gött och pålitligt: rött kött, chilibea, rödvin, bärs, tobak, saltlakrits, ölkorv, chorizo, oliver, chilinötter, bacon och riktigt smör.

Jimmy Barnes förkroppsligar det som är rejält, proletärt och rustikt. Hans röst är på riktigt och angelägen. Han hade kunnat sjunga på en sunkig pub nära dig. Mest känd är han för sin anthem från 1985 som heter just Working Class Man. För övrigt inte helt oväntat skriven av Jonathan Cain från Journey, det från början ganska proggigt crediga bandet som tog sitt förnuft till fånga och började skriva monumental musik som drog in pengar.

Själv upptäckte jag, ska jag erkänna, Barnes först på Joe Bonamassas album Driving Towards the Daylight. Barnes medverkade på en nyinspelning av sin gamla blues-hit Too much ain’t enough love från 1987, och blew the roof of the sucker. Alla andra låtar på albumet bleknar i jämförelse. Bonamassas gitarr bara smälter ihop med Barnes röst på ett nästan kusligt sätt och i huvudet föreställer man sig både det ena och det andra osedliga.

Jimmy Barnes började sin karriär i bandet Cold Chisel som hade sin storhetstid i början av 80-talet. Någon större succé utanför Australien (där bandet är kultförklarat!) blev det inte. Jag säger inte att det är fel att dricka en flaska vodka innan och eventuellt ytterligare en under ett framträdande. Däremot kan det möjligen göra livet lite ”stökigt” och Jimmy lämnade bandet 1983, för att kort därefter inleda en desto mer framgångsrik solokarriär, som även hade en genuin påverkan på listorna i USA.

En annan dimension som ju knappast gör någon ledsen är att Jimmy Barnes är en fantastisk soulsångare. Lyssna till exempel på Soul Deep, eller ännu hellre Soul Deeper. Kolla låtlistan! Låter som ett säkert recept på ett karriärmässigt självmord, eller hur? Men Barnes tolkar dessa klenoder med skärpa och trovärdighet.

De flesta av hans album finns på Spottan. Bara kör!

Eklektiskt med Joe Louis Walker

Joe Louis Walker
Joe Louis Walker

Fick Joe Louis Walker senaste album, Everybody wants a piece, skickat till mig. Sin tradition trogen levererar Joe Louis Walker maffig big city slick blues med precis lagom dos soul och funk. Plattan är knappast ortodox utan ett eklektiskt lapptäcke. Detta kan både ses som en styrka och en svaghet. En styrka då jag inte hinner bli uttråkad. En svaghet då plattan, och andra sidan, cruisar fram ganska mycket i treans växel utan att riktigt tända till. Ett stabilt hantverk producerat av Paul Nelson (som spelat med Johnny Winter) tveklöst, men det låtrt inte som att någon direkt svettades i studion.

Men, standout tracks finns givetvis. Att Walker har sin bakgrund inom gospeln är tydligt, och det märks extra mycket i lugna spår som Witchcraft, Wade in the wather, och gospel blues som hade kunnat vara en ännu bättre låt om Walker bara lämnat wah wah-pedalen hemma. Hans röst är stark, säregen och tveklöst en stämma jag vill uppleva live.

Rock Candy Funk Party: Killar gör saker tillsammans

Rock Candy Funk Party
Rock Candy Funk Party

Ekvilibristiska supergrupper är ett svårt kapitel överlag. I teorin låter det alltid bra att samla de bästa av de bästa, men slutresultat behöver inte låta lika bra som den tänka summan av de enskilda delarna. NME är inte nådiga i sin lista, och jag kan inte hålla med om allt. Till exempel tycker jag att Asia är ett genuint bra band. Den absolut bästa supergruppen? David Lee Roths klassiska Eat em and smile-band 1986-88. Stevie Vai, Billy Sheehan och Gregg Bissonette. Fantastiska musiker, fantastiskt lekfullhet, fantastiskt mycket 80-tal.

Rock Candy Funk Party består av idel kända namn. Joe Bonamassa, främst känd som en betydligt mer traditionell blues- och rockartist, Mike Merritt, känd från Conan O’Brians husband, Tal Bergman, som har spelat bland annat med Sammy hagar, och Ron Dejesus som har studerat hos ingen mindre än Scott Henderson, kingen.

Så vad kan man säga om detta spralliga och mustiga allkonstverk? Detta är funk, jazz, disco, lite rock, lite blues, lite soul, lite storband – samtidigt och hela tiden.

Jag hör allt från Tower och Power till Billy Cobhams klassiska Spectrum. Och lite Miles Davis. Och Weather Report. Ja, ni fattar. Hade detta album släppts säg 1972 hade det väckt uppmärksamhet, inte bara bland musikermusiker utan även bland en större allmänhet. Detta är ett album som onekligen bjuder ett visst motstånd med alla tvära kast i genre, tempo och rytm. I sina bästa stunder får detta albumet mig att vilja plocka upp gitarren och jamma med. Många av riffen är enkla, repetitiva, nästan hypnotiska. Extra kul är att höra Joe Bonamassa, min bluesidol, verkligen blomma ut i inspirerade jazzsolon, som dock aldrig tappar skärpa och precision. Jag hör Eric Johnson och inte minst en ung, intresserad och pigg Robben Ford. Detta är killar som träffas och har kul tillsammans, that’s for sure.

Men, det är just det. Jag vet inte vem som lyssnar på sån här musik förutom människor som, på någon slags nivå, själv spelar ett instrument. Inte för att det spelar någon roll. Vi ska väl också ha det bra ibland.

Ni får helt enkelt avgöra detta själva. Albumet kommer ut den 31 juli.