Domedagsrock med spelglädje och wanderlust

I ett mejl till mig beskriver And we should die of that roar sin musik som ”graveyard soul noir”. Det är en väldigt träffande beskrivning, om än ett understatement. ”Deathbed lullabies” är en i sanning modfälld och moloken historia i svartvit. Mest i svart och i olika nyanser av grått, för att vara mer precis. Jag hade för avsikt att lyssna igenom albumet på Pågatåget från Malmö till Landskrona, men till och med vänthallen på Landskrona station var för munter och livlig för att funka till detta album. För så är det. Detta är ett omodernt album, i den bemärkelsen att det kräver din fulla uppmärksamhet och en värdig inramning. Ett glas vin (minst), ett par ordentliga hörlurar och tid att lyssna igenom albumet från början till slut – detta i ett skede av musikhistorien när många nysläppta album kan lyssnas igenom med shufflefunktionen på.

Albumet är väl sammansatt, välproducerat och skildrar en historia, ett skeende med i det närmaste filmiska undertoner. Musiken låter rentav som ett soundtrack till en dyster thriller signerad bröderna Coen eller David Lynch. Det är spaghettivästern som möter rockabilly, som möter en gravt desillusionerad Chris Isaak som möter Nick Cave som möter, och det uppskattar jag extra mycket, en uppenbar och egensinnig gitarrnörd i Harry Hum, som han egentligen heter. Hade albumet bara varit en expose i totalt mörker hade jag nog inte varit lika entusiastisk, men när jag lyssnar på till exempel ”I’d rather be dead”, en släpig jazz- bluesshuffle med glimten i ögat, bra gung och fräscha harmonier, hör jag en lekfull och entusiastisk bluesgitarrist och musiker som uppenbarligen tycker om att ”spela ut” och ha roligt med sitt instrument och den musik han skapar. I det som vid en första lyssning kan framstå som väl dystert hittar jag stora mängder spelglädje, improvisation och musikalisk wanderlust.

Det är inte omöjligt att ”Deathbed lullabies” kommer vara ett album jag återkommer till då och då under den höst och vinter som kommer. Bistra tider kräver sin musik.

Tips på helt ok musikdokumentärer under mellandagarna

Själv ska jag arbeta under dagar som kommer härnäst. Men du kanske är en beräknande person och har tagit ledigt? Och så känner du nu helt plötsligt att du behöver fly undan familj och eventuella svärföräldrar? Här har du några schyssta filmtips! Bara dokumentär, sånär som på ett tips.

What happened, Miss Simone?

Ok, sent på bollen här. Men detta är i alla en kritikerrosad, gripande och djup dokumentär som berättar historien om Nina Simones märkliga karriär. Uppgången, fallet och comebacken. Finns på Netflix. (Det är mitt mest hippa tips. Nedan hittar du mest snask.)

Beware of Mr Baker

Helt jävla omistlig! Jag har bloggat om den förut. Det bästa av allt: finns på Youtube. Dock sådär kvalle. Bästa citatet: ”John Bonham couldn’t swing a bag of shit”.

History of the Eagles

Alltså, det handlar om the Eagles och om bandmedlemmar som ännu inte hunnit dö. Med detta i beaktande: Ganska uppriktigt och tell it all. Finns på Netflix.

Jason Beckers liv ställer oss en obekväm fråga: Vad är din ursäkt?

Jason Becker – back in the day.

Vissa musikaliska öden berör mer än andra. Jason Beckers är ett sådant.

Jason Becker var en av världens mest lovade gitarrister. Visst, under 1980-talet och 1990-talets början fanns det många briljanta och långhåriga räcergitarrister som brände av räkor snabbare än ljusets hastighet. Men Becker var speciell.

Han hade karisma, personlighet och även en viss känsla för gammeldags rock n’ roll. Något David Lee Roth upptäckte, och Jason Becker fick spela in Diamond Daves tredje soloalbum A little ain’t enough, utgiven 1991. Jason Becker var då 22 år gammal, och plattan innebar onekligen hans stora kommersiella genombrott, då han tidigare mest spelat med mindre namnkunniga band som Cacophony, tillsammans med Marty Friedman. Men A little ain’t enough kom dessvärre att bli det sista album han spelade gitarr på.

Ska man se Rock of ages?

Nej, får man tro Fredrik Strage bör man inte gå och se Rock of ages, som snart har premiär. Tydligen ska filmen vara Disneyfierad och tillrättalagd, och dessutom utelämnar den band från Sunset strip-epoken under 1980-talet.

Fair enough. Mina förväntningar är lågt ställda. Jag förväntar mig i bästa fall en saga, någon timmes underhållning. Tom Cruise som vardande rockstjärna? Jag är tveksam, men är öppen för att bli överraskad.

Sommarfilmstips: Hysteria: The Def Leppard Story

Jag har semester. Även från bloggandet. Lite i alla fall. Satt/låg igår kväll och tryckte i mig youghurtglass med chokladsås och kollade på Hysteria: The Def Leppard Story. Jag är sällan helt förtjust i dramatiseringar av bands karriärer – verkligheten öveträffar oftast dikten – men detta var väl spenderade 90 minuter. Inget mästerverk, men väl en hyfsad skildring av det brittiska metalbandet som nådde den absoluta toppen under 1980-talet. Allt finns med. Rick Allen som förlorar armen i en bilolycka men lyckas kämpa sig tillbaka, interna bandbråk och spänningar, brudar och en rejäl dos alkoholism, som tyvärr skulle bli Steve Clarks alldeles för tidiga död 1991.

Dag 20: En låt jag lyssnar på när jag är arg: Under Pressure

Denna känns svår, eftersom jag just nu är ganska glad, överlag. Livet ser, på det stora, ganska ljust ut för tillfället. Stora saker hägrar. Jag ska flytta till Stockholm och dessutom bli sambo med en underbar tjej, för att bli något privat.

Jag kan lätt rada upp låtar jag lyssnar på när jag är ledsen (Blues, och Morrissey…), men arg? Igår såg jag den underbara filmen It’s kind of a funny story med underbara Zach Galifianakis. Filmens bärande tema är varken ilska eller vrede, men den finns där, och ventileras rent musikaliskt i en underbart drömskt scen där huvudrollsinnehavarna brister ut i skönsång. Låten? Under pressure, så klart. Den lättar onekligen på trycket.

Se filmen!

Perfekt klassiker för mellandagarna: Stripes

Vi hinner väl med ett filmtips också. Stripes från 1983 är en riktig klassiker signerad Harold Ramis som också har en av huvudrollerna i filmen. Filmen har det mesta man rimligen kan kräva av en bra komedi. Bill Murray i rollen som rebellisk odugling, John Candy som gyttjebrottas med storbystade blondiner, och så lite fler bröst på det. Inga konstigheter.
Skitbra manus. Rappast är, som vanligt, Bill Murray och John Candy.

Världens bästa julfilm

Vilken som är världens bästa julfilm? För mig är svaret givet. Ett päron till farsa firar jul, från 1989, tar priset. Vad har inte denna film? Strukturerad klar handling och djupare innebörd, kanske. Men ändå, detta är en av världens roligaste filmer, alla kategorier. Clark Griswold, spelad av Chevy Chase, såklart, blommar ut och regerar i denna 80-talsklassiker. Minnesvärda scener finns det gott om, från början till slut. Oavsett om du uppskattar dratta på ändanhumor, eller Chevy Chases något mer finkalibriga humor, är detta en film för dig.
God jul!

Gremlins – så dålig att den blir bra

Vad vore julen utan lite, ja jag ska inte säga skräck, men monster i alla fall? Gremlins är en fin och lagom ruggig julfilm för hela familjen. En kille, spelad av Corey Feldman, köper ett gulligt lite djur, en Mogwai, som han dessvärre lyckas förvandlade till ett odjur som snabbt fortplantar sig. En hel stad sätts i skräck.

Är detta egentligen en bra film? Nej, faktiskt inte alls. Den är på det stora hela så dålig att den faktiskt blir rolig. Och som så mycket annat hör den till julen, vare sig man vill det eller inte. Julen är lite tvångets och måstenas högtid.

Ensam hemma – en klassiker för alla

Lite slarv med julfilmerna på sistone. Ber om ursäkt! Finns ingen ursäkt. Anyway. Nu när julafton verkligen ligger nära i tiden är det dags att ta fram de verkliga höjdarfilmerna. Filmerna som är mer än bara väldigt bra julfilmer. Filmerna som har kommit att bli odödliga klassiker.
Oundvikligen måste jag alltså nämna Ensam Hemma I och II. Dessa filmer, i vilka underbarnetsom innan dess gjorde en fin roll i Uncle Buck, fick sitt välförtjänta genombrott.
Annars är det ju ganska ovanligt med barnskådisar som verkligen tillför något. Barn brukar mest framstå som stela, konstlade och hopplöst endimensionella.
Att som barn för första gången få uppleva Ensam hemma är en verklig filmfest. Regissören Chris Columbus kombinerar en spännande och tät intrig med smart slapstick och humor.
Filmerna lutar sig naturligtvis mestadels på begåvade Culkins vars brådmogna karaktär Kevin lurar inbrottstjuvarna Harry (Joe Peschi) och Marv (Daniel Stern) gång på gång. Så spännande! Och så roligt! Även för vuxna.