Är Joanne Shaw Taylor världens bästa bluesgitarrist?

Jag kallar mig bluesentusiast. Men det var först idag jag lärde känna Joanne Shaw Taylor från Birmingham. Detta är genant. Hon är nämligen helt underbar. Hennes gitarrspel har allt: solid och tydlig förankring i det gamla – Albert Collins, BB King, Freddie King, T-Bone Walker och Jimmie Hendrix – utan att bli efterapande eller förutsägbar. Hon spelar dynamiskt, aggressivt, har fantastiskt tajming, fantastiskt vibrato, kan shredda Paul Gilbertinskt/(ianskt?) och hon är inte rädd för att spela precis lagom in and out of the pocket. Hon har snygga gitarrer OCH hon kan sjunga på riktigt.

 

Turboblues och Hide Away

För dig som är purist och svänger dig med uttryck som ”less is more” kan jag bara säga, glöm första delen av denna bloggpost, gå vidare.

Men om du som jag gillar ösig turboblues i Walter Trouts anda kan jag rekommendera Danny Bryant, ett förhållandevis ungt löfte från Storbritannien, som redan hunnit släppa flera starka plattor. Vad ska man säga? Undan går det! Från 0 till 100 på 10 sekunder, och det är väl det som är meningen med denna typen av musik. Han spelar stringent, utan tvekan och välintonerat. Som en ung Joe Bonamassa, men väldigt mycket mer i den traditionella bluesboxen.

En annan ung kille (nåväl) är Chris Duarte från Texas. Mer traditionellt Fendersound i Stevie Ray Vaughans anda.

Snackar vi mer svängig och swingig Texasblues vill jag nämna Hollywood Fats!  Schyssta tolkningar av Freddie Kings standards, nästan i klass med Anson Funderburgs, som ju fortfarande måste ses som en auktoritet på området. Hans gjutna tolkning av Side tracked satte verkligen standarden för den cleana tolkningen av Texasbluesen. Min åsikt. Finns tyvärr inte på Spotify.

Ja, denna låt, Side Tracked. Det är en av de där standardlåtarna, som åtminstone för säg 30 år sedan var ett absolut för en ung bluesgitarrist att bemästra. Sticket är verkligen en klassiker och fångar på något vis den något  surfpoppiga anda, som letade sig in i bluesen under 60-talet, åtminstone i Freddie Kings repertoar. Och Side Tracked blev ju mycket riktigt ett hans mest uppskattade hits, även om han, möjligen tack vare Claptons råa tolkning, blev mest känd för ultraklassikern Hide Away.

Jag hittar faktiskt ingen version av Side Tracked med Freddie King på Youtube. Däremot en kanal som i övrigt verkar lovande.

Vi höres!

Eddie ”Guitar Slim” Jones blev berömd genom ett lick

Eddie "Guitar Slim" Jones. Trist att han dog så tidigt.
Eddie "Guitar Slim" Jones. Trist att han dog så tidigt.

Jag ska erkänna att jag fick uppslaget till detta inlägg genom att googla ”this day in music”. Fantasilöst och billigt much? Kanske det, men tur var väl det, för jag upptäckte att det idag är 85 år sedan Eddie ”Guitar Slim” Jones föddes i Greenwood, Mississippi, USA.

Det är märkligt att jag inte bloggat om denna mycket viktiga gitarrist och sångare tidigare. Han dog redan 1959, endast 32 år gammal, men hade vid det laget redan gjort ett avtryck på blueshistorien som aldrig kommer att blekna. Allt genom ett enkelt riff. Ibland är det allt som krävs. Även om han hann med bra mycket mer än så. Till exempel influerade han en ung Stevie Ray Vaughan, som redan 1979 gjorde en vild liveversion av Slims Guitar Slim, dock döpt till Guitar Hurricane. Men det är ju i grunden samma låt, om än uppbiffad.  Continue reading ”Eddie ”Guitar Slim” Jones blev berömd genom ett lick”

Travis ”Moonchild” Haddix – stabil kille

Inte nog med att han har bland de mest pråliga outfits jag skådat (på ett tag), han kan lira också. Travis ”Moonchild” Haddix är en för mig ganska ny bekantskap, men som känns bekväm och helt rätt ganska omgående. Så är det inget revolutionerande han åstadkommer. Men det är bra. Han spelar väldigt mycket i BB Kings anda och plockar även från Little Milton, Freddie King, ja ni fattar. Det är stabil blues med mycket kräm och ”big city”-känsla. Bra röst dessutom.

Dag 26: En låt jag kan spela på instrument: Hideaway

Freddie King - en sann bluesmaster.
Freddie King - en sann bluesmaster.

En av de första blueslåtarna jag lärde mig spela var Hideaway. Freddie Kings instrumentala klassiker, som han spelade in 1960. Det är en otroligt bra låt att lära sig som ung blueskille. Låten är distinkt och inte bara en orgie i toner. Själva temat/introt avviker ganska mycket från den pentatoniska bluesmallen, vilket kanske också gjorde att den stack ut och blev så populär under 1960-talet. Eric Clapton gjorde låten känd för en ännu större publik på albumet han spelade in med John Mayall 1966, den så kallade ”Beano”-plattan. Han version är något vildare, mer distad och avskalad. Vilken version som är bäst är givetvis en smaksak.

Själva riffet är egentligen en variant av en Hound Dog Taylors, sägs det. Jag vet i skrivande stund inte vilken låt det skulle vara, men det låter fullt troligt. Magic Sam, Chicagobluesens gigant, spelade in sin version av låten redan 1961 – Do the camel walk. 

 

Grattis King Albert

Albert King. Foto: Larry Miller
Albert King. Foto: Larry Miller

Jag återupptar bloggandet efter en liten paus genom att uppmärksamma Albert Kings födelsedag. Hade han inte dött av en hjärtattack 1992 skulle han idag blivit 88 år gammal. Det är egentligen ganska fantastiskt att de tre elgitarrister som kom att dominera bluesscenen under 1960- och 70-talet skulle vara lika tjocka och ha samma efternamn/artistnamn utan att vara släkt: BB King, Freddie King och Albert King (född Albert Nelson). Continue reading ”Grattis King Albert”