”Something for everybody” heter Sven Zetterbergs senaste album. Och mycket riktigt finns det något för alla på denna platta som kan uppfattas både som mångsidig och spretig, beroende på vilken sida man vaknat på.
Men onekligen måste man ge Zetterberg en eloge för att han inte står still. Han hade kunnat fortsätta på den inslagna vägen, säg i samma stil som på Blues from within från 1999 – hans kanske mest puristiska album som en gång för alla etablerade hans position som Sveriges främsta bluesartist. Istället har han än mer fördjupat sig i southern soul (hans andra paradgren utöver den råa Chicago- och Texasbluesen) men också flörtat med country, bilkörarrock, funk (ish), americana och för all del en del pop.
”Something for everybody” sammanfattar denna nyfikna kärlek till det afroamerikanska musikarvet väl. Det finns blues. Det finns ännu bluesigare blues (Don’t ever leave me.). Det finns soul (The small talk days are over.). Det finns en antydan till jazz (Do we get the chance to play at Fasching now). Det finns en klassisk ballad (once in a while is (bether than never at all)).
Själv kommer jag alltid vara som svagast för Zetterbergs något högoktaniga powerblues (han är fortfarande en av landets absolut bästa solister.) Icke desto mindre: detta är hans bästa album sedan 2004 års kraftigt underskattade album ”Let me get over it”.
Bluesbloggen 