Några bluestips för hösten (Jag är bluesens Bengt Frithiofsson)

Bengt.
Bengt.

Ja, jag vet. Jag har inte uppdaterat bloggen på länge. För en vecka sedan skrev jag ett långt inlägg, men så försvann allt. Kul! Men i alla fall, här kommer några tips från Mange. Mest grejer jag ramlat över på Spotify. Det finns ingen stringens.

Magic Sam – Raw blues live – 1969

Att Magic Sam är Chicagobluesens hjälte nummer ett vet vi. Men långt ifrån allt som har getts ut med honom är sådär fasansfullt bra. Taskiga studioinspelningar som inte fångar hans enorma sound och driv. Tur då att denna platta nu finns på Spottan. Den är precis vad den heter. Ett makalöst rått livealbum som fångar Magic Sam när han var som bäst, samma år som han dog. Bara o kööpa, för att citera Bengt Frithiofsson.

Beth Hart, Joe Bonamassa – Don’t explain

Jag kan erkänna att jag inte helt går igång på Beth Harts solokatalog. För mycket bilåkarmusik utan mål. Men med hypertalangen och superproduktiva Joe Bonamassa – ja han är väl bäst av alla just nu? – lyfter hon rejält. Det är blues hon ska sjunga. Det river och smeker om vartannat. Omlott.

Slim Harpo – Blues essentials

Har nog inte bloggat om denne slicka herre förut? Konstigt. Nu snackar vi mannen bakom Baby, scratch my back, en av världens coolaste låtar.

Sean Costello – At his best – live

Om Sean Costello har jag bloggat förut, med all rätt. Hans bortgång var djupt tragisk, ofantligt för tidig och innebar en stor förlust för modern blues. Om du mot förmodan och perverst nog tvivlat på detta: lyssna på detta livealbum. Costello spelar förvisso djupt rotad i den traditionella Texasbluesen, fast han är ändå inte rädd för att ge sig ut på oanade äventyr utan självklara slut. Kan även swinga till det ordentligt då det börjar rycka i den pain richen.

James Burton – The guitar sounds of James Burton

Ja, killen lirade med Elvis. Vad mer behöver du? Instrumental version av Polk Sallad Annie ingår.

Robin Trower – The Best of Robin Trower

Killen jämförs ständigt med Hendrix. Inte helt utan fog. Men vad ska man säga? Killen lirar något så in i helskotta bra. Lyssna till exempel på hans version av Rock me baby. Allt enligt devisen, ska du göra en cover, gör den på ditt eget sätt – en devis jag uppfann i detta nu. Inte helt oväntat en av Paul Gilberts influenser, i synnerhet under senare då denne fingerfärdiga demon, Paul Gilbert, alltså, börjat lira allt bluesigare.

Inget för puristen.

Det var det hela för den här gången. Hoppas kunna komma igång lite bättre framöver.

Travis ”Moonchild” Haddix – stabil kille

Inte nog med att han har bland de mest pråliga outfits jag skådat (på ett tag), han kan lira också. Travis ”Moonchild” Haddix är en för mig ganska ny bekantskap, men som känns bekväm och helt rätt ganska omgående. Så är det inget revolutionerande han åstadkommer. Men det är bra. Han spelar väldigt mycket i BB Kings anda och plockar även från Little Milton, Freddie King, ja ni fattar. Det är stabil blues med mycket kräm och ”big city”-känsla. Bra röst dessutom.

Sean Costello spelade för livet

Sean Costello. Foto: Donald Schellhaas
Sean Costello. Foto: Donald Schellhaas

Det låter slitet och banalt, men ofta känns det som att de bästa dör för tidigt. Jag har tidigare beklagat Mike Bloomfields tidiga bortgång på bloggen. En betydligt mer nutida tragedi stavas Sean Costello. Den 15 april 2008 dog han i en oavsiktlig överdos, endast 28 år gammal.
Tillsammans med artister som Joe Bonamassa, Mike Zito och Dave Gross tillhörde han den unga generation gitarrister som vitaliserade den lektriska ”jävlaranammabluesen” med tydlig förankring i den moderna, köttiga texasbluesen, utan att för den skull negligera äldre mer swingbaserade influenser som T-Bone Walker och till exempel Clarence ”Gatemouth” Brown.  Continue reading ”Sean Costello spelade för livet”