Det är inte helt ovanligt att framgångsrika artister och musiker hittar sin stil och sedan håller fast vid den resten av karriären. Detta gäller gitarrister i synnerhet, och kanske särskilt de hårdrocksgitarrister som hade sin storhetstid under 80-talet, ingen nämnd ingen glömd men jag tror ni fattar.
Generisk bild
Paul Gilbert är ett fett undantag. Han inledde på allvar sin karriär med metal/cirkus-gitarrbandet Racer X för att sean bilda Mr Big i slutet av 80.talet, ett band som både var musikaliskt fulländat OCH skrev poplåtar som ibland kan mäta sig med de allra bästa.
På Bluesbloggen gillar vi Yngwie Malmsteen, ok? Bortsett från en del mindre smickrande bitar ur Yngwies privatliv som skildras mästerligt av Anders Tegner i den biografi som utkom för några år sedan backar jag Yngwies konstnärskap till hundra procent. Likt alla rimliga människor älskar jag hans magiska personlighet, infantila självbeundran och orubbliga självförtroende i en värld där alla människor verkar göra en grej av bli ödmjuka på ålderns höst. Inte för att jag som så många andra utger mig för att hata Jante, tvärtom. Jag älskar Jante och hatar människor som hatar Jante och njuter oftast när människor trillar ner från maximalt möjliga fallhöjd. Min beundran grundar sig i att han helt enkelt är så genuin och konsekvent i sin musikaliska output. Visst har inte mycket förändrats sedan 1984, men handen på hjärtat, hur mycket förändrade Chuck Berry eller ACDC sin formula genom åren?
Sammanfattning: Yngwie är en king och en larger than life ekvilibrist som förändrade ALLT i början av 1980-talet. Alla som vet något om något vet att han satte en helt ny standard för hur man kan spela rockgitarr. Har man problem med det kan man sätta sig och lyssna på Mark Knopfler.
Detta är alltså i runda slängar mitt ingångsvärde när jag tar mig an Yngwies kommande album Blue Lightning som släpps den 29 mars. Plattan beskrivs i pressreleasen som något av en back to the roots-platta med primärt covers av artister som har inspirerat Malmsteen genom åren, som till exempel Eric Clapton, Stones (tydligen!) och, mindre förvånande, Deep Purple.
Det är lätt att kritisera rockartister som i medelåldern vill gå tillbaka ”where it all began” – Gary Moores bluesplattor dissas till exempel fortfarande av många purister som ”hårdrock”. Och visst är det så att man måste gilla Yngwie skarpt redan innan man lyssnar på denna plattan. Den kommer att omvända noll personer men provocera desto fler.
Härligast är hans fläskiga cover av Paint it black. Respektlösheten är fullständig och det är därför det också blir så bra.
Lite förvånande lyckas han också – i sammanhanget – väl med heliga While my Guitar gently weeps. Vördsamt och delikat framförd? Fuck no. Detsamma kan sägas om ZZ Tops Blue Jean blues som framförs med imponerande realness och auktoritet.
Minst lika fascinerande är att Yngwie, trots att han tillbringat större delen av sitt liv i USA, inte har lärt sig engelska.
Yngwies sångröst kritiseras ofta och visst är kontrasten mellan gitarrspelet och sången inte sällan häpnadsväckande. Minst lika fascinerande är att Yngwie, trots att han tillbringat större delen av sitt liv i USA, inte har lärt sig engelska ordentligt. Därför blir det onekligen ”lite” after ski på sina ställen, som på Smoke on the water. Var han verkligen tvungen att välja ut just den?
Förvånande väl framför han dock Claptons underskattade pärla Forever man. Det blir arenarock givetvis, men på ett bra sätt.
Sammanfattningsvis gör Yngwie det allra bäst när han väljer ut låtar som ligger långt från hans ordinarie katalog. Visst är tolkningen av Foxey Lady klanderfri men den tillför inte särskilt mycket. Man har på något sätt hört den förut.
Nästa gång Yngwie spelar en runda i Sverige är det jag som säkrar en biljett. Som vanligt när jag lyssnar på Yngwie tycker jag under tio minuter att det är det bästa jag hört i mitt liv. Sedan brukar jag tröttna men det spelar ingen roll. För vem är som Yngwie!
Allan Holdsworth spelade ”jazz fusion”, en genre som kan betyda lite vad som helst, men den bygger mycket på intrikata harmonier, udda taktarter och skalor som avviker ganska mycket från vad vi är vana att höra i popmusik, blues och även i ”vanlig” mer bluesinfluerad jazz.
Det handlar helt enkelt om musik som är ganska svår och rent ut sagt jobbig att lyssna på och som ytterst få på allvar njuter och får feeling av. Det är ingen som sätter på Alan Holdsworths ”best of” på en förfest. Tror jag i alla fall. Skulle du råka ut för en sådan person: backa långsamt ut och fly sedan. Det är värre än när lasermannen hade förfest med en skål godis och Bach.
Så premissen här är att ingen (generalisering) egentligen gillar Allan Holdsworth. Paradoxalt nog har hans hans musik och gitarrspel ändå mycket hög status i många kretsar. Bland en del gitarrspelande män i alla fall. Och, nu gissar jag grovt, bland män i allmänhet. Jag är helt övertygad om att män är betydligt mer tävlings- och prestationsinriktade när det kommer till musikaliska utövningar. Kan man tävla i musik?
”Jajamän, hold my beer här, säger mannen, lyssna på det här!”
Män gillar också att göra listor. Never ending listor. ”Here’s the ten best guitar solos ever”. ”Here’s the 100 best solos från the 1970’s”. Och så vidare. Även jag är sån.
Det finns väl inga medieaktörer som klarat sig så väl genom krisen som musik- och gitarrtidningarna. Mäns behov av att mäta, jämföra, ranka och kategorisera, sortera, analysera och få överblick är omätligt. Jag säger inte att det är något dåligt. Men, det finns en mycket specifik kategori gitarrmän som måste kategoriseras som väldigt anala. De vill lära sig och förstå precis allt som handlar om gitarrer. Varje ackord, varje skala, varje harmoni. Det finns ett egenvärde i att lära sig allt, i att lära sig ”pick fast” med kirurgisk precision, att lära sig tapping med elva fingrar, och så vidare.
Ibland går det riktigt bra för dem, men oftast slutar det i en halvsorglig Youtubekanal. Efterfrågan på experter på den superlokriska skalan är tyvärr låg i dessa dagar, och få vill samarbeta men en person som värderar sitt tekniska utövande högre än sina sociala färdigheter.
En bortglömd institution inom svenskt gitarrväsende är GMF:s gitarrforum, som av olika anledningar stängde ner 2007. Idag hade forumet såklart varit varit duktigt obsolet, men GMF-epoken utspelade sig innan sociala mediers stora genombrott, och det var the place to be för alla gitarrkillar, oavsett genre, under säg tidigt 2000-tal. Just Allan Holdsworth diskuterades stundtals mycket livligt på forumet, inte sällan i samma andetag som Yngwie Malmsteen, en annan snabbspelande virtuous. Väldigt ofta kom dessa två herrar att bli galjonsfigurer för en specifik skola inom forumet. Vi kan kalla den för den tekniska skolan. Den tekniska skolan var filosofiskt sett mycket positivistisk, nästan matematisk och konkret. Den trodde på det den kunde verkligen höra och kunde koka ner på ett notpapper eller i en tab. Det som värderades högst var det tekniska genomförandet – musik kunde helt enkelt alltid förklaras! Låt oss säga att du får gåshud av Slashs solo på November Rain. Även detta bluesiga solo kunde på något sätt monteras isär och analyseras och med all säkerhet kunde vi närma oss ett svar på varför du får gåshud. Denna skola vet jag låter väldigt osympatisk och KTH-aktig. Men motståndarsidan var inte så fräsch den heller.
På motsatt sida hade vi i brist på bättre uttryck känsloskolan. Den byggde på ett axiom som gick ut på att det finns vissa saker som inte låter sig förklaras eller blottläggas med det mänskliga förnuftet. Det fanns något Platonskt över det hela: vi människor lever i en slags skuggvärld där det sanna och sköna är mycket svårt att blottlägga. Känsloskolan var anmärkningsvärt fixerade vid Mark Knopfler, Eric Clapton och andra medelålders män. Om den tekniska skolan värdesatte tekniskt kunnande och ekvilibrism, förfäktade känsloskolan helt andra värden, inte sällan i direkt motstånd till den tekniska skolans grundteser. Känsloskolan ansåg rentav att ett för tekniskt inriktat gitarrspel kunde stå i vägen för de verkligt sanna värdena: ”känsla” och ”feeling” var två tätt återkommande begrepp som användes, inte sällan som en motsatts till tekniken.
”Visst kan Yngwie Malmsteen spela snabbt och briljant, men lyssna nu på när Peter Green bendar den här tonen! Han säger mer med en ton, en vad Yngwie gör med 1 000”, var en vanlig retorisk figur. Noterbart är att föreställningen om att en gitarr de facto ger uttryck för ett narrativ, en faktisk syntax, inte nödvändigtvis var bildlig. Känsloskolan kan ju tyckas vara lite mer sympatisk i det att den spelade ner de tekniska aspekterna och själva ”tävlingsmomentet” i musiken. Men, i detta låg ju också en inte så liten godtycklighet och översittarmentalitet. För om musiken inte låter sig värderas och mätas, vem bestämmer då vad som är ”känsla”? Vem har så att säga känsloformuleringsprevilegiet? Påfallande många i känsloskolan var män i medelåldern med väldigt bestämda åsikter. Musiken var, föga förvånande, bäst när de själva var unga, kanske till och med innan dess.
Teknikskolans motretorik kom alltid som ett brev på posten: ”Ni hatar oss för att ni själva inte kan spela snabbt och tekniskt. Surt sa räven. Ni är bara avundsjuka. Ni är de impotenta män ni är, som så gärna vill men inte kan.”
Jag tror personligen att detta är en tankefigur som håller ganska väl. Jag minns när jag som 20-åring jammade på en pub här i Malmö. Jag shreddade loss i en bluestolva tills en medelålders man ryckte loss sladden. Han hade en apdyr Fender med tillhörande skitdyr förstärkare han knappt kunde spela på. Han kunde spela bluesskalan i en position, och helst i E. Han var frånskild och hade enligt egen utsago köpt prylarna för att trösta sig själv.
Nu utspelade sig detta för mer än tio år sedan, men jag tyckte mig också kunna utläsa en politisk splittring mellan skolorna. Inte sällan hade den tekniska skolan en ganska ultraliberal hållning till mycket. Kommer ni ihåg när man gick på korridorsfest i Lund? Ofta var allt ganska vänsterdrivet, men i varje korridor fanns en autistisk högerkuf/”liberterian”, med begynnande flint sina unga år till trots, som som ingen egentligen gillade. Han älskade att kasta ur sig provocerande påståenden för att ”skapa debatt”, inte sällan med mer eller mindre Darwinistiska undertoner. ”Varför ska staten konfiskera mina pengar och lägga den på kultur och människor och som inte klarar sig själv?”. Han hade givetvis aldrig någon flickvän. Jag fick lite de vibbarna av den tekniska skolan. Mer eller mindre unga män i ett nedrunkat studentrum, studier som på KTH/LTH som går sådär.
Känsloskolan var naturligtvis klädsamt vänsterdriven, men knappast frihetlig på det där sköna hippiesättet. Snarare auktoritär, bitter, nostalgisk och nedlåtande mot meningsmotståndare på det där sättet som bara män i medelåldern kan vara. (Faktum är att jag är 99 procent säker på att en av känsloskolans mest vokala förespråkare kom att bli en mycket flitig skribent på Avpixlat.)
Fanns det då inget mellanläge? Som så ofta när uppjagade män är inblandade: nej. Debatterna var ofta mycket polariserade och föga förvånande mycket infantila. Jag visste det inte då, men det var väl en försmak på vad komma skulle i dagens pissränna till sociala medier-landskap.
Det var nog lika bra att forumet lade ner. Och lika bra att Allan Holdsworth aldrig fick veta att han fungerade som ett tveksamt ideologiskt slagträ på ett grisigt svenskt gitarrforum för unga misslyckade män.
Ska du bara lyssna på en P4-dokumentär om Jojje Wadenius, ska du lyssna på denna. Delvis på grund av att det är den enda som finns, delvis och framförallt på grund av den är otroligt bra. Jag vet inte alls i vilken grad Micha Arlt kände till Jojje Wadenius karriär innan hon gjorde denna dokumentär. Men hon lyckas teckna en bild av Wadenius långa och minst sagt stjärnspäckade karriär (LUTHER WANDROSS OCH SEX ÅR I HUSBANDET I SATURDAY NIGHT LIVE!) med en precishet och lagomhet som är mästerlig. Oavsett om det gäller åren i Made in Sweden eller Blood, Sweat & Tears låter hon Wadenius fördjupa sig och lägga ut texten, men det blir aldrig överdrivet nördigt eller navelskådande.
I Sverige är Jojje mest känd för sin barnmusik. Gott så, men visste du att han under ett antal år var en av de mest anlitade studiomusikerna i USA? Man blir verkligen aldrig profet i sitt eget hemland! På sätt och vis kan man kan säga att Jojje Wadenius är en föregångare Yngwie Malmsteen, i just det avseendet.
I centrum står inte bara musikern Jojje Wadenius, utan också människan. En uppenbart sårbar och känslig individ med en, för att vara en av Sveriges främsta och mest uppburna gitarrister, befriande närhet till sina egna innersta känslor. Jojje Wadenius, som han skildras av Micha Arlt, är själva antitesen till den arketypiska, inte sällan ganska grunda, manliga machogitarristen. Hans ödmjukhet inför musiken, sina egna förmågor och livet självt är nästan misstänkt – så sympatisk är han. Men just detta gör i alla fall att detta är en dokumentär som inte bara är till för dig som älskar musik. Det är en dokumentär för dig som är intresserad av livet.
Hittade även denna på tuben precis! Ska kolla in den. Men, börja nu med P4-dokumentären. Ladda ner och sätt din Iphone på flygplansläge.
Anders Tengner skriver trovärdigt och amtiöst om Yngwie Malmsteen.
Under sommaren har jag bland annat läst Anders Tengners mycket ambitiösa skildring av Yngwie Malmsteens liv och karriär i ”Såsom i himmelen, så ock på jorden”. Boken är lika rapp och full av häpnadsväckande episoder som man kan förvänta sig av en rockbiografi. Inte desto mindre är jag djupt imponerad över den i det närmaste akademiska research som Anders Tegner har lagt ner. Han har intervjuat i princip alla som har stått ”nära” Yngwie under hans liv och karriär, från 70-talet och framåt. Jag skriver nära inom citationstecken, för det förefaller tveksamt om någon någonsin stått nära Yngwie – hans första flickvän Tallee Savage är ett lika rörande som unikt undantag, åtminstone om man får tro Anders Tengner.
I boken passerar både vänner, kollegor och misshandlade fruar som i en svängdörr, och nästan ingen verkar ha något gott att säga honom. Än mer slående är hur få som verkligen har haft en nära relation till honom. Det verkar mest röra sig om tillfälliga musikaliska relationer där Yngwie, till råga på allt, behandlar sina anställda medmusikanter som skit. Allt blir nästan farsartat när Tengner beskriver Yngwies inköp av falska Rolexklockor och fallfärdiga Ferraribilar till överpris. Möjligen överdriver jag, men det är inte ett vackert porträtt.
Tengner gör det hela mycket svårt för sig redan i förordet. ”Eftersom jag inte är musiker själv och har ringa eller ingen kunskap om musikteori och spelteknik kommer du inte att kunna bränna av neoklassiska räkor som Yngwie efter att ha läst den här boken. Alla termer och uttryck är mig främmande och jag ser mig inte som skickad att ge en adekvat fördjupning i ämnet”.
För problemet är väl, att om man tar bort just gitarrliret från Yngwie, finns kanske inte särskilt mycket kvar? Det ligger i sakens natur att en person som från sju års ålder lägger ner precis all tid på en enda sak, inte prioriterar något annat, inte heller mänskliga relationer. Tengner tecknar upp en extremt levande och trovärdig bild av en ung man utan fadersgestalt och mindre bra hemförhållanden, som bara brinner för att spela gitarr bättre än någon i hela världen. Det är extremt imponerande läsning. Att från så unga år vara så maniskt besatt av att bli överlägsen alla andra. För att sedan, efter bara sex spelningar i Sverige inför en tämligen avvisande publik åka till USA på vinst och förlust, och lyckas – vid 19 års ålder. Historien innehåller allt: from rags to riches, svårigheter som överkoms, nya svårigheter, bakslag, revansch, isolering, frosseri. You name it.
Så trevligt och spännande att Yngwie Malmsteen ska sommarprata. Vi får väl se hur det blir. Han sägs ju vara inte speciellt ödmjuk, men varför skulle han vara det? För mig är han vår främsta rockexport. Ingen spelade som Yngwie innan Yngwie.
Bluesbloggen 