Among lynx – en tidlös käftsmäll

Among Lynx. Foto: Lennart-Brorson

I pressreleasen beskrivs Among Lyx som ”ett band i tiden 2019, med kraftfulla feministiska texter och en musikalisk käftsmällsattityd.”

Jag kan inte särskilt mycket om den nya tidens feminism (inte så mycket om den gamla heller) men jag tror och hoppas att jag kan lite om blues och rootsmusik. Och detta är riktigt bra. Riktigt fett.

Musiken är förvisso i tiden, kraftfull och i synnerhet vital, men minst lika mycket är den tidlös och klassisk. I Evami Ringqvists lät jazzanstrukna röst plockar jag upp hintar av både Beth Hart och Courtney Love, och Moa Brandts gitarrlirr är smutsigt och stöddigt samtidigt som det vittnar om smakfull know how och medveten återhållsamhet.

Dessutom: I och med  Elin “Luffar Lo” Öbergs mäktiga munspel är det ofrånkomligt att tänka att Sverige nu har en ny munspelsdrottning.

Bandet har precis släppt sin nya stöksingel Shameless och det finns en hel del annat material att lyssna in på Spotify.

Shameless.

Jag inser snabbt att detta är ett genuint begåvat och mångsidigt band som utan att det blir kantigt och forcerat lyckas blanda blues, rootsrock, pop och soul. De verkar dessutom vara provocerande unga och har således framtiden för sig.

Inga tour dates planerade i Malmö vad jag kan se, men bandet skulle passa in helt perfekt på mitt stamhak Folk & Rock.

En Ry Cooderiansk historieresa med Marcus Svensson

Amerikaresan

En udda fågel landade i min brevlåda. Marcus Svenssons Amerikaresan släpps på måndag och är något så otippat som en bluestonsättning av utvandringen från Sverige till Amerika under 1800-talet. Random enough for you?

Det är alltid svårt att som vuxen (nåja) recensera musik som kanske, åtminstone vid en första lyssning, primärt (men OBS detta är ett album för hela familjen!) riktar sig till lite en lite yngre publik. De är ju de som bör fälla domen. Dessutom är det alltid svårt att undvika slitna jämförelser med Goda’ Goda’, som enligt alla Polarn och Pyret-föräldrar utgör själva normen för all ”fin” barnmusik. Icke desto mindre. Detta tycker jag är en charmerande och inte minst folkbildande historia som säkert både kan stimulera ett intresse för historia och inte minst det afroamerikanska musikarvet. Det svänger stundtals avsevärt och Marcus Svensson är inte direkt dogmatiskt. Det är boogie, det är blues och finns mer än en touch av Ry Cooderiansk cajun och countryblues. Han har dessutom lierat sig med ett schysst band med bland annat Åsa Gustafsson (som även är sagans berättare) och munspelsveteranen Stefan Dafgård, känd från bland annat The Instigators som jag TROR jag kan ha sett i Mönsterås för rätt länge sedan.

Det är väldigt roligt att detta album finns!

Willie ”Big Eyes” Smith spelade på Hard Again

Willie "Big Eyes" Smith blev 75 år gammal.

Ännu en bluesens trotjänare har lämnat in handduken. Igår dog Willie ”Big Eyes” Smith i ett slaganfall, 75 år gammal. Även om han först gjorde sig ett namn som munspelare, sadlade Smith om till trummis i slutet av 1950-talet. Anledningen? Den gamla vanliga: det är ont om trummisar! Han kompade därefter Muddy Waters  – som från början inspirerat honom till att lira munspel – och spelade bland annat in Muddy Waters sings Big Bill Broonzy från 1960.

Han blev sedan fast medlem i Muddy Waters band, för att sedan ta en paus i mitten av 60-talet, tydligen för att köra taxi. Oklart varför. Men han kom snart tillbaks och spelade bland annat på en av mina favoritplattor, Hard again med Muddy Waters. En riktig superplatta där Johnny Winter briljerar. Alla måste lyssna, för på denna platta finns den bästa versionen av Mannish Boy.

Vila i frid Big Eyes och känn dig stolt.

Läs mer: Svenska Dagbladet. 

GP.

Lurrie Bell förvaltar sin fars råa bluesarv

Lurrie Bell - för farsans arv vidare.

Vill bara snabbt dela med mig av denna bluesherre. Lurrie Bell. Svettig, rå Chicagoblues som vet vad den vill. Lite i samma anda som till exempel Magic Slim and the Teardrops håller han liv i bluesarvet. Ett arv som knappast blir lättare att bära då Lurrie Bells far var ingen mindre än den inte helt okända munspelaren Carey Bell som gick bort 2007.

I Lurrie Bells gitarrspel hör jag ekon från de allra största. Inte minst Albert Collins. Men även BB King, Albert King och Buddy Guy. Kanske är han inte revolutionerande i sitt gitarrspel, men sammantaget sett är detta en mycket genuin artist jag tänker lyssna in mig mer på.

Att Lurrie Bell inte nått större framgång än vad han har,  kan troligen tillskrivas att han tydligen brottats med diverse missbruksproblem.

Frågor på detta?

Sonny Boy Williamson (1908-1965) – en legend

Idag för 46 år sedan dog Sonny Boy Williamson II ( från början Aleck ”Rice” Miller). En legendarisk munspelare och bluesgigant som hann med att spela med både Robert Johnson och Eric Clapton, för att nämna några. Sonny Boy Williamson, som faktiskt blev betydligt kändare än Sonny Boy Wiliamson I (inget släktskap), hade en relativt stabil karriär under 1940- och 50-talet i USA. Men många skulle nog hävda att han fick sitt fulla erkännande under 1960-talet då de unga britterna tog bluesen till sitt hjärta. Sonny Boy Williamson II fick turnera runt hela Europa och spelade även in flera spår med The Yardbirds. 

Lyssna bara här. Vilken fantastiskt röst. 

Satte även eld på ett hotellrum i England genom försöka koka en kanin i en kaffekokare. Klass!

Mer med Junior Wells – bluesens snuskigaste

Junior Wells.

Ända sedan jag häromdagen upptäckte denna platta, har jag återupptäckt Junior Wells, denna Chicagobluesens munspelsmaestro, som har spelat med både Muddy Waters och Rolling Stones. Bäst är naturligtvis hans fantastiska inspelningar med Buddy Guy, en kombination som på pappret kanske borde vara något vansklig. Två stora egon, två personligheter med krav på utrymme, på samma scen? Går det?
Det funkade i alla fall mer än väl. Lite upplever jag att Buddy Guy visade prov på klass, genom att möjligen ta ett litet steg tillbaka och demonstrera vilken fantastisk kompgitarrist han är, genom att ibland mer satsa på små fills, snarare än de blixtrande kulsprutesolon han annars gjort sig känd för.

Jaha, vad är detta för platta då?

Buddy Guy. Foto: Alexandre Cardoso

Buddy Guy och Junior Wells är ett gammalt radarpar som har spelat in många plattor tillsammans. Jag trodde såklart inte att jag hört dem alla. Men kanske de bästa. Jag hade fel. Idag stötte jag på detta fantastiska album på Spottan. Blues jam live audio Junior Wells with Buddy Guy & Roy Hytower & Pistol Pete. En otroligt inspirerande titel, not.
Jag vet ärligt talat mycket lite om dessa två andra herrar, Roy Hytower & Pistol Pete. Världens fulaste omslag, om det än kan kallas det, men vilken inspelning! En pärla med mycket nerv och närvaro. Men när är detta inspelat? Beats me! Bästa spåret: Mannish Boy.

Gör jag bort mig nu?