Ta mig tusan om inte riffkejsaren själv, Jimmy Page, fyller år idag. 72 obegripliga bast fyller han. Han ser, på de bilder jag sett, onekligen fräschare ut än många av sina generationskamrater, ingen nämnd ingen glömd. Och definitivt bättre ut än han borde om man får tro hälften av det som skrivits om honom och hans livsstil genom åren. Extra kul, och kanske än mer relevant, är att han fortfarande spelar bra. Kanske delvis beroende på att han aldrig, med moderna mått, varit en perfektionist, hur mycket än många försöker hävda motsatsen.
Det är ganska svårt att hitta en pigg vinkel på Jimmy Page. Allt är redan skrivet. Utan Jimmy Page ingen Eddie Van Halen, ingen Slash, ingen Tom Scholtz, ingen Steve Vai – behöver jag fortsätta?
Att Jimmy Page dessutom populariserat och fört ut bluesen till en verkligt bred publik är även detta ett känt faktum – led Zeppelins första album var i princip varianter på blues- och folkstandards.
Ekvilibristiska supergrupper är ett svårt kapitel överlag. I teorin låter det alltid bra att samla de bästa av de bästa, men slutresultat behöver inte låta lika bra som den tänka summan av de enskilda delarna. NME är inte nådiga i sin lista, och jag kan inte hålla med om allt. Till exempel tycker jag att Asia är ett genuint bra band. Den absolut bästa supergruppen? David Lee Roths klassiska Eat em and smile-band 1986-88. Stevie Vai, Billy Sheehan och Gregg Bissonette. Fantastiska musiker, fantastiskt lekfullhet, fantastiskt mycket 80-tal.
Rock Candy Funk Party består av idel kända namn. Joe Bonamassa, främst känd som en betydligt mer traditionell blues- och rockartist, Mike Merritt, känd från Conan O’Brians husband, Tal Bergman, som har spelat bland annat med Sammy hagar, och Ron Dejesus som har studerat hos ingen mindre än Scott Henderson, kingen.
Så vad kan man säga om detta spralliga och mustiga allkonstverk? Detta är funk, jazz, disco, lite rock, lite blues, lite soul, lite storband – samtidigt och hela tiden.
Jag hör allt från Tower och Power till Billy Cobhams klassiska Spectrum. Och lite Miles Davis. Och Weather Report. Ja, ni fattar. Hade detta album släppts säg 1972 hade det väckt uppmärksamhet, inte bara bland musikermusiker utan även bland en större allmänhet. Detta är ett album som onekligen bjuder ett visst motstånd med alla tvära kast i genre, tempo och rytm. I sina bästa stunder får detta albumet mig att vilja plocka upp gitarren och jamma med. Många av riffen är enkla, repetitiva, nästan hypnotiska. Extra kul är att höra Joe Bonamassa, min bluesidol, verkligen blomma ut i inspirerade jazzsolon, som dock aldrig tappar skärpa och precision. Jag hör Eric Johnson och inte minst en ung, intresserad och pigg Robben Ford. Detta är killar som träffas och har kul tillsammans, that’s for sure.
Men, det är just det. Jag vet inte vem som lyssnar på sån här musik förutom människor som, på någon slags nivå, själv spelar ett instrument. Inte för att det spelar någon roll. Vi ska väl också ha det bra ibland.
Ni får helt enkelt avgöra detta själva. Albumet kommer ut den 31 juli.
Javier Vargas är knappast en rookie, som jag förstår det. Icke desto mindre är det en ny bekantskap för mig. Hans senaste album, From the dark, damp ner i brevlådan för allt för lång tid sedan och jag har slarvat med att recensera den, bland annat på grund av livet och jobbet. Ni vet hur det är. Men, jag är trots det otroligt smickrad över att så många bolag/promoters/whatevers väljer att skicka skivor till mig! Att någon tar sig tid och skickar en skiva är grymt kul. Jag lovar att jag skriver om allt, även om det ibland dröjer. Ett brev betyder så mycket!
Nu till Vargas. From the dark är för mig ett klassiskt bluesrockalbum, präglat av ”know how” och genuin hantverksmässighet. Detta är professionellt producerat med en klar touch av west coast rock och soulrock. Soundet är bitvis Stevie Ray Vaughnskt kompakt, men ändå spatiöst och dynamiskt. Främst imponeras jag av Vargas slide-gitarr som ibland påminner om en samlad och strukturerad Eric Sardinas, som jag hade förmånen att se som förband till Steve Vai för några år sedan. Ett spår som står ut för mig är den något kosmiska soulbluesen Radioactivity, slowbluesen Inner sun och inte minst den akustiskt färgade slide-eskapaden Esperanto som nog både både på Ry Cooder och säg Duane Allman hade respekterat och gett the nod of approval.
Min enda invändning är att detta är kanske väl in the pocket? Kanske för välproducerat och safe? Javier Vargas är nog en riktig motherfucker live, hinner jag tänka.
Man kan säga väldigt mycket om demongitarristen Steve Vai. Jag beundrar mycket av det han gjort (speciellt episka gitarrballader som Whispering a prayer), men någon bluesgitarrist är han kanske inte, sin biroll i Crossroads till trots. Men kanske kom han trots allt lite nära på Ladies nite in Buffalo, på David Lee Roths klassiska debutalbum Eat ‘em and smile från 1986. Lite nära. En i sammanhanget jordnära och stökig blueslåt som långsamt glider fram på en annars ganska speedad platta. För övrigt: Steve Vai gjorde ett otroligt bra jobb, både på Eat em’ and smile och uppföljaren, den undervärderade Skyscraper från från 1988. Lyssna till exempel på Damn good. Nästan suggestiv.
Visst är det en kalkon. Som en musikalisk Karate Kid. Men ändå. Filmen Crossroads (ej att förväxla med Britney Spears film från 2002), är sevärd, om än bara för den klassiska duelscenen mellan Eugene Martone (Ralph Macchio) och flyhänte racergitarristen Steve Vai.
Eugene har begett sig ut på en luffarresa i Södern med den äldre herren Willie Brown, som säger sig känna till ett outgivet spår med Robert Johnson. Som de alltså nu ska leta efter. Ni fattar vilken bra film det är. Fortsätt läsa ”Crossroads bygger helt på klassisk duell”→
Om man läser min blogg kan lätt tro att det enda jag uppskattar är elektrifierad jävlaranamablues med mycket testosteron. Kan mycket väl ligga något i det. ”The two most dreaded words in the english language: acoustic set”, sa en gång Van Halens David Lee Roth. Ligger något i det!
Till och med när jag såg Steve Vai på KB för rätt länge sedan nu kunde jag inte låta bli att sucka lite när han tog fram sin pimpade Ibanezacke – och en freakin’ PALL att sitta på. Akustisk gitarr. Ett jäkla nedåttjack.
Allt detta är förstås ren och skär infantil idioti, och okunskap. En av de mest ekletitiska och intressanta bluesartisterna idag spelar ofta bara akustiskt, och alltid avskalat: Keb’ Mo’. Fler gitarrister än vad man tror lever enligt mottot less is more – och misslyckas. Keb’ Mo’ är inte en av dem.
Han inspireras mestadels av gammal countryblues och har också en röst som förefaller komma från andra sidan av 1940-talet. Fast ändå lyckas han i detta format revitalisera bluesen. Ge den nytt liv. Han har till och med skrivit en av de finaste, modernaste kärlekslågtarna jag hört, Shave yo legs, som finns med på rakt igenom njutbara Live and Mo’. Fortsätt läsa ”Keb’ Mo’ fick mig att ta den akustiska bluesen till hjärtat”→
Bluesbloggen 